Halmstads Kvartersteater – hur allt startade

Starten 1991

När jag 1991 började arbeta med amatörteaterföreningen Halmstads Kvartersteater, som på den tiden kallades Andersbergs Kvartersteater, förde den en ganska tynande tillvaro. Verksamheten hade startat 1986 som ett ABF-projekt och med en god idé om spirande teaterverksamhet, men som med mycket annat hade entusiasmen falnat och teaterledarna kommit och gått. 1988/89 studerade jag till teaterledare på Arbetarteaterförbundets utbildning i Bredsjö. Genom min utbildning bar jag med mig en idé om att amatörteater och egenskapande kulturverksamhet har stor betydelse för människor, inte bara som en fritidssysselsättning utan också som en utveckling av människors liv.
”Människor flyter likt vilsna kroppar i samhällets brusande flod – när den vilsne kommer till Kulturens dörr hittar den inga nycklar – men amatörteatern bär på en murbräcka”.
Med de orden vill jag måla en bild av att kulturen ofta stänger ute människor och att det är nödvändigt att få kliva in i kulturens värld genom många olika ingångar. Det första steget är inte att gå och se en föreställning på Dramatens stora scen. Innan dess måste du hitta kulturens nycklar.
Andersberg är ett bostadsområde i Halmstad som stod klart under tidigt 1970-tal. Ett miljonprogramsområde med bra och funktionella bostäder till ganska låg kostnad och med ett vackert grönområde i områdets mitt, men också ett område som under åren brottats med stora problem.  Kriminalitet och droger, som ofta följer i ett starkt segregerat samhälle. Människor väljer inte i första hand att bo på Andersberg, men fattigdom och ojämlikhet tvingar socialt utsatta att välja det billigaste, oftast inte högst upp på önskelistan, men nödvändigt när plånboken är tunn. Under mina år med Kvartersteatern har jag också sett och upplevt mycket kreativt skapande, mött fantastiska människor som bär på en stor solidaritet och en förmåga att entusiasmera. Andersberg är inte bara svart och vitt, det är ett område med många färger.

Hösten 1991 kom jag tillsammans med min make Ulf till fritidsgården Metropol. Vi hade nyligen påbörjat en anställning som teaterledare. En mager tjänst på 50 %, som vi delade, men samtidigt bar vi också på en tro att teatern och den egenskapande kulturen, den som människor skapar själva, kan förändra världen. På den tiden var Hallands Bildningsförbund huvudman för verksamheten och Halmstads kommun gav stöd i form av lokaler på fritidsgården och medel till en halvtids pedagog. Vi blev uppdaterade av fritidsledarna, som entusiastiskt tog emot oss och var nöjda och glada med att det äntligen kanske kunde bli lite fart på teaterverksamheten. Den hade legat i träda och den senast anställde hade för länge sedan försvunnit ur lokalerna och var både hatad och icke önskvärd att återvända. Fritidsledarna hoppades att de nya ledarna skulle återupprätta förtroendet bland ungdomarna på gården. Med en viss oro gick jag till mötet med den lilla skara på fem personer som återstod av teatersugna ungdomar. Jag hade bakat en äppelkaka och kanske blev det också någon slags försoningskaka. Vi lyssnade och försökte skapa oss en bild av vad som hänt. Efter hand tinade den frostiga relationen och när vi gick hem bestämde vi dyrt och heligt att aldrig svika deltagarna i vårt teaterarbete. Vi skulle vara välplanerade och alltid komma i god tid. Ingen skulle behöva stå och vänta på oss. Vi skulle vara teaterledarna som det gick att lita på.

Vi startade med drama, övningar för trygghet och glädje, och så småningom improvisation. Under hösten och vintern skapade vi den första teaterföreställningen, som till viss del byggde på den frustration som fanns i deltagarna efter att ha blivit svikna av tidigare ledare. Vi improviserade och mellan teaterkvällarna skrev jag och byggde ett manus som vi kallade Use your brain – alltså använd din hjärna – och som handlade om en påhittad teatergrupp där både regissör och deltagare svek och blev svikna. För den fiktiva pjäsens deltagare blev det aldrig någon pjäs, men våren 1992 framförde den lilla spillran av kvarvarande teaterungdomar pjäsen om att använda sin hjärna. Det blev mer än tio offentliga föreställningar och dessutom spelade vi på en teaterfestival i Skövde. Kvartersteatern var på fötter igen – och nu började stora planer att smidas.

Stora planer för Andersbergs kvartersteater 1992

Under vårt första år på Andersberg började vi diskutera och fundera på hur vi skulle bygga en större och mer stabil teaterverksamhet. Vi närde ett hisnande mål med att hälften av Andersbergs invånare skulle i en framtid vara med i teaterföreningen. ”Målet är intet – vägen är allt”, blev vårt måtto. Vi blåste liv i en teaterförening, som startats året innan och då av någon outgrundlig anledning fått namnet Andersbergs fria teaterförening. Förmodligen var namnet en protest mot tidigare ledare. Jag blev ny ordförande i föreningen och såg också till att föreningen genast bytte namn till Andersbergs kvartersteater, för det var ju det vi var, vi var Andersbergs kvartersteater. Med föreningen som grund sökte vi pengar från statens ungdomsstyrelse och allmänna arvsfonden till ett treårigt projekt som vi kallade för Andersbergs historia. Vi startade en barngrupp och en ungdomsgrupp och vi funderade på att med hjälp av pengarna från arvsfonden göra en större teaterföreställning som kunde samla många deltagare. Efter en del diskussioner fastnade vi för att dramatisera boken Calle och Chokladfabriken av Roald Dahl.
Under tiden fortsatte vi att leta pengar. Vi pratade med Lars Broman, ombudsman på hyresgästföreningen och blev erbjudna att göra ett jubileumsprogram till HFAB, det lokala fastighetsbolaget, som firade sina första femtio år. För en liten ekonomisk ersättning, till föreningen, knåpade jag och Ulf under vår sommarledighet ihop ett musikprogram som speglade den historiska tiden i både text och musik. Vi hade en snabb repetitionsperiod, lyckades få med några musiker och under en intensiv ”födelsedag” i början av september reste vi genom alla HFAB:s bostadsområden i Halmstad och spelade programmet. På kvällen blev det stor final i Norre Kattsparken och allt avslutades med ett gigantiskt fyrverkeri.

Under sommaren 1992 hade jag använt mycket av min lediga tid till att skriva ett manus på boken Calle och Chokladfabriken. Sommaren användes också till att skriva sånger och musik. Vi skulle göra en stor musikteaterföreställning med premiär i maj 1993. I mitten av den sommaren gjorde vi också sommarlovsteater med barnen på fritidsgården. Barnen spelade sagan Guldgåsen, som jag skrivit manus till några år tidigare när jag arbetade med ett projekt som kallades ”Besök på teatern”. När jag ser tillbaka och minns undrar jag om jag ens hade någon ledig tid på den tiden. Jag tror inte jag upplevde det så, men när jag idag tittar tillbaka på den här sommaren ser det verkligen inte ut som att jag hade speciellt många lediga dagar.
I slutet av augusti bjöd vi in till medverkan i den stora pjäsen. Vid första träffen kom, till vår stora glädje, mer än fyrtio anmälda teaterentusiaster. Det var både ungdomar och äldre. Vid första träffen dekorerade vi fritidsgårdens stora sal med rönnbär och höstens färger och bjöd på fika.
För att lära känna alla nya deltagare inledde vi arbetet med att under en månad träffas och göra olika teaterövningar. Det blev mycket skratt och glädje. Under tiden hittade vi också bland deltagarna vilka som kunde klara att bära lite större roller. På det sättet slapp vi att göra audition, som alltid ger prestationsångest och till och med kan vara förnedrande för den sökande. I oktober startade repetitionerna. Vår plan var att spela föreställningen i ett stort cirkustält. Så blev det inte.

Julkabarét och intensiva repetitioner vintern 1992 – 1993

Under hösten 1992 hade vi minst fyra repetitionskvällar varje vecka. Det var många nya skådespelare som aldrig stått på scenen förut, och det kräver mycket arbete med trygghet, tillit och en hel del energi för att ändå åstadkomma ett bra framförande. Jag tror till och med att det är svårare att regissera amatörer än professionella skådespelare. En väl utbildad skådespelare behöver inte så mycket regi för att genast slå på alla knappar på sitt register. En amatör har ofta svårt att hitta sitt uttryck på scenen. Där gäller det att regissören kan locka och entusiasmera. Men det finns ändå en viss fördel för en amatörskådespelare – den har en otrolig glädje och vilja, vilket tyvärr ibland saknas hos de professionella.
Under hösten fick vi också lite ”kalla fötter” inför tanken att spela i cirkustält. Vi hade visserligen bokat tält och allt var klappat och klart, men att spela i tält innebär mycket kringarrangemang. Det går ju inte att bara slå igen tältduken och gå hem för natten. Det krävs inhägnad och bevakning. Det är betydligt enklare att spela i en lokal som går att låsa och lämna mellan föreställningarna. Vi började se oss omkring efter en annan lösning. Fritidsgårdens stora samlingssal var alldeles för liten för denna gigantiska föreställning. Våra ögon föll på Andersbergsskolans idrottssalar. Två styck – en för den stora scenen och publikplatser och en för loger/smink och kläder. Beslutsamt tog vi kontakt med rektorn för skolan. Han sa märkligt nog ja. Jag skriver märkligt nog, för hela arrangemanget skulle innebära att vi satte stopp för alla idrottslektioner inomhus i minst tre veckor. En dryg veckas bygge och repetitioner och sedan tio föreställningar och därefter slutligen montera ner allt och städa. Jag tycker rektorn på skolan var väldigt modig och hade en god framsynthet. Han såg inte bara elände utan också nyttan av en god verksamhet i bostadsområdet och kanske närde han också en förhoppning att det skulle vara sommarväder under spelperioden. En stor sten föll från mig. Jag hade haft mardrömmar om cirkustältet. Kanske bidrog också vår lilla kompensation till skolan. Under skoldagarna, som låg mellan föreställningarna gjorde vi ”Besök på teatern” för alla klasser på Andersbergsskolan. Det blev många lektioner, och så klart väldigt mycket arbete när vi egentligen borde fått vara lite lediga efter den långa repetitionsperioden, men helt gratis kunde vi inte få använda idrottssalarna. Vi som pedagoger fick på det sättet inte en enda dag ledigt på mer än en månad. Idag fattar jag fortfarande inte att jag orkade arbeta så intensivt. Men samarbetet med skolan blev bra och både lärare och elever var nöjda. Många år senare blev det ändå en stor föreställning i cirkustält. Teateruppsättningen Odens öga spelades i maj 1998 på Vallås bostadsområde.

Under den där hösten 1992 insåg vi också att det var väldigt många av de nya teaterentusiasterna som behövde både mer scenvana och något spännande och roligt som hände halvvägs mot premiären. Vi bestämde i all hast att göra en mindre julkabarét. Snabbt letade vi upp ett antal scener och sånger. Alla som ville fick vara med, men som väl var ville en del vila från repetitioner och ta ett långt jullov, så vi stod med en mindre skara som i ett snabbt tempo och på några veckor skapade en föreställning. Den blev både rolig och tänkvärd. Trötta och nöjda fick vi en veckas julledighet innan vi åter fortsatte i ett rasande tempo. Musiken till föreställningen arrangerades och spelades in delvis av mig och delvis med hjälp av en av skådespelarna som i sitt vanliga liv var musiker på det sedermera avsomnade Musik i Halland. Jag tog mig tid och sjöng in alla sångerna i en studio och sedan fick samtliga skådespelare ett kassettband och kunde öva sångerna hemma.
Premiären närmade sig, vi invaderade Andersbergsskolan, sprang med flygblad i trappuppgångar och hade till och med reklam på Halmstads stadsbussar. Vi målade en enorm banderoll, sydd av vita lakan, och hängde den tvärs över idrottshallens vägg. Det skulle synas lång väg att här spelades en teaterföreställning.
Men innan dess uppstod det ”lilla” problemet med rättigheter. Calle och Chokladfabriken av den berömde författaren Roald Dahl var redan uppköpt för att i framtiden bli film. Vi hade kontakt med förlaget i Köpenhamn och de bara skakade på huvudet. De sa att det inte fanns en chans att vi skulle klara av att betala en sådan kostnad.
Så fruktansvärt mycket arbete – och sedan stod vi där med att vi inte hade någon rättighet att spela pjäsen!

Calle och Chokladfabriken 1993

Vi lyckades att lösa problemet med rättigheterna. Förlaget i Köpenhamn gav oss en muntlig rättighet att spela pjäsen eftersom vi var en liten amatörteaterförening, som inte spelade för att tjäna några pengar. Vi kunde andas ut, men jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer dra igång något teaterprojekt utan att först se till att rättigheterna var helt solklara.
När jag tänker tillbaka på Calle och Chokladfabriken minns jag speciellt när vi tryckte affischer. En stor blå affisch med en gigantisk chokladkaka i guld. Vi tryckte för hand genom att lägga färgerna i olika lager. Vår underbara praktikant Lena var en superkraft i slutarbetet av allt praktiskt arbete. Hon målade, tryckte, fixade biljetter och fanns med överallt. De fantasifulla kläderna syddes av textileleverna på Sturegymnasiet. Visst blev det många vändor fram och tillbaka till gymnasieskolan – vi pratade och funderade – eleverna skapade och sydde. Ett väldigt bra samarbete. Jag minns speciellt Willy Wonkas rosa frack med hög hatt och den gult lysande och spetsprydda Erica Salt med lika gult skimrande föräldrar. Så billigt som möjligt, fick vi hela tiden säga. Ekonomin tillät inga utsvävningar. Den finurliga scenografin ritades och byggdes av Peter Dillberg – en gudabenådad man som några år senare startade firman Ljus och Dekor, som nu för tiden bygger scenografier åt en stor mängd teateruppsättningar runt om i hela Sverige.
Innan vi spelade sista föreställningen tog jag ett foto på hela ensemblen. Det fortsatte jag att göra under alla mina år med kvartersteatern och den långa raden teateruppsättningar. Tråkigt nog är just det fotot borta och jag har ingen aning om vart det tog vägen, kanske fungerade inte kameran som den skulle, och på den tiden var det inte digitalt. Märkligt nog minns jag ändå alla väldigt klart och tydligt. Både ansikte och namn har etsats fast i mitt liv. Alla är speciella och alla har bidragit med en del av sitt liv. Alla är unika i sitt uttryck – alla har speciella egenheter – något som jag som ledare och regissör alltid fick försöka förhålla mig till och försöka plocka fram det bästa ur varje individ.

Några av skådespelarna från Calle och Chokladfabriken har fastnat extra mycket i mitt minne. Annelie, som spelade den tuggummituggande Violetta Fagervy var en väldigt ung tjej som jag mött några år tidigare när jag gjorde ett kulturprojekt och letade teaterintresserade för Handelsanställdas förbund. Hon arbetade som butiksbiträde i en konsumaffär och blev genast intresserad av att vara med och spela teater. I föreställningen Calle och Chokladfabriken skulle hennes rollfigur plötsligt blåsas upp som en ballong mitt framför publiken. Det löste vi genom syrgastuber och ett bildäck, som hon hade monterat under klänningen. Annelie blev några år senare kassör i teaterföreningen och var under lång tid med och spelade i mängder med föreställningar. Annelie var alltid glad och positiv – lätt att arbeta med. Jag tror hon har fortsatt med sitt glada sätt även utanför teatern. Då och då möter jag henne – alltid lika sprudlande glad. Petra spelade den ständigt skjutgalne och tevetittande Micke Tevén. Petra dök upp en kväll när vi redan satt stopp för anmälningar och startat repetitionerna. Hon stod utanför dörren när alla gått in och jag stannade kvar och pratade med den teatersugna tjejen, som dök upp så oväntat, och bestämde sedan att vi nog behövde ytterligare en ungdom. Det ångrar jag inte. Trots att hon bara gick på högstadiet klarade hon rollen som Micke Tevén galant. Hon var sedan med i teatern under många år, blev barngruppsledare och fortsatte med att gå teaterledarutbildning i Hällefors. När hon var färdig med utbildningen blev hon en av Kvartersteaterns anställda under de två sista åren på nittiotalet.
Jag skulle nog kunna skriva en liten historia om alla som var med i pjäsen. Ulla var 67 år och äldst, nyinflyttad från Göteborg. Hon hade lite problem med busstider, så jag brukade köra och hämta henne med min bil när jag ändå var på väg till repetitionerna. Ronny var som klippt och skuren till att vara den mystiske dockteaterspelaren och berättaren av historian – han blev också kvar i föreningen och det går nog nästan inte att räkna alla föreställningar han har varit med i. Madeleine ringde en bit in på hösten och undrade om det inte gick att få en liten roll i pjäsen, kanske sjunga i någon sång eller så – det ordnade jag – sedan blev hon en av klipporna i föreningen och styrelseledamot i många år. Linda som sjöng vackert och spelade flera olika roller – också en klippa med många år i både styrelse och som skådespelare. Christoffer som spelade August Glupsk – uppstoppad med mängder av kuddar – fortsatte i många pjäser och blev så småningom dansare och koreograf.
Camilla – som spelade Willy Wonka, Lina, Stefan, Ulla-Britt, Marcus – som den entusiastiske godisförsäljaren, Jan-Einar som spelade farfar, och inte minst Dennis, min son, som spelade Calle Spann – den lycklige vinnaren av Wonkas chokladfabrik. Den ende jag vågade anförtro en sådan stor roll och som var tillräckligt ung, men ändå hade flera års erfarenhet av att stå på scen.
Alexandra var bara tretton år när hon var med i den stora föreställningen. Sorgligt nog omkom hon i en trafikolycka i slutet av 90-talet. En glad tjej som älskade att få stå på scenen och som också fortsatte i teaterverksamheten under många år. Vi skickade en hälsning från teatervännerna. Så fruktansvärt sorgligt. Alexandra var också med i barngruppen som gjorde den väldigt speciella barnpjäsen Tuva-Lisa, som också hade premiär i maj och spelade några föreställningar på fritidsgården Metropol. Kläder, masker, smink och rödprickig dekor på gul botten, och så klart en nykomponerad sång om flickan Tuva-Lisa. Huvudrollen spelades av alla barnen. Alla fick vara Tuva-Lisa i grön tröja, röd kjol, basketdojor och hästsvans.

Alla finns där, både barnen i Tuva-Lisa och alla skådespelarna i Calle och Chokladfabriken, som en del av mitt hjärta, precis så som hela kvartersteatern för alltid är en del av mig, så länge jag finns och minns. Vi blandade i åldrar – ung och gammal fick mötas – och det tror jag var en av kvartersteaterns stora tillgångar. Var möts ung och gammal på ett naturligt sätt i samhället – finns det någon sådan plats? Teatern överbryggade gapet mellan generationerna. Alla hade något att lära – yngre lärde sig av äldre – äldre lärde sig av yngre. Alla hade något att ge.
I slutet av maj 1993 var många timmars arbete till ända. Allting inpackat och avslutat, rensopat och dokumenterat. All verksamhet gjordes som studiecirkel hos ABF. Ett bra samarbete, men det kräver också en hel del administration. Sådant arbete suger när teaterledaren allaredan är på väg in i nästa projekt. Planeringen av nya pjäser, budget, pengar och återigen pengar som aldrig räcker till, och mitt i alltihop planer för nästa och kommande verksamhetsår.

Så har vi jultid 1993

Sommaren ägnade vi åt att skriva scener och sånger till en julkabaré. Vi ville fånga upp alla nya entusiaster och inte släppa den optimistiska känslan som uppstod med Calle och Chokladfabriken – en slags effekt som blir när publikens jubel möter skådespelarna. Efter månader av tragglande repetitioner får de äntligen lön för mödan. Den känslan är väldigt speciell. Det blir som vingar, som kan bära en människa hur långt som helst. Tillsammans flyger vi och tillsammans kan allting hända! Jag som regissör har tyvärr för det mesta inte upplevt denna känsla lika starkt som skådespelarna. Mitt arbete varar fram till premiären, sedan måste jag släppa och låta föreställningen leva sitt eget liv. Visst finns jag kvar och är ofta den som fortfarande håller i uppvärmning, öppnar och låser dörren och ser till att ljud och ljus fungerar, och till slut också ser till att allting blir städat och nermonterat, men mentalt har jag redan lämnat och är i mina tankar på väg in i nästa projekt. Repetitionsperioden är den tiden jag lever – det är då jag skapar. Jag ser också hur skådespelarna svetsas samman och blir till en gemensam enhet, som strävar efter samma mål. Den tiden kan liknas vid att vrida upp en fjäder – eller forma lerklumpen – som till slut blir en skimrande och lättflyktig fjäril, som bara lever en kort tid. Men jag har varit lika stolt varje gång det är premiär. Det är mina barn som står på scenen och de gör det bästa de kan. Det är gott nog.

Den hösten startade vi två nya barngrupper för barn. En för barn som var sju till nio år och en för barn som var tio till tolv år, med hjälp av en ALU-plats (den tidens arbetsmarknadsåtgärd) för Camilla A., som spelat Willy Wonka. Under september började också repetitionerna till Så har vi jultid. Det hade tillkommit en del nya skådespelare, men också en del av det gamla Calle-gänget som inte ville fortsätta. Ett stort tillskott blev Gilda, en kvinna från Chile som arbetat som professionell dansare i sitt tidigare hemland. Hon erbjöd sig att hjälpa till och blev vår duktiga koreograf. Thomas A. var vår ljudtekniker under Calle-pjäsen och han var också en bra gitarrist. Han hade startat en orkester på fritidsgården för arbetslösa ungdomar. Julkabarén fick på det sättet en riktigt proffsig inramning med en alldeles egen orkester. Thomas bor sedan många år i USA och arbetar som musiker. Bland annat med filmmusik.
Både jag och Ulf hade också ett slags beredskapsarbete via arbetsförmedlingen, som komplement till våra tjänster på 25 procent. En bra arbetsmarknadsåtgärd som gav många teaterintresserade en hemvist för sitt skapande, men också ringar på vattnet för hela Halmstads Kommun. Det går aldrig nog att poängtera den egenskapande kulturens betydelse för både människors liv och samhällets utveckling. Genom dessa åtgärder fick jag också möjligheten att se vad som händer när jag själv som teaterarbetare inte behövde hoppa runt och leta arbetsprojekt utan kunde satsa all min tid på att utveckla idéerna med kvartersteatern. Jag blev inte rik, men jag blev rik på erfarenhet och jag fick se hur människor växte genom teaterns kreativa värld. Det blev många år med osäkra anställningsförhållanden och magra inkomster, men också med en stor glädje över verksamhetens utveckling. Det fanns inte många kronor till varken lön, scenografi, kläder, ljus och allt annat som behövs till en teaterpjäs, men på något mirakulöst sätt lyckades vi alltid trolla fram precis så mycket som behövdes.
Mitt i den där hösten 1993 och repetitionsarbetet letade vi också nya lokaler. Vår verksamhet hade blivit så stor att vi ständigt ockuperade fritidsgårdens samlingsrum. Det blev ett problem och det började bli ohållbart. Vi kontaktade HFAB – det kommunala fastighetsbolaget – som ställde sig positiva till att försöka hitta någon form av egna kvartersteaterlokaler. Drömmen om en alldeles egen teater fanns som en lysande hägring.

Till första advent hade vi premiär på Så har vi jultid. Det blev två helger med fullsatta föreställningar och det kändes som en succé. Inramningen till kabarén var ett par, spelade av Martina och Ronny, som under en sen kväll i ett varuhus letar efter en vagga för den bebis som snart var på väg. I varuhuset stöter de på allt mellan himmel och jord speglat ur den tidens samhälle, och speglat ur den hysteri som köptemplen lockar oss med, och idag tyvärr lockar oss ännu mer.  Vår bästa tid är jul, sjöng varuhusets biträden som inledning. Julen blev som en röd tråd. Det var luciatåg med besparingar och med avklippta nattlinnen, och som bara sjöng halva luciasången. De två gamla damerna, spelade av Anneli K. och Anna-Lena A. som vill renovera sitt hus och letar efter en husläkare blev en riktigt rolig förvecklingsscen. Anna-Lena var en av de nya förmågorna och hon blev sedan kvar under flera år. Det såldes hembiträden till hugade spekulanter och till och med Jultomten fick känna på ett hårdnande samhälle när han, som symbol för godheten, ändå blir nedslagen av en uppretad mobb. Så klart slutade allt ändå i frid och fröjd. I slutscenen föds ett litet barn som läggs i varuhusets julkrubba och avslutningen med Jul, Jul strålande jul som gled över i John Lennons So this is Christmas blev en känslosam avslutning och titeln fick också ge namn åt hela föreställningen. Jag hade komponerat några nya sånger och den jag minns mest är Tomtens sång, som återanvändes många gånger i senare föreställningar. Med tidens gång har jag också ändrat titeln på sången till Kvinnans sång för den handlar egentligen inte alls om jultider. Den är en sång till alla som har blivit och som blir utsatta för våld, genom historien, i denna stund och runt om i alla jordens hörn. Jag tycker fortfarande att den sången är den bästa jag åstadkommit av de nästan hundra sångerna som jag komponerat. I Tomtens sång och slutsångerna gör jag också en av få egna insatser på scenen, under alla år med kvartersteatern. Jag ville inte att mitt fokus för kvartersteatern skulle finnas i att jag hade en egen vilja att stå på scenen – jag skulle inte vara skådespelaren eller sångerskan – jag skulle vara ledaren, som såg till att så många som möjligt fick vara med om den fantastiska upplevelse som amatörteatern skapar. Den tanken fortsatte jag att följa under alla mina verksamma år.

Draken och Blandade pasteller 1994

Vid sista föreställningen av Så har vi jultid hade jag nästan fyrtio graders feber och borde förmodligen legat nerbäddad, men det finns ett slitet uttryck som heter ”The show must go on” och precis så blev det. Yr i huvudet och totalt utmattad sjöng jag slutsångerna. Det fanns inte en tanke på att inte sjunga. Så tog vi den där obligatoriska gruppbilden – det där stelnade ögonblicket av en leende ensemble – som sedan aldrig mer återkommer. Det finns ändå som ett minne av alla timmar med skratt och vilja som till slut blir en teaterföreställning. Efter bilden återstod bara att riva scenografin och städa. Allt skulle vara rent och snyggt till nästa dag. Planen var att vi skulle, sista veckan innan jul, arbeta med föreställningen Draken på Andersbergsskolan, men influensan som gav mig den höga febern under avslutningen av julkabarén bäddade ner mig i mer än en vecka och vi fick skjuta på Draken till starten av 1994.
Första veckan efter jullovet var vi på Andersbergsskolan och intensiva dagar med en av femteklasserna startade. Vi hade under hösten träffat eleverna i klassen ett antal lektioner, arbetat med drama och improvisation och utifrån barnens idéer om en liten drake som växte och blev alltför stor – tog över allt i skogen – skrev jag ett manus. Barnen var väldigt spända på att få börja arbeta med pjäsen. De hade besviket varit tvungna att gå på jullov utan den utlovade teaterveckan, så nu var förväntningarna skyhöga. Det repeterades och parallellt byggdes scen och sittplatser, fixades kläder och provades smink. Återigen fick idrottssalen bli teater. Draken skulle växa och utvecklas under pjäsens gång och med hjälp av ljus, ljud och rök blev den ganska verklighetstrogen. Thom och Lina från vår julkabaréorkester förstärkte med gitarr och slagverk upplevelsen. Jag minns att till och med Hallandspostens reporter var imponerad av både pjäsen, scenografi, kläder och de tekniska lösningarna. På torsdagskvällen spelade barnen för sina föräldrar och på fredagen framförde de tre föreställningar för skolans elever innan vi rev ned allt och städade lokalerna.

I samma vecka som vi arbetade med Draken på Andersbergsskolan startade vi också vårens stora teaterprojekt på fritidsgården Metropol. Det var många nya som ville vara med och spela teater och vi försökte att ta in alla nya tillsammans med de gamla skådespelarna i en improviserad föreställning. Intresset för att spela teater hade ökat genom våra föreställningar. Många blev sugna på att spela teater. Det blev som ringar på vattnet, ju mer vi spelade och hade föreställningar desto fler ville vara med. Vi delade in alla nya och gamla i grupper, som var för sig skulle arbeta fram scener, och som sedan skulle bindas ihop och bli vårens föreställning. En gång i veckan var det också dans och rörelse för halva gruppen tillsammans med Gilda , som testade mängder med idéer, som också kom att sätta sitt avtryck i den slutliga föreställningen. Gilda var verkligen ett tillskott i verksamheten och det kändes bra att se vilken stadga och glädje hon spred omkring sig.
Så fick vi till slut en egen teaterlokal. Postkontoret i Andersbergs centrum blev nedlagt och HFAB frågade om vi var intresserade av att hyra lokalen. Vi tittade, räknade och funderade. Det var en ganska billig hyra och en stor lokal och om vi tog ned innertaket så kunde det fungera med ljussättning, som alltid kräver mer än vanlig takhöjd för att det ska bli bra. I början av mars skrev vi med viss tvekan kontrakt. Det var trots en billig hyra mycket pengar som måste skrapas ihop varje år. Det klarade vi delvis med att posten ville hyra några kvadratmeter på baksidan för att hålla öppet ett litet postkontor några timmar i veckan. Det hade varit stora protester mot nedläggningen och de såg sig tvungna att i alla fall fortsätta ge en liten service åt människorna som bodde på Andersberg. Det blev också den minimala ekonomiska hjälpen som gjorde att vi vågade skriva kontrakt. Men lokalen behövde byggas om. Den var inte anpassad för teater. Hur skulle vi praktiskt och ekonomiskt lösa en så pass stor ombyggnad?
På Kulturhuset i Folkparken fanns den kreativa Marianne Dillberg, som var gift med Peter, som gjorde scenografin till Calle och Chokladfabriken och också till Så har vi jultid. Marianne och Peter startade ett antal år senare dekorfirman Ljus och Dekor. Runt Marianne fanns en grupp med dekorbyggare, som var intresserade av att göra ett arbetsmarknadsprojekt. Det var en blandning av arbetslösa snickare och konstnärer. Vi diskuterade med Marianne och hittade tillsammans med arbetsförmedlingen en lösning på ett längre projekt som skulle innebära både ombyggnad av lokalen och bygge av scenografier till nästa säsongs föreställningar. Sedan återstod det bara att hitta ekonomi till allt material.
I april spelade vår barngrupp föreställningen Pyjamaspartyt på Metropol. Ledare var vår skådespelare och styrelseledamot Camilla, som under höst och vinter hade ett arbetsmarknadsprojekt hos Kvartersteatern. Det var arbetslöshetstider och mängder med ungdomar gick arbetslösa.

Under tiden fixade vi kläder till Blandade pasteller. Vi hade fått en idé att de olika grupperna och scenerna skulle vara klädda i pastellfärger. Grönt, rosa, aprikos, lila och gult. Vi köpte mängder med tyg i mjuk trikå och klippte tröjor och byxor. Vi delade ut tygbitarna till skådespelarna och sedan fick var och en sy sin egen dräkt. Jag tror att Ronny inte var så bra på att sy, men han var väldigt finurlig och påhittig. Han limmade istället ihop dräkten. Hur de andra skådespelarna lyckades sy sina dräkter vet jag inte, men jag misstänker att i några fall var det föräldrar eller mor/farföräldrar som bistod. Hur som helst var kläderna färdiga till premiären. Scenografin bestod av kuber i samma färger som kläderna. Med vitsminkade ansikten blev det ganska effektfullt på scenen. Sångerna i föreställningen handlade om teater. För oss är teater livet – men livet är inte teater och Tillsammans kan vi flyga med kraft utav varann. Några dagar in i maj var det premiär på Metropol och sedan blev det ytterligare en premiär: vårt första styrelsemöte i den nya lokalen. Det var visserligen en stor tom yta, men vilken känsla att mötas i den nya lokalen. Det skulle bli många styrelsemöten, mängder med planer och diskussioner och många år innan lokalen till slut gick i graven, men just då vid det allra första mötet var vi väldigt entusiastiska. Det fanns inte en minsta tanke på att vi någonsin skulle släppa vår fina teaterlokal. Tänk så lite människan vet om framtiden!

Invigning av lokalen och Mumintrollens Jul 1994

Vi hade premiärfest för Blandade Pasteller i i Hyresgästföreningens lokal som låg vägg i vägg med Metropol. En stund och ett ögonblick som fortfarande finns kvar hos mig. Alla de där glada och lättade ansiktena hos skådespelarna. Ofta var jag trött och ganska tyst när det blev premiärfest. Mitt arbete var slut, återigen hade jag rott båten i land, men jag älskade att sitta och se allas glada ansikten. Det var min betalning. De var så många och så glada. Nina, Martina, Linda, Jonas och Thom, Katrine, Annelie och Anna-Lena, Christoffer, Lina, Milena och inte minst Benny som i Blandade Pasteller gjorde debut i kvartersteatern. Han blev en av alla dessa, väldigt speciella människor, som fortsatte att vara med under många år. Jag tittar på den obligatoriska gruppbilden som vi tog under premiärfesten. Skrattande ansikten med en spegling av sommar. Utanför dörren hade försommaren gjort entré.

Under våren hade jag skrivit manus till Mumintrollens Jul som byggde på Tove Janssons fina berättelse Granen och som handlar om när mumintrollen vaknar vid jultid och tror att någon hemsk katastrof som kallas julen är på väg. Via författarförbundet i Finland fick jag kontakt med Tove Jansson som välvilligt gav oss rättigheterna att spela hennes saga. Hon krävde inga pengar och det enda hon hade som önskemål var att jag skickade ett manus, som hon ville arkivera. Till föreställningen komponerade jag också ett antal nya sånger.
Ensemblen hade dock växt och därför skrev jag ytterligare ett manus som gav plats för fler skådespelare. Flera år tidigare hade jag läst Skuggorna vid Träbron av Zenia Larsson. Boken byggde på hennes egna upplevelser från gettot i Lodz under andra världskriget. Boken var väldigt berörande och under våren 1994 läste jag den igen. Kanske gick den att dramatisera?
Jag tog kontakt med Zenia, men hon var ganska tveksam till om hennes bok verkligen gick att använda i en teaterföreställning. Hon var ändå väldigt vänlig och positivt inställd, så visst fick jag lova att använda boken. Jag hade en specifik idé och genast började jag skriva manus och under starten av sommaren komponerade jag i ett rasande tempo en lång rad sånger. Jag tror inte det tog mer än en vecka att göra musiken, men sedan var jag totalt tom. Det fanns inte en gnutta energi och inspiration kvar. Jag ville göra en avslutande sång för hela pjäsen, men plötsligt var hela min inspiration helt borta. Jag fick pausa komponerandet och hoppas på att jag skulle hitta rätt känsla för den avslutande sången senare. Än i dag fattar jag inte hur jag lyckades göra så mycket musik på den korta tiden. För musiken och texterna är bra. Det kan till och med jag själv inse, även om jag oftast är väldigt kritisk och negativ mot mitt eget skapande. Men så här med mer än tjugo års perspektiv kan jag se att det blev bra. Musiken satte en speciell känsla och förstärkte texten. Innan sommaren samlade vi alla skådespelarna och delade ut rollerna. Vi hade bestämt att alla skulle veta i god tid vad som gällde inför höstens repetitioner. Jonas som startat som musiker axlade nu en roll i Skuggorna vid Träbron. Han fick också en beredskapstjänst via arbetsförmedlingen och blev en god praktisk medarbetare, som kunde arbeta en hel del med PR till pjäserna.
Tidigt i augusti drog allt igång. Vår stora projektgrupp började bygga om teaterlokalen. Nya, mjuka och sviktande trägolv över postkontorets gamla kakelplattor och väggar omkring den stora scenen som blev tio meter bred. Det målades, snickrades och syddes. Alla fönster skulle täckas med långa och svarta tyger. Postens gamla entré blev en minimal loge. Vi köpte strålkastare och ljusbord och byggde sittplatser. Det gamla kassavalvet blev en säker inlåsning för den ganska dyrbara tekniken. Under tiden öppnade posten sitt nybyggda lilla kontor på baksidan, som nu också blivit teaterns entré. Postluckan gick att använda till biljettförsäljningen.
En av snickarna visade sig också vara en duktig pianist. Fredrik fick uppdraget att arrangera musiken till båda pjäserna. Han blev vår nye musiker som spelade live vid föreställningarna. I Mumintrollens Jul var han klädd till Snusmumriken. Det tycker jag var passande eftersom den karaktären brukar spela munspel i Tove Janssons böcker. Fredrik stannade sedan kvar i teaterverksamheten under många år och många pjäser.
Våra skådespelare Lina och Åsa S. blev våra nya barngruppsledare. De gick båda teaterlinjen på Sturegymnasiet och tyckte det var roligt att prova på att vara ledare.
På bred front drog vi igång repetitionerna av de båda pjäserna. Jag regisserade Mumintrollens Jul och arbetade samtidigt med sångerna och en del scener till Skuggorna vid Träbron. Konstnären Pia Granbom i vår projektgrupp fick uppdraget att utforma mumintrollens dräkter, kläder och masker och Marianne och Peter Dillberg skissade på scenografin.
Samtidigt skrev vi ansökan om ombyggnadspengar och diskuterade med ABF om att göra daghögskola i teaterlokalen. Allt för att använda lokalerna så mycket som möjligt och för att klara alla ekonomiska åtaganden. Det blev också en ansökan till Ljungbergska stiftelsen och vi skrev slutligen också en ansökan till Olof Palmes minnesfond.
Nytt för hösten var att vi bjöd in till teaterkurs för ungdomar och vuxna. En ny idé, som vuxit fram under åren. Vi ville ge möjlighet för många nya att hitta sitt första steg in i amatörteatern och vi ville samtidigt ge dem en utbildning. Ett sätt att låta ännu fler få en möjlighet att vara med. Idén med teaterkurser levde sedan under alla år som kvartersteatern erhöll någon form av bidrag från Halmstads kommun – till och med efter att kommunen upphört med sitt bidrag fortsatte föreningen med sina teaterkurser. Envist vägrade föreningen ge upp. Insikten om teaterkursens betydelse var så viktig att föreningen fortsatte starta nya kurser, trots en ohållbar ekonomisk situation.
Det blev aldrig någon daghögskola, men vi fick i alla fall 120 000 till ombyggnaden av lokalen och till vår stora glädje fick vi 30 000 från Olof Palmes minnesfond till pjäsen Skuggorna vid Träbron. Pengar som hade stor betydelse både för lokalen, men också för de kommande årens verksamhet.
I oktober var det stor invigning av den nya teaterlokalen. Vilken glädje, men också vilket slit och arbete. Det är inte så konstigt att jag gång på gång skrev i mina dagboksanteckningar: ”vill jag arbeta så här mycket?” Det var ändå något som drev den där obändiga viljan. Det här var så viktigt att jag var beredd att både offra min egen hälsa och min personliga ekonomi. När jag många år efteråt läser mina anteckningar förstår jag hur många gånger jag traskade iväg fastän jag hade hög feber och fastän magsjukan stod i dörren. Inget fick hindra kvartersteaterns utveckling.
Teaterlokalen blev verkligen väldigt fin. En alldeles lagom scen för en amatörteaterförening. Publikplatserna var nära och det behövdes inga yviga gester eller överdrivet spel. Rösterna bars lätt fram och budskapet fördes till publiken som över en osynlig linje.

Mumintrollens väldigt bildtrogna dräkter blev fantastiskt fina, men ganska svårspelade. De var stoppade med vadd och i kombination med stora huvud och masker blev det förfärligt varmt. Trots att föreställningen var kort behövde vi lägga in små pauser när skådespelarna kunde snabbt gå utanför och lyfta av huvudet för att dricka. Inne i muminhuset stod Jonas beredd med vattenflaskor. Pia Granbom gjorde ett fantastiskt bra arbete med dräkterna och med hjälp av Gullan Danielsson sydde, stoppade och limmades de fina muminkropparna.
Scenografin blev som en saga med det vackra blå muminhuset och en scen klädd i vit vadd. Vid premiären i november var samtliga biljetter slutsålda.

Skuggorna vid Träbron 1995

Vi avslutade hösten 1994 med en julmiddag för vår ALU-grupp i Andersbergsteaterns lilla foajé. De hade gjort ett väldigt bra arbete med att bygga om den gamla postlokalen till en mysig teaterscen och redan i december hade de hunnit riva scenografin till Mumintrollens Jul och påbörja scenografin till Skuggorna vid Träbron. Nöjda gick vi hem på en kort julledighet.

Innan julavslutningen spelade minsta barngruppen Snövit och de sju dvärgarna och Muminensemblen gjorde en improviserad tackföreställning på arbetsförmedlingens julfest. Mumintrollen i sina fina dräkter och sånger från kommande pjäs. Ett sätt för oss att visa tacksamhet över den hjälp vi fått med alla beredskapstjänster som hade så stor betydelse för både den nya lokalen och våra föreställningar.
In i julen bar jag med mig premiärfesten för alla som varit inblandade i Mumintrollens Jul. Den festen blev något alldeles nytt och speciellt. För första gången kunde vi göra en festkommitté genom att låta skådespelare från den andra pjäsen planera och få fria händer och en liten ekonomi att förhålla sig till. Valfritt hur de hanterade pengarna och efter eget tycke och smak. För en minimal budget lyckades de göra ett helt julbord med alla klassiska rätter och som avslutning Ris á la Malta. Festen hölls i Hyresgästföreningens lokal och jag insåg än en gång att det ideella arbetet skapar mervärde. Petra, Katrine, Gunilla och Maria fixade och bidrog med många timmars arbete och skapade en alldeles enastående premiärfest.
Mellan jul och nyår kom Radio Halland och direktsände en timme från vår nya teaterlokal. Både vår verksamhet och lokalen hade uppmärksammats. Det var något nytt och spännande som hände på Andersberg. Något positivt som skapade en mer nyanserad och bättre bild av bostadsområdet.
Det hade varit intensiva repetitioner hela hösten med Skuggorna vid Träbron. Sång, text och inte minst rörelse med Gilda. Strax före jul gjorde också den nya teaterkursen ett uppspel för varandra med scener från olika teaterpjäser. Teaterkursen var ett första trevande försök till utbildning och omfattade enbart en termin. Den skulle sedan utvidgas till att bli tre år med olika inriktning.
Efter jul började jag och Annelie att arbeta drama med en mellanstadieklass från Andersbergsskolan. Annelie, som varit skådespelare hos oss i flera år, var intresserad av att prova hur det var att jobba som teaterledare. Läraren och skolan hoppades att den problemfyllda klassen skulle fungera bättre med att de fick prova på teater. Teater är dock inget universalmedel som löser alla problem. Det fick både jag och Annelie känna på när vi på måndagsförmiddagarna jobbade med eleverna. Vi var oftast väldigt trötta när lektionerna var slut. Under våren 1995 startade jag och Ulf också ett nytt arbete med en annan klass som skulle utmynna i en teaterföreställning. Den här gången använde vi H C Andersens saga om den fula ankungen som tema och barnen fick genom improvisationer anpassa den till att handla om en flicka i elevernas egen ålder.
I januari började jag också att arbeta med en ny teatergrupp som dels var skådespelare från Mumintrollens Jul , men också kom från vår nybörjarkurs som avslutats innan jul. Tema för gruppen var de ryska poeterna Anna Achmatova, Vladimir Majakovskij och Vladimir Vysotskij och deras texter och sånger.
Under tiden arbetade jag och Fredrik med musikarrangemangen till Skuggorna vid Träbron. Jag ville gärna att min musik också användes i övergångarna mellan scenerna. Det förstärkte både rädsla och fruktan och ingav en känsla som förmedlades till publiken. Det var också mängder med repetitioner och tyvärr avhopp från några skådespelare i ledande roller. Det är alltid stressande och oroande när plötsligt någon lämnar efter att det lagts mycket tid på repetitioner. Det måste hittas någon ny skådespelare och dessutom arbetas mycket extra för att återta den förlorade tiden. Den vintern övertalade jag min äldste son Thomas att hoppa in i en av de största rollerna. Jag visste att han var duktig på scen och jag visste att han var snabb på att lära sig texter.
Under vintern hade jag också insett att vi låg helt rätt i tiden med att göra pjäsen om gettot i Lodz. I januari 1995 var det femtio år sedan befrielsen av Auschwitz. Det blev mycket uppmärksamhet och det gjorde också vår pjäs mer intressant.

Fredagen den 10 mars 1995 var det premiär på Skuggorna vid Träbron. Tiden fram till premiär hade kantats av mängder med repetitioner och PR-arbete. Det blev också succé. Föreställningen var väldigt känslosam och berörande. Det märktes på publikens reaktioner. En kvinna som överlevt gettot kom och tittade på föreställningen. Det vi visade var hemskt, men ändå inte i närheten av verkligheten med svält, kyla och smuts.
Efter premiären var jag och Ulf trötta och totalt utpumpade, men väldigt nöjda. Vi hade rott i land ytterligare en föreställning. Men tiden efter nyår hade också inneburit nya problem. Kvartersteaterns verksamhet var hotad.

Negativa politiska beslut våren 1995

En tid efter premiären på Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater fick jag ett mycket berörande telefonsamtal från författaren Zenia Larsson. Jag hade bjudit in henne att komma till Halmstad och se föreställningen, men hon hade tackat nej. Hon var inte så kry och orkade inte komma. Istället skickade jag ett videoband med föreställningen. Hon ringde och tackade och tyckte att vi lyckats väldigt bra med att göra pjäsen och förmedla budskapet om nazismens ondska. Hennes enda önskan var att jag aldrig skulle sluta att berätta om det som hände i Lodz och vad nazismen hade inneburit. Det lovade jag att jag skulle och jag har sedan dess under alla år försökt att i många sammanhang berätta. Hon avslutade också med att säga att hon tyckte jag var väldigt begåvad. Det fick mig nästan att börja gråta för jag hade börjat tvivla både på min egen förmåga och på kvartersteaterns framtid. Hennes ord värmde verkligen.

Jag och Ulf hade varit så glada över den växande teaterverksamheten på Andersberg och den nya lokalen i Andersbergs centrum som vi kämpat mycket för att göra till en samlingspunkt för kvartersteatern. Vi närde någon slags optimism att allt skulle ordna sig till det bästa, men under våren 1995 beslutade Kulturnämnden i Halmstad att flytta bidrag från kvartersteatern till Kulturhusets verksamhet i Folkparken. Båda verksamheterna hade Hallands Bildningsförbund som huvudman, men med två olika avtal. Beslutet innebar att 50 % arbetstid skulle försvinna från de två kvartersteatrarna på Andersberg och Vallås. Det kändes som att allt vårt slit med verksamhet och den nya teaterlokalen bara kastades på en sophög och att vi i fortsättningen skulle få kämpa ännu mer för att hålla igång både lokal och verksamhet. Nämnden tog detta beslut efter önskemål från Hallands Bildningsförbund. De var mer intresserade av att satsa på verksamheten i Kulturhuset. Vi kastades från dag till dag mellan hopp och förtvivlan.
Verksamheten fortsatte ändå som planerat. Premiären för Skuggorna vid Träbron passerade och under spelperioden blev vi plötsligt anmodade att omedelbart flytta vårt kontor på Kulturhuset till en mindre lokal. Vi bråkade och protesterade, kämpade för att kunna fortsätta med de idéer och ambitioner vi hade med kvartersteatern, men efter hand föll också min glädje över verksamheten. Under den våren var det något som dog, och planerna för framtiden hamnade i ett slags stiltje. Ingen vågade sia om framtiden eller sjösätta några större planer. Jag började fundera på att minska mitt engagemang och istället satsa på att göra egna barnteaterpjäser. Jag tyckte inte längre det var värt att satsa så mycket av mitt eget liv och engagemang på en verksamhet som inte hade bättre stöd. I ren frustration över politiska beslut skrev jag manus och musik för en turnerande barnteaterpjäs och i april började jag och vår musiker Fredrik att repetera. Det var då min fasta övertygelse att jag bara skulle arbeta den minimala arbetstid jag hade och istället satsa på en helt egen teaterverksamhet.
Halmstads kommuns beslut innebar också att pedagogtiden skulle delas lika mellan Andersberg och Vallås bostadsområden. Ytterligare en slags besvikelse för det skulle innebära att vår idé om att utveckla verksamheten, med målet att minst hälften av alla som bodde på bostadsområdet på sikt skulle bli engagerade i teaterverksamheten, aldrig skulle gå att genomföra. Idén var visserligen en utopi, men hade ändå funnits som ett hägrande mål. Två bostadsområden skulle bli för omfattande och för stort för den visionen. Det kunde till och med jag med min ibland för stora optimism inse.

Efter många olika turer och negativa besked från januari och fram till sommaren fick vi i slutet av augusti 1995 besked att HFAB, det kommunala fastighetsbolaget, ville stödja vår verksamhet och bidra med 115 000 kronor om året för att bibehålla pedagogtiden på kvartersteatern. Vi hade kämpat och arbetat på många olika fronter. Pratat med politiker, kommunråd och alla organisationer som kanske kunde tänkas ge någon form av stöd till verksamheten. En ersättning för förlusten av pedagogtid. HFAB:s stöd var det första positiva beskedet efter en lång vår med negativa beslut och sjunkande entusiasm. Beskedet innebar att Ulf äntligen fick en fast heltid via Hallands Bildningsförbund och jag blev anställd på halvtid av Andersbergs Kvartersteaterförening med hjälp av pengarna från HFAB. Vi började se lite mer hoppfullt på framtiden. Vi hade mer pedagogtid och två bostadsområden med en lokal på varje område. Det innebar trots allt en stor möjlighet. Drömmen om den stora verksamheten på Andersbergs bostadsområde omvandlades istället till drömmen om den stora verksamheten genom Halmstads kvartersteater. Redan vid premiären för teaterpjäsen Ryska cafékvällar på Andersbergslokalen använde vi officiellt det nya namnet.

Ryska cafékvällar och Skuggorna vid Träbron höst 1995

Efter ett halvår med många negativa besked och politiskt beslut om neddragning av Kvartersteaterns pedagogtid fick vi i början av september äntligen lite medvind. HFAB, det kommunala bostadsbolaget, gav oss ett årligt ekonomiskt stöd.

Med ny entusiasm arbetade jag med slutrepetitionerna av Ryska cafékvällar. En föreställning med rysk musik och poesi. Vi bakade ryska kakor och jag minns speciellt kolakakan, som var väldigt god, men som bara Emma, en av skådespelarna, lyckades baka utan att den flöt ut i strida strömmar. Vi placerade publiken vid kafébord på scenen och som genom ett trollslag blev teaterlokalen ett kafé med en liten scen. I föreställningen gjorde jag ett av mina fåtal inhopp på scenen och sjöng med i sångerna. Jag älskar att sjunga, men att samtidigt också befinna mig på scenen är inte en optimal situation. Det är problematiskt och knepigt att både vara regissör och skådespelare. Den 27 september var det genrep och den 29 september premiär. Genrepet minns jag både med glädje och stress. Hallandsposten kom med journalist och fotograf och eftersom jag inte hade tid att göra intervju så bjöd jag istället in dem att sitta ned vid ett av kaféborden. En god idé, tror jag, för det blev ett väldigt bra reportage inför premiären. Efter sista föreställningen som vi spelade speciellt för Hyresgästföreningen fick jag en rysk poesibok av skådespelarna som medverkat och jag minns med glädje Madeleine, Katrine, Maria, Frida, Emma, Micael och inte minst Fredrik som ackompanjatör på piano.
I början av oktober startade vi en ny teaterkurs. Under året som gått sedan förra teaterkursen var det många nya som anmält sig till verksamheten och vi samlade alla under hösten i teaterlokalen på Vallås. Det var andra året med teaterkurs och det kändes som vi började få en slags rutin och kontinuitet. Lokalen på Vallås var också en bra dramalokal och på Andersberg byggde vi på nytt scenografin till andra spelperioden med Skuggorna vid Träbron. Samma månad fick två av mina barn en besvärlig influensa med efterföljande lunginflammation. Jag varvade mellan teaterarbete, hem och sjukhus och plötsligt var det återigen en kaotisk situation, som inte funnits i några planer. Mitt i allt kaos repeterade jag också två egna visprogram med Fredrik och planerade för en turné på förskolor i Halmstads kommun med barnteaterpjäsen Spegeln. Under den här perioden startade vi också en barngrupp på Vallås med Petra och Åsa P. som ledare. Båda var skådespelare i vår förening och gick samtidigt teaterlinjen på Sturegymnasiet. På Andersberg fortsatte Lina och Åsa S. andra året med sin barngrupp. Barnen är teaterverksamhetens framtid – det vi bygger idag kommer att ge god frukt längre fram, så tänkte jag och så blev det också. Ur alla dessa barngrupper växte många duktiga skådespelare och många duktiga teaterledare.

Kvällen den 17 november hade vi genrep inför nypremiär på Skuggorna vid Träbron. Under dagen hade det varit snökaos när jag och Fredrik körde till en förskola i Söndrum och spelade Spegeln. Några av skådespelarna vågade inte bege sig till kvällens genrep och en del av genrepspubliken uteblev också. Det blev en något haltande sista repetition. Men på premiären dagen efter fungerade allt helt perfekt. Vi hade bytt några av de ledande rollerna och fått ägna en hel del tid till extra repetitioner. Föreställningen drog också under den nya spelperioden nästan fullt i publik. Ryktet hade spridit sig att pjäsen både var bra och hade ett viktigt budskap. Premiärfesten hade vi på anrika Jarlens restaurang. Den gången var det Hyresgästföreningen som bjöd.
En tid efter premiären började jag något nytt, som jag sedan dess har fortsatt att göra varje dag.  Jag började gå till kontor och teaterlokaler. Att använda fötterna för vardagsmotion. Ett bra beslut som jag verkligen inte har ångrat.
Sista föreställning med Skuggorna vid Träbron spelades den 10 december. Vi tackade skådespelarna med en liten avslutningsfest hemma hos mig och Ulf. Jag såg sista föreställningen och skyndade sedan hem och värmde glögg, som jag serverade efter hand som skådespelarna trötta, men nöjda droppade in i en lång rad. Samuel, Åsa L., Åsa S., Madeleine, Benny, Göran G., Pedro, Annelie, Ronny, Pia, Milena, Anna-Lena, Petra, Pepe, Christoffer, Göran L., Jörgen, Thomas, Linda och inte minst Fredrik, som återigen gjorde ett suveränt arbete som musiker.  Jag trodde nog att pjäsen aldrig mer skulle spelas, men den fick ett antal år senare en ny chans på en betydligt större scen.  Nästa dag hade vi också avslutning på teaterkursen. Deltagarna spelade scener ur olika teaterpjäser.
Men trots en ganska optimistisk höst avslutade vi året med en ny ovisshet. Vi hade under hösten upptäckt att ekonomin för lokalen på Vallås var alltför dålig. Året avslutades med att vi blev tvungna att säga upp hyreskontraktet.

Cabarét Svenska Ord våren 1996

Efter nyår skulle vi sammanföra våra ”gamla” skådespelare med de ”nya” skådespelarna från höstens teaterkurs. Vi hade planerat för att göra en kabarét med texter från Hasse Alfredssons och Tage Danielssons olika revyer. Det fanns inget manus, så jag och Ulf lyssnade på inspelningarna och skrev bit för bit varje scen. Det blev en av den julledighetens sysselsättningar. När vi närmade oss startdatum insåg vi att skådespelarna var alldeles för många. Om alla skulle få minst en scen, så skulle kabarén bli alldeles för lång. Det var då vi kom att tänka på en väldigt komisk engelsk teaterpjäs som vi sett på tv. Snabbt läste vi manus och gjorde en rollbesättning och en plan att spela julpjäsen En fröjdefull Jul av Alan Ayckbourn. Det skulle visa sig vara ett lyckokast. Pjäsen blev i slutet av året en riktig succé och samtidigt lyckades vi krympa ensemblen till Hasse och Tages texter till ett mer behändigt antal.

Helgen 13 – 14 januari samlade vi alla skådespelarna till två heldagar på Vallåslokalen. Det blev många roliga dramaövningar och utdelning av roller och start för att prova scenerna. Söndagen avslutades med sångövningar tillsammans med Marita, en sångpedagog som vi knutit till oss under våren. De flesta gångerna teaterpjäserna innehöll sånger var det jag som repeterade röst och sång, men Marita var en duktig pedagog och även jag lärde mig en hel del av henne. Det hade vi nytta av under de kommande årens pjäser.
Vi testade också ett nytt sätt att arbeta. Lina, som var en av skådespelarna som varit med några år och dessutom gick sista året på Sturegymnasiets teaterlinje fick chansen att regissera en egen teaterföreställning. Det blev Nordanvinden eller som den också kallades Unge Lars i Wexiö skola av Staffan Göthe. Vi gjorde en liten minikurs för Lina som pågick kontinuerligt under våren. Lina fick tips och råd om hur hon skulle arbeta med föreställningen och dessutom fick flera av våra skådespelare vara med i den pjäsen. Det blev ett väldigt bra sätt att utveckla teaterföreningen.

Men allt var inte frid och fröjd i starten av året. För att få en bättre ekonomi på Vallåslokalen hyrde vi ut den till både föreningar och privata fester. På nyårsafton var det en privat fest och genom bakdörren hade någon skjutit med någon form av vapen, eller möjligtvis en nyårsraket. Polisen tillkallades, men det var svårt att avgöra hur det hade gått till. Vid första ordinarie repetitionen på kabarén blev det också bråk utanför lokalen och vi bestämde oss för att tillfälligt flytta, under tiden problemen utreddes, all verksamhet till Andersberg. Osäkerheten var också stor om vi skulle klara att lösa de ekonomiska bekymren med hyran på lokalen, som vi tvingats att säga upp strax före årsskiftet. Vi hade flera möten med kommunråden i Halmstad för att hitta en lösning. Alla dessa problem tog så klart både tid och ork. Istället för ett byggande av verksamhet blev det mycket fokus på att försöka rädda teaterlokalen. Vi hade också kontakt med Folkets Husrörelsen för att se om det kanske gick att göra Vallåslokalen till ett Folkets Hus. Det blev också möten med Hyresgästföreningen om att göra lokalen till ett Hyresgästernas hus. Idéerna var många och de flesta svåra att genomföra.
Den 19 februari hade vi årsmöte i Andersbergs Kvartersteater och på mötet bestämde vi att byta namn till Halmstads Kvartersteater. Föreningen hade redan börjat verka på två bostadsområden och det kändes naturligt att vi också bytte namn till något som speglade utvecklingen av verksamheten. Vid mötet slutade jag som ordförande i föreningen. I och med att jag blivit anställd av föreningen så kändes det inte lämpligt att jag också var föreningens ordförande.
Under den våren hade jag och Fredrik många framträdande med våra olika musikprogram. Bland annat spelade vi på en minnesstund för Olof Palme på dagen tio år efter hans död. Fredrik var också musiker till kabarén. Det betydde mycket med hans förmåga att anpassa sig till de olika sångerna och musik i övergångarna mellan scenerna. Samtidigt planerade och arbetade jag också med en egen ny idé – spökhistorier. Jag letade lämplig lokal och bearbetade spännande historier.
Lördagen den 13 april var det premiär på Cabarét Svenska Ord på Vallåslokalen. Vi tyckte det var ett fyndigt namn på de blandade scenerna från Hasse och Tages många revyer. Det hade varit mer praktiskt arbete än vanligt inför premiären. Lokalen på Vallås var svår att göra scenljus eftersom det var lågt i takhöjd och dessutom fick vi bygga sittplatser. Men – allt går, bara man vill och vi spelade ett antal föreställningar på Vallås och flyttade sedan till Andersberg och fler föreställningar. Vi hade startat en idé om publikarbete i bostadsområdena, som bland annat innebar att skådespelarna besökte ett antal trappuppgångar och bjöd in till föreställningarna med några gratisbiljetter.
Hasse och Tages scener gjorde vi på ett nytt och lite annorlunda sätt. En roll som spelats av en skådespelare i originalet blev i stället i vår version två eller till och med tre skådespelare som gestaltade och delade på replikerna. Några av scenerna, som t ex scenen med den gamle fiskaren Österman gjorde vi precis som i originalet. Den scenen kändes märkligt aktuell, trots att det gått så många år, och konstigt nog känns texterna fortfarande än idag dagsaktuella. Kanske till och med ännu mer belysande av hur vårt samhälle är idag.

Återigen träder skådespelarna från pjäsen fram ur mitt minne. Tydligt och klart. Åsa S., Pia, Ronny, Madeleine, Micael, Kristin, Mats, Anna-Lena W., Linda, Daniel, Jennie, Anna-Lena A., Maria, Karin, Liv, Gunilla, Ann-Clara, Malin och alla de andra. Några oförglömliga karaktärer är Ronny som Robert Lind och professor Nylén.
I maj spelade Nordanvinden på Andersbergslokalen. Det blev en väldigt lyckad teaterpjäs och Lina gjorde ett bra arbete som regissör. I de ögonblicken av glädje och lycka glöms alla bekymmer med lokaler och ekonomi. Inte långt efteråt fick vi uppsägning från posten, som hyrde en liten del av Andersbergslokalen med öppettider några förmiddagar i veckan. Vi stod plötsligt utan hyresgäst och utan den extra inkomst som hade stor betydelse för att vi klarade av att betala hyran av lokalen. Nu var det med ens ekonomiska bekymmer med både lokalen på Vallås och Andersberg.

En fröjdefull jul hösten 1996

Innan sommaruppehållet spelade barngruppen på Vallås pjäsen Dagbokens hemligheter. Ledare var Petra och Åsa P. På Andersberg spelade barngruppen pjäsen Guldgåsen och ledare var Åsa S. och Lina. Att bygga en verksamhet för både barn, ungdomar och vuxna var en av de idéer som vi ville utveckla. Vi ville att människor skulle mötas över generationsgränserna. Alla åldrar har något att dela med sig av. Både unga och gamla. Under åren framåt skulle det visa sig vara helt rätt tänkt. Många av dem som startade i barngrupper blev sedan både duktiga skådespelare, men också duktiga pedagoger i vår verksamhet. Jag och Ulf stöttade så mycket vi kunde med råd och hjälp. Det blev som en slags intern utbildning och jag tror att alla dem av våra skådespelare som också blev teaterledare hade god nytta av detta även i fortsättningen av sina liv.

Under sommaren spelade jag Spökhistorier i skymningen i Wallbergs gamla industrilokaler och senare på hösten reste jag och Fredrik på en turné med barnteaterföreställningen Spegeln. Jag tror vi spelade fyrtio föreställningar hösten 1996. Men all den där verksamheten jag gjorde som min egen teater slet hårt på mig. Någonstans under den hösten insåg jag att det bästa nog var att välja vilken verksamhet jag skulle ägna mig åt och göra det till hundra procent.
Den sommaren använde jag också en del av min lediga tid till att leta material inför en miljöpjäs som vi planerade att starta i augusti. Då såväl som nu var miljöförstöring ett brinnande aktuellt tema. Vi började arbetet med en helg där jag förberett med att baka bröd och kokat soppa. Under helgen hade vi föreläsningar och startade improvisationer som sedan fortsatte under hela hösten. Tanken var nog att göra något allvarligt, som pekade och på ett tydligt sätt visade på de problem som vårt samhälle och vi som människor har att brottas med. Men mitt i allt det där allvarliga så trängde humorn fram, som en förvildad klängväxt som inte gav upp. Det gick helt enkelt inte att bara vara allvarliga och det var också alldeles rätt. Publiken fick nog skrattet i halsen och budskapet gick på det sättet bättre in i själ och hjärta. Improvisationerna som vi gjorde den hösten låg sedan till grund för pjäsen som fick det märkliga och långa namnet Silver splash on Air Saturday nights and some Sunday mornings too on your TV screen made of Silver show.

Under hela våren hade Ulf repeterat med Alan Ayckbourns svarta komedi En fröjdefull Jul. Repetitioner och byggande av scenografi fortsatte under hösten och den 6 december var det premiär på Andersbergsteatern. Scenografin passade bra på scenen och skådespelarna gjorde en gedigen insats. Det var verkligen en komisk pjäs med mycket skratt i publiken. Pjäsen handlade om en engelsk släkt som samlas under några juldagar. Men det är verkligen ingen fröjdefull jul. Det jag minns mest av pjäsen är dockteaterföreställningen som i sin tragiska verklighet ändå blir förfärligt komisk. Göran som dockteaterspelande farbror och Rigmor som hans alkoholiserade fru. Benny som den argsinte morbrorn och Henning som systerns osäkre fästman som aldrig tidigare mött familjen. Camilla som en längtande och uttråkad hemmafru och Jörgen som husets patriark. Jag hade under hösten arbetat med PR till pjäsen samtidigt som jag också sammanställde manus till miljöpjäsen. En fröjdefull Jul fortsatte spela under hela julhelgen och avslutades till trettondehelgen 1997. Det nya året startade med en extrem kyla, men också med nya idéer och tankar. I början av januari fick vi två nya medarbetare.

Silver Splash on Air våren 1997

Tisdagen den 9 januari hade vi kollationering på Vallåslokalen för miljöpjäsen Silver Splash on Air. Vi hade arbetat hela hösten med olika ämnen och improvisationer och jag hade sammanställt ett manus med en del extra tillägg av texter och några nykomponerade sånger. Det var ett manus med mycket humor, men också med den allvarliga undertonen som miljöproblemen skapar.

Några dagar innan starten av repetitioner till pjäsen började två nya teaterpedagoger i vår verksamhet. Åsa S. var en av våra skådespelare som under hösten utbildat sig till teaterledare på Arbetarteaterförbundets kurs i Hällefors. Nu återvände hon till Halmstad tillsammans med sin sambo Johan, som också var teaterpedagog. Båda fick en anställning via ett arbetsmarknadsprojekt och plötsligt kunde vi utöka vår verksamhet. Det gav en ny optimism inför framtiden. Vi fick visserligen tränga ihop oss på den lilla minimala kontorsyta vi hade på Kulturhuset i Folkparken, men med lite pusslande och några begagnade skrivbord lyckades vi ordna varsin arbetsplats. Samma månad startade Åsa och Johan en teaterkurs för nya medlemmar. Åsa och Johan kunde också arbeta med PR till miljöpjäsen samt sy en del kläder. Johan var en duktig tecknare och gjorde också en fin affisch.
Under våren förde vi mycket diskussioner om framtiden. Fortfarande hade vi enorma ekonomiska problem med lokalerna och vi gjorde försök med brev till sponsorer. Vi började också skissa på ett nytt 3-årsprojekt som kunde ge en stadga åt de kommande årens verksamhet. Vi hade pengar till pedagogtjänst men vi hade inga verksamhetspengar. Teaterpjäser och kurser kostar pengar – inte bara pedagogtid. Det går inte att göra teater av luft. Idé om en återkommande Nyårsrevy började planeras under våren. Jag gjorde också en projektansökan om bidrag till en barnteaterpjäs.
Den 2 april var det premiär på Silver Splash on Air på Andersbergsteatern. En av skådespelarna hade blivit sjuk några dagar före premiären, så jag blev tvungen att göra ett inhopp på scenen. Dessutom stod jag varje föreställning och spelade flöjt i kulissen. Fredrik hade gjort arrangemang på musiken, som den här gången var inspelad, förutom mitt flöjtspel. Allt startade väldigt vackert med en berättelse om jordens födelse och de miljarder år som passerat innan människan uppkomst. Några monsterfigurer gjorde sedan entré och visade på vår (=publikens) dumhet. Nästan allt vad vi gjort och gör leder fram till katastrofen och sedan tog de hjälp av en TV-show hur allt detta gick till. Pjäsen blev därmed som en framtida historisk tillbakablick.

Under våren spelade också våra barngrupper sina pjäser. En av grupperna spelade Åsneprinsen. Ledare var Frida och Thomas. Den andra gruppen spelade Lejonkungen. Ledare var Åsa L. Den nya teaterkursen spelade scener från olika teaterpjäser och sedan gjorde de också en mindre föreställning för Hyresgästföreningen som firade 70-årsjubileum.
En tid innan premiären på Silver Splash on Air och mitt i alla framtidsplaner insåg jag att jag måste lägga mina egna teaterplaner på hyllan. Trots att jag bara hade en halvtidsanställning arbetade jag väldigt mycket mer arbetstid. Den stora verksamheten gick helt enkelt inte att driva på den lilla tid jag var anställd. Jag var tvungen att välja och jag valde att satsa mitt liv och tid på Kvartersteatern. Det tror jag hade stor betydelse för den utveckling som skedde de närmaste åren.

Donationen i Gessleland 1997-1998

Augusti 1997 var en väldigt varm månad. Vi hade planerat start för arbete med improvisationer till en nyårsrevy, men vi fick skjuta starten en vecka. Det var alldeles för varmt! Den 25 augusti drog vi dock igång arbetet och det var ett tjugofemtal varma, men ändå entusiastiska skådespelare som samlades. Vi började få en god grund i föreningen. Många av skådespelarna hade hunnit få en bra träning och erfarenhet av att stå på scenen. Åsa S. var kvar som ledare på arbetsmarknadsprojekt och hon blev regissör för barnteaterpjäsen Varför är det så ont om Q av Hans Alfredsson. Vi hoppades att både en nyårsrevy och en barnpjäs skulle ge publik och en del inkomster till föreningen. Pengar till verksamheten var den ständiga punkten på dagordningen.

Under tiden gruppen improviserade omkring en mängd aktuella ämnen och händelser från det gångna året jobbade jag också parallellt med att skriva och sammanställa manus till de olika scenerna och hitta en ram för revyn. Det var många fyndiga och roliga scener. Jag skrev också nya texter till en rad gamla melodier allteftersom scenerna växte fram och det gick att se en struktur i revyn.
I början av september hade vi också en heldag med rörelse tillsammans med Gilda. Hon hade verkligen utvecklats i sin förmåga att ge bra feedback till deltagarna. Gilda hade varit professionell dansare i Chile och under ett antal år i Sverige hade hon utvecklats till en bra dans- och rörelsepedagog. Samma dag arbetade vi också med att lära deltagarna mer om improvisation.
I september delade vi också ut flygblad med information om vår verksamhet på de båda bostadsområdena. Vi ville att alla som var bosatta på Andersberg och Vallås skulle åtminstone veta att vi fanns och verkade i områdena. Dessutom bjöd vi in både ung och gammal till att delta i vår verksamhet. Under samma månad gjorde vi också klart en ansökan om ett större EU-projekt med arbetslösa ungdomar.
I slutet av september införde vi något nytt; vår första städdag. Alla som var med i verksamheten hjälpte till att under en heldag städa våra lokaler och rensa i våra förråd. Vi avslutade hela dagen med gemensam måltid och lite kul samvaro. Den första gången var det Rigmor W. som var kock i köket, men åren framöver hade vi vid varje städdag ett gäng som bildade matlag. Under åren som sedan gick blev det många praktiska dagar. Eftersom vi var väldigt många som ställde upp med gratis arbetstid kunde vi också hålla nere på kostnaderna. Alla bidrog med sin kunskap och sin tid. En sak som kanske inte alltid förstås eller uppskattas fullt ut av kommuner och bidragsgivare. För varje satsad krona får också bidragsgivaren mycket tillbaka i form av ideellt arbete. Inte minst bidrog de äldre med mycket arbete runt barnteatergrupper och festivaler som vi hade under åren framöver.
Den hösten firade vi några gånger. Vi hade sökt pengar till en stor pjäs som skulle spelas i tält 1998 och i början av oktober fick vi besked om att vi fått 75 000 av kommunen till projektet. I början av november fick vi fira ytterligare en gång när vi beviljades pengar till det stora EU-projektet. Det innebar mer än ett års anställning för Åsa S. och två omgångar med arbetslösa ungdomar som kunde delta i en pjäs under våren och en pjäs under hösten 1998. Det blev genast en ökad aktivitet eftersom projektet skulle starta redan i januari. Jag räknade budget och en folder med information till sökande trycktes snabbt. I december strax före premiären för Donationen i Gessleland hade vi intervjuer med sökande till första delen i projektet.
Som vanligt brann det i knutarna. Planering och praktiskt arbete fick genomföras i ett rasande tempo och min lilla arbetstid på 50 % var därmed totalt havererad. De sista månaderna innan årsslutet arbetade jag nog snarare 150 % av en heltid.

Den 8 november var det premiär på Varför är det så ont om Q. Jag hjälpte till med PR och gjorde ljud och musikslingor som förstärkning till scenerna. Pjäsen blev uppskattad och bra, men publiken svek. Hasse Alfredssons komiska barnpjäs drog inte lika mycket publik som Tove Janssons mumintroll. Det var många föreställningar inplanerade och vi spelade pjäsen både på Andersberg och Vallås. Till spelperioden på Vallås byggdes ett nytt sittplatssystem. Ulf och några av medlemmarna i föreningen använde några helger till att svetsa ihop järnrör för att vi skulle ha väl fungerande sittplatser till publiken. Till pjäsen behövdes också en ”hjälpgrupp” av medlemmar som under föreställningarna hjälpte till praktiskt bakom scenen med bland annat ett trolleritrix.
Under den hösten var också Åsa S. och gjorde teaterprojekt med Andersbergsskolan. Vi försökte att fortsätta hålla den fina kontakt som vi skapat under de senaste åren.
Mitt i allt byggande, projekt, planer och premiärer fortsatte arbetet med Donationen i Gessleland. Ett fyndigt namn som samlade olika händelser under året. Micael A. hjälpte till och arrangerade musiken och Marianne Dillberg och hennes firma Ljud och Dekor gjorde scenografi.
I början av december när allt var som mest kaotiskt inför EU-projekt och premiär flyttade vi vårt lilla kontor från Kulturhuset i Folkparken till vår lokal på Andersberg. Posten hade lämnat sin del i foajén och det passade bra att använda till kontor för oss. Inte hade jag den minsta aning om att vi några år senare återigen skulle flytta kontoret tillbaka till Kulturhuset. Vi trodde nog bergfast att vi skulle stanna på Andersberg.

Den 9 januari 1998 var det premiär på Donationen i Gessleland för en entusiastisk publik på Andersbergsteatern och i mitten av januari var det start på EU-projektet.  Jag hade då så mycket övertid att jag var tvungen att dra ner på mitt engagemang under våren. Återigen vacklade jag inför att stanna kvar och arbeta med kvartersteatern. Det var roligt, men verksamheten krävde ständigt att jag arbetade alldeles för mycket. Glädjen slocknade tyvärr med alldeles för många timmar.

EU-projekt och Odens öga våren 1998

Donationen i Gessleland hade premär i början av januari. Den bestod av två akter. Den första utspelade sig på en bensinmack och speglade lite fenomenet med att bensinmackarna förändrats från att bara sälja bensin till att i princip nästan sälja vad som helst. Vi överdrev så klart en aning när det till och med fanns en polisstation, förlossning och arbetsförmedling på macken. I andra akten utspelade sig scenerna i Halmstad och vår lokale rikskändis Per Gessle fick bli den röda tråden.

När nyårsrevyn bara spelat några föreställningar startade vi det stora EU-projektet och arbetet med pjäsen Odens öga som i maj skulle spela i ett cirkustält på Vallås. Pjäsen byggde på sagor ur den nordiska mytologin och ensemblen arbetade med improvisationer som grund för manus. Innan projektet startade hade vi intervjuer med de sökande så att vi såg att de var lämpliga för att vara med i projektet. Deltagarna var arbetslösa ungdomar som vi blandade med vår ordinarie verksamhet och deltagare. Min arbetsinsats innebar administrativt arbete för det stora projektet. Ulf och Åsa S. höll i den praktiska delen. Eftersom jag hade enormt mycket övertidstimmar fick jag dra i bromsen och enbart ägna mig åt PR-arbete, kontorsgöromål och planering inför den framtida verksamheten.

Sista föreställningen av Donationen i Gessleland var den 6 mars. Allt hade fungerat bra och trots allt hade vi en ganska hygglig publiksiffra. En tid in i föreställningsperioden fick Ulf en svår influensa. Det fanns inte en chans att han kunde stå på benen. Som tur var hade vår son Thomas precis varit och sett föreställningen för på nästkommande föreställning fick han rycka in och köra ljuset. Det gick förvånansvärt bra, trots att han bara sett föreställningen en gång innan. Avslutningskvällen var vi hos Madeleine i Oskarström. Hon var en av skådespelarna som under många år bidrog med mycket ideellt arbete både i styrelsen och mycket praktiskt arbete.
Under mars månad hade vi några helgkurser i dans och rörelse med Gilda. Det ingick som en del av vårt EU-projekt och kom alla våra skådespelare till gagn. Det blev som ett extra plus i kanten för alla våra medlemmar.
Den våren fortsatte jag att skriva projektansökningar inför framtiden. Att leta och söka projektpengar var något som ständigt pågick under åren på 1990-talet. Det var som en naturlig del av verksamheten, men det tog så klart på krafter och energi. Det hade känts skönt att slippa sådant, men under de här åren blev projekt nästan ett modeord, och värre har det sedan blivit. Att ge pengar till en fast och kontinuerlig verksamhet är inte gångbart i vårt samhälle. Tyvärr innebär projekt en slags ryckig verksamhet. Det går upp och ner och planer på lång sikt är svåra att genomföra.
Under våren hade jag och Ulf också möte med HFAB om vårt bidrag till pedagogtjänst. Vi hoppades att vår stora verksamhet på bostadsområdena skulle göra att de ville fortsätta att ge oss bidrag och kanske också utöka. Jag förde också en diskussion med kulturförvaltningen om kommunens bidrag, som var riktat till Hallands Bildningsförbund. Det fanns en gryende tanke om att kanske koppla bidraget direkt till föreningen. Inte minst budgetarbete skulle på det sättet bli enklare att sköta.
EU-projektet fortsatte hela våren. Bland annat hade vi ett samarbete med ett danskt EU-projekt som besökte oss och där våra deltagare också besökte Danmark.
Den våren kom också Arbetarteaterförbundets teaterlinje i Hällefors på besök och spelade sin pjäs Dokument AF på Andersberg. En av deltagarna var vår skådespelare Petra som utbildade sig till teaterledare. Vi försökte hitta ett sätt att göra en anställning för henne efter utbildningen. Vi var säkra på att en utbildad ledare som hade sin grund och uppväxt i vår verksamhet hade stor betydelse för framtiden.

Premiären för Odens Öga närmade sig och all tid fokuserade på premiären som ryckte allt närmare. Den sista månaden repeterade pjäsen i Konsums gamla lokaler på Vallås. Vår egen lokal hade alldeles för liten yta för att motsvara den stora scen som skulle byggas i cirkustältet. Samtidigt bjöd jag in medlemmarna till höstens verksamhet. Planerna var redan klara och spikade.

Cirkustält på Vallås grönområde våren 1998

I slutet av april spelade våra barngrupper. På Vallås spelade pjäsen Man skall vara glad att man är frisk och ledare var Frida och Thomas. På Andersberg spelade Du vet mycket väl att jag är kär i Viktor och ledare var Åsa S. Den yngsta barngruppen spelade Arga gubben på Andersberg och ledare var Åsa S. Det var en stor glädje att se alla dessa barn som vuxit till en stor skara i föreningen. Några av barnen var också med och spelade i Odens öga.

Den 15 maj byggdes cirkustältet på Vallås grönområde. Det blev några tuffa dagar med bygge av tält, scen, scenografi och ljussättning.  Ulf och Åsa och alla de andra deltagarna i pjäsen fick arbeta till långt in på nätterna. Men resultatet blev fantastiskt bra. Trots det fina resultatet och mycket engagerat arbete blev några boende på Vallås, som var grannar till tältet, irriterade på att det byggdes och spelades. Så här efteråt kan jag tycka att det är märkligt att en sådan positiv och trevlig händelse, som trots allt var på plats endast en kort tid, kunde skapa irritation. Alla som var med i projektet var trevliga och det var väldigt lite oljud från föreställningarna. Det finns så mycket annat negativt som uppstår i ett bostadsområde. Tältprojektet var en frisk och kreativ händelse.
Några dagar innan premiären åkte jag med HFAB på en studieresa till Rosengård i Malmö. Jag fick se en intressant skola och dessutom besöka Teater X och Drömmarnas hus, som hade verksamhet i en gammal herrgård på bostadsområdet. HFAB ville att vi också skulle utöka vår verksamhet och göra mer sociala insatser. Både jag och Ulf var tveksamma. Vi ville bygga en stor och kreativ teaterverksamhet. Vi var rädda för att vi ”gapade över för mycket” om vi också började arbeta med annat som låg utanför teaterområdet.

Dagen efter resan till Rosengård var det genrep på Odens Öga. Det hade arbetats in i det sista för att få allt klart. Vi hade en liten provpublik. Några av deltagarna i projektet hade skapat ny musik och sånger. De gamla sagorna från den nordiska mytologin med jordens födelse som start var imponerande. Oden, Tor, Freja, Loke, Idun, Balder och alla de andra gudarna gestaltades på ett spännande sätt. De gamla sagorna är både våldsamma och stundtals komiska. Vid premiären nästa dag var det fullsatt i publiken och efteråt var det premiärfest på Vallåslokalen. Min yngste son Anton var en av skådespelarna i pjäsen. Natten efter premiären sov han och Ulf över i husvagnen och vaktade tältet och spelplatsen. Nästa morgon körde jag till husvagnen med frukost. Ett tält måste bevakas både dag och natt. Under spelperioden fanns ett rullande schema med vakter och alla skådespelare fick göra en insats.
Jag och Ulf fortsatte vårt arbete med att hitta mer pengar till kvartersteaterns framtid. Mitt i spelperioden hade vi möte med politiker för att försöka hitta nya vägar. Vår idé var att koppla loss kvartersteaterföreningen från huvudmannen Hallands Bildningsförbund och istället låta föreningen ta hela ansvaret för verksamheten. Vi tyckte att detta var en naturlig utveckling på verksamheten. Det hade skapats en förening som vuxit sig så stark att den var mogen att bli huvudman.
Den 27 maj kom ett stort gäng med deltagare från ett danskt EU-projekt på besök. Deltagarna var från tolv olika länder i Europa. En av kvällarna bjöd vi på lax från Tiraholms fisk. Den kvällen var det till och med några av föräldrarna till medlemmar som ställde upp som kökspersonal.

Den 1 juni firade vi också Kvartersteaterns dag med tipspromenad och våfflor med kaffe, som serverades utanför det stora cirkustältet. Vi ville ge de boende på Vallås ytterligare positiva upplevelser och information om kvartersteaterns verksamhet. Det blev en lyckad dag.
Den 6 juni blev och kändes som ytterligare en glädjens dag. Under nationaldagsfirandet vid Rådhustrappan fick jag och Ulf kommunens kulturstipendium för vårt arbete med kvartersteatern. Det betydde mycket att vi blev uppmärksammade för vårt slit med att bygga teaterverksamheten.
Den 7 juni spelade sista föreställningen med Odens Öga. Publikt var det en succé och sista kvällen var vi tyvärr tvungna att skicka hem en del av publiken. Det fanns helt enkelt inte en chans att trycka in fler på sittplatssystemet.  Sedan revs tältet och allt packades ihop. Hos mig finns fortfarande alla dessa skådespelare, som ett lysande minne. Kerstin, Göran, Anna-Lena, Andreas, Joakim, Susanne, Helena, Malin, Jennie, Maria, Kim, Mattias, Erik, Henning, Jörgen, Samuel, Pontus och många fler.
Dagen efter hade vi möte med fastighetsbolaget HFAB och samma dag också med kulturchefen i Halmstads kommun. Hur skulle framtiden bli? Vi hade en plan för det närmaste året, men just då hade vi ingen aning om vad som sedan skulle hända.

Jul, Jul strålande jul och Tidens inälvor hösten 1998

Innan vi gick på sommarledighet planerade vi höstens verksamhet tillsammans med Åsa S. och Petra, som efter teaterledarutbildning i Hällefors återkom till Halmstad och blev anställd på ett arbetsmarknadsprojekt. Vi hade också framför oss ytterligare ett halvår med EU-projekt och nya arbetslösa ungdomar.

Under sommaren repeterade jag ett sångprogram tillsammans med mina föräldrar Kerstin och Verner Sjöberg. De var gamla musikanter som i hela sitt gemensamma liv sjungit och spelat tillsammans. På äldre dar uppträdde de ofta på serviceboende och pensionärsföreningar. Pappa mandolin och fiol och mamma gitarr. Under våren hade jag komponerat ett antal nya sånger och jag tyckte att de kunde passa att sjungas tillsammans med mina föräldrar.
Den 31 juli hade vi grillfest hos Göran, en av våra skådespelare som också var keramiker. Det blev en trevlig kväll, helt utan alkohol, men med många skratt.
Jag startade mitt arbete i augusti med att repetera ett sångprogram som vi skulle framföra vid en dag som HFAB arrangerade utomhus på Andersberg. Jag återanvände sånger från gamla pjäser och vi repade också några scener. Bland annat en scen från Cabarét Svenska Ord. Andreas, som varit en av deltagarna i vårens EU-projekt, var en duktig musiker och han hade blivit anställd via en arbetsmarknadsåtgärd, som gjorde att han kunde fixa med musik till både HFAB-programmet och våra kommande föreställningar.
Den 31 augusti startade vi den nya EU-gruppen med arbetslösa ungdomar. De skulle vara med i den julkabarét som vi planerade att spela på Vallåslokalen i slutet av hösten.

I början av september startade jag och Petra arbetet med ett teatercollage som fick namnet Tidens inälvor. Manus gjordes genom improvisationer och byggde på boken Lyckad nedfrysning av herr Moro. Den första dikten i boken var Tidens inälvor av Nelly Sachs. Jag och Petra hade ett bra samarbete och det var roligt att arbeta med teatergruppen. Den 13 september hade gruppen en heldag med arbete och mat.
Vi var ganska många, den hösten, som arbetade med Kvartersteatern. Det var jag och Ulf, Åsa S., Petra, Andreas med musiken och Lasse J. Den sistnämnde hade också en arbetsmarknadsåtgärd och hade tidigare varit vaktmästare på Kulturhuset. Hos oss blev han lite som en ”allt i allo”. Han fixade praktiskt med målning och scenografier, sydde och blev också hos oss som en vaktmästare.
Den 19 september hade vi årets städ-dag på våra lokaler. Alla skådespelare och vår nya EU-grupp var med under dagen och vi fixade tillsammans en måltid på kvällen. EU-gruppen gjorde också sitt första framförande, som avslutade kvällen.
Några dagar innan hade vår bil blivit stulen på Andersberg. Jag var på arbetskväll med gruppen för teatercollaget och i ett obevakat ögonblick hade någon smugit in i lokalen och tagit min bilnyckel. När jag skulle hem upptäckte jag att bilen var borta. Vilken katastrof! Vi polisanmälde – men märkligt nog fick Ulf och Lasse plötsligt syn på bilen några dagar senare. De följde efter och upptäckte att den parkerades på en gata på Vallås. De ringde polisen, och på det sättet fick vi som väl var tillbaka bilen oskadd. Vi fick dock byta lås eftersom nycklarna fortfarande var borta. Bilen var också intagen för teknisk undersökning hos polisen.
Den avgående Kulturchefen Kerstin Ullander hade initierat en utredning om teaterverksamheten på Kulturhuset och Kvartersteatern. Utredaren Lars Pettersson besökte oss på Andersberg för intervju i slutet av september. Vi berättade om vår verksamhet och de planer vi hade inför framtiden. Lars Pettersson kom sedan tillbaka ytterligare för en andra omgång av intervjuer i oktober.
En intensiv september avslutades med sånguppvaktning av avgående kulturchefen och sångprogram med gamla sånger från pjäser på Kulturnatten den 26 september. Den kvällen sjöng jag också nykomponerade sånger tillsammans med mina föräldrar på stadsgalleriet.

En intensiv höststart gick sedan vidare in i en fortsatt aktiv oktober. Framför oss hade vi premiär på julkabarén En strålande jul på Vallåslokalen men innan dess hade vi inbrott på Andersberg och stulna datorer och teknisk utrustning. Något vi tyvärr fick uppleva upprepade gånger på båda lokalerna. Det blev en ständigt irriterande provokation som tog mycket energi.

Premiär Julcabarén En strålande jul hösten 1998

Det blev en intensiv höst med mycket repetitioner av julkabarén En strålande jul. Ulf och Åsa var regissörer. Andreas spelade in musiken och Gilda hjälpte till med dans och rörelse.

Jag och Petra arbetade med Tidens inälvor som byggde på boken Lyckad nedfrysning av herr Moro. Jag komponerade en del sånger som också byggde på boken och passade ihop med de scener vi arbetade fram tillsammans med ensemblen.
Under hösten startade jag också en sångkurs för de i föreningen som ville sjunga mer. Jag arbetade både med röst och en del sånger som jag använt vid olika utbildningar som jag gått.
I början av november hade Ulf möte med den nye kulturchefen Sigge Olsson. Vi fortsatte att prata om att vi ville förstärka kvartersteaterverksamheten och att vi hade en önskan om att föreningen skulle bli huvudman för verksamheten.
Den hösten blev vi tvungna att installera larm i lokalerna. Det hade varit flera inbrott och vi blev trötta på att ständigt bli av med utrustning i våra lokaler. Det blev ytterligare ett ekonomiskt problem, men vi kunde inte se någon annan utväg.
Vår verksamhet gav också ständigt upphov till en mängd förfrågningar om hjälp med både det ena och andra. Under hösten hjälpte vi bland annat ishockeyklubben Halmstad Hammers med en skådespelare som utklädd till guden Tor inledde matcherna med att skjuta en blixt. Det blev väldigt uppskattat och bidrog till att hockeyklubben fick mycket publik till sina matcher. Tor uppmärksammades till och med i riksmedia. Den hösten hjälpte också Ulf Halmstads Frigymnaster med ljusteknik till deras julshow.

Den 5 december var det premiär på En strålande jul. Den byggde till viss del på ett återanvändande av julcabarén Så har vi Jultid, som vi spelade hösten 1993 på Andersberg. Denna gång spelade vi föreställningen på Vallås. Inför föreställningarna gjorde ensemblen PR med julsånger på ICA Vallås och ensemblen var och knackade dörr i bostadsområdet. Vi fortsatte att arbeta vidare med vår idé om att hela tiden bjuda in och informera alla boende i bostadsområdena om vår verksamhet.
I december var också utredningen om Kvartersteatern och Kulturhuset klar. Utredaren var positiv till vår verksamhet på kvartersteatern och föreslog ett utökat stöd.
I slutet av året var det mycket pappersarbete. Som vanligt redovisades alla cirklar och aktivitetsgrupper. Det gällde att inte förlora en enda krona.
Julcabarén fortsatte att spela över julhelgerna och EU-projektet avslutades med en jul-lunch för deltagarna på Vallåslokalen.

Tidens inälvor våren 1999

Den 10 januari spelade En strålande Jul sista föreställningen. Dagen efter hade vi personalmöte på Andersberg och avslutade med att gemensamt flytta på sittplatssystemet inför bygge av scenografi till föreställningen Tidens inälvor. Vi gjorde en spelplats och scen i mitten och publiken fick sitta i små sektioner runt om scenen. Jag och Petra hade också gjort klart manus och rollfördelning och startat repetitionerna. Andreas spelade in musikarrangemang och andra ljud som behövdes som förstärkning till scenerna.

I januari jobbade jag också med redovisning av EU-projektet. Det blev ett ganska omfattande administrativt arbete. Jag arbetade också med PR till Tidens inälvor och redan i början av februari var affischen klar. Den blev en blandning av två foton från boken Lyckad nedfrysning av herr Moro. Dels det första fotografi som tagits med en människa på bild och dels ett foto på en liten flickas öppna och nyfikna ansikte. Det blev en bra spegling av föreställningens innehåll.
En tråkig händelse, som väckte förstämning hos oss allihop i föreningen, var den tragiska olyckan när Alexandra, en av våra skådespelare omkom. Hon var en ung tjej och vi hade alla ett gemensamt minne av henne. Det kändes så tragiskt och orättvist att hon skulle ryckas bort alldeles för tidigt. Livet kändes plötsligt skört och oförutsägbart. Vi balanserar alla ständigt på dödens rand. Livet är ett lotteri och vi drar nya lotter varje dag. Ingen vet vad som kommer att hända. Den känslan fanns också i vår föreställning Tidens inälvor.
Under starten av året hade jag och Ulf flera möten med den nye kulturförchefen och politikerna. Vi ville att föreningen skulle bli huvudman för verksamheten och att bidraget skulle kopplas loss från Hallands Bildningsförbund. Det var inget direkt fel med att bidraget gick till bildningsförbundet, men föreningen hade vuxit och blivit väldigt stark. Det var både praktiskt och mer ändamålsenligt att all ekonomi i verksamheten gick att samordna från en aktör och då var det mest naturligt med den väldigt aktiva föreningen.
Jag och Ulf hade också börjat diskutera en ny idé med vår barngruppsverksamhet. Vi ville starta ”prova-på-grupper” för nya barn. Det skulle göra hanteringen av barngrupperna enklare för pedagogerna och att barnen också fick under en kortare tid testa på ett lekfullt sätt om det verkligen var teater som de ville satsa på under sin fritid.
Den 16 februari hade vi årsmöte i föreningen. Det var ett välbesökt möte, som innebar mycket framtidsdiskussioner. Det fanns många idéer och viljor som bådade gott inför framtiden.
Arbetet med Tidens inälvor fortsatte. Vi hade kontakt med bokförlaget Ordfront och författaren och filmaren Roy Andersson för att få rättigheter att använda en del foto från boken Lyckad nedfrysning av herr Moro. Det var ännu inte så vanligt med digitala foto, så vi fick göra diabilder som sedan projicerades på väggarna. Scenografin var enkel och neutral, men bilder och ljussättning gjorde att vi kunde växla och förändra mellan de olika scenerna.
En tid innan premiären blev det en stor debatt i massmedia om Kulturhusets och Kvartersteaterns verksamhet. Det var den nye kulturchefen som initierade debatten. Kvartersteaterns styrelse skrev också en debattartikel som publicerades på Hallandspostens kultursida och TV Halland intervjuade mig om vår syn på verksamheten. Vår enda önskan var att få ökade bidrag och att vi också skulle få bli huvudman för kvartersteaterns verksamhet. Det blev en direktsänd debatt mellan kulturchefen och Björn Holmgren, som var ansvarig teaterkonsulent på Hallands Bildningsförbund. Vi ville inte bråka om pengarna, men vi försvarade vår verksamhet och vårt sätt att arbeta. Vi ville att så många som möjligt skulle få vara med i teaterverksamhet. Det var vårt enda mål.

Några dagar senare var det genrep för Tidens inälvor och allt var väldigt stressigt. Kvällen för genrep hade jag lovat att hämta min yngste son på kulturskolans bildverksamhet. Jag brukade alltid hämta honom på hans aktiviteter, men just den här kvällen blev stressen för stor. Under de kaotiska timmarna strax före genrepet glömde jag bort vad jag lovat och inte förrän föreställningen hade spelat klart och jag kunde pusta ut kom jag ihåg att jag totalt glömt honom. I det ögonblicket kom tanken till mig att jag borde arbeta med något som skapade mindre stress. Jag kände mig som en väldigt dålig mamma.

Den här våren gjorde vi också ett specialprojekt och spelade Varför är det så ont om Q på turné för skolor i Halmstads kommun. Det var ett arbetsmarknadsprojekt som var ett samarbete mellan kvartersteatern, arbetsförmedlingen och kulturförvaltningen. Skådespelarna var delvis några från vårt EU-projekt, som på det sättet fick fortsätta med teater under våren. Föreställningen regisserades av Åsa S. och det blev många skolelever i kommunen som fick se teater. Tyvärr var det en del strul med löften om projektledaranställning, som inte gick att infria. Arbetsförmedlingen hade ändrat sin policy och hade strängare regler om vilka som betraktades som tillhörande kulturförmedlingen. Jag och Ulf fick efter en del förhandlingar ändå en acceptabel lösning på projektledartjänsten.
Under våren hade vi också möte med fastighetsbolaget HFAB. Allt var väldigt turbulent och ingen kunde vara säker på hur framtiden skulle gestalta sig. Vi hoppades så klart på ett bra stöd både från kommunen och fastighetsbolaget.
Tidens inälvor spelade den 27/4 en specialföreställning för Hallands Bildningsförbund med gäster från en rad olika bildningsförbund i Sverige. Trots skilda meningar om vad som var bäst för verksamheten fanns det ändå en stolthet över vad vi hade åstadkommit med kvartersteaterverksamheten. Föreställningen var den sista och sedan rev vi scenografi och städade.
I april och maj arbetade jag också med en ny idé som gick ut på att spela Tokfursten av Henning Mankell. Jag hade sett föreställningen med två skådespelare som gestaltade många olika roller. Jag insåg att den pjäsen också skulle fungera med många skådespelare. Alltså gjorde jag en omarbetning och rollfördelning av manus. När jag såg att min idé skulle fungera fick den också bli en del av det kommande verksamhetsåret.

Våren 1999 spelade också barngrupperna Julspelet med ledare Åsa S. och Vem kan man lita på med Petra som ledare.

Tidens inälvor är mitt tydligaste minne från den här perioden med kvartersteatern, men ett tydligt minne är också den osäkerhet om framtiden och vad som skulle hända med teaterverksamheten. Allt var under utredning och nästan vad som helst kunde hända. Ibland undrar jag hur jag ändå lyckades hålla entusiasmen för att driva nya idéer och blicka mot framtiden.

Start för tre nya teaterpjäser hösten 1999

Inför sommaruppehållet 1999 hade vi två olika planer. En plan A och en plan B. Vi hade ansökt om extra medel av kulturnämnden, men besked väntades inte förrän efter sommaren. Hur stor verksamheten skulle bli och om vi lyckades se till att alla som stod på kö och väntade skulle få en plats i våra grupper berodde på kulturnämndens beslut. Innan sommaren gjorde vi ett sångprogram för Hyresgästföreningen. Jag hjälpte till med sångrepetitioner och Petra regisserade.

Vi installerade också larm på Vallåslokalen och flyttade vårt kontor från Andersberg till Vallås. På Vallås hade vi bättre utrymme med ett eget skrivbord för alla anställda.
Under sommaren fick vi ett tillskott i vårt klädförråd. Teaterpacket som var en turnerande barnteatergrupp med utgångspunkt från Halmstad hade lagt ner sin verksamhet och erbjöd oss sina kostymer. Vi tackade så klart ja, och under sommaren flyttade vi kläderna.
Innan sommaren hade Ulf fått sin uppsägning av Hallands Bildningsförbund. Osäkerheten var stor och avtalet med Halmstads kommun var inte förnyat. All personal på Kulturhus och kvartersteatern blev uppsagda.
Höstens verksamhet startade vi med grillkväll hos Göran. Några dagar senare hade vi planeringsmöte för personalen. Inför hösten var vi fyra anställda. Jag, Ulf, Petra och vår vaktmästare Lasse. Lasse var lite allt-i-allo och hjälpte till med att både sy, måla och snickra scenografier. Vi planerade så gott det gick eftersom vi fortfarande inte visste om vi skulle sjösätta plan A eller B.
Några dagar senare ringde Christina Blomkvist från kulturförvaltningen och meddelade att nämnden hade beviljat ett extra bidrag på 75 000. Det blev givetvis stor glädje och så klart kändes det skönt att kunna sjösätta plan A, som innebar en större verksamhet. Hallandsposten gjorde ett stort reportage om vår nya verksamhet och att vi fått extra medel.

Vi skulle starta ett flertal barngrupper och dessutom en ny form för barnteaterverksamheten. Vi kallade grupperna för prova-på-teater och det visade sig vara en god idé som gjorde att barngrupperna inte ständigt behövde börja om från noll när terminerna startade. Alla nya barn fick först gå i en prova-på-grupp. Hösten innebar också att vi fortsatte vår idé med att utbilda ideella teaterledare. Det här året skulle Göran vara regissör för teaterpjäsen Korv och Kultur. Ulf var mentor och höll i utbildning och coachning av regiarbetet. Petra regisserade den lilla behändiga teaterpjäsen Uppror och jag regisserade en omarbetad Tokfursten av Henning Mankell.
Söndagen den 29 augusti hade vi storsamling på Andersberg för alla som skulle vara med i våra pjäser. Vi bjöd på fika och Gilda hade dans och rörelse. Vi berättade om de nya pjäserna och det var en fantastisk känsla att se alla entusiastiska skådespelare. Det var många som hade flera års erfarenhet av skådespeleri och det fanns en stolthet i att skådespelarna för varje år blev bättre och bättre.
Lördagen den 4 september hade vi Öppet Hus i vår lokal på Andersberg. Fastighetsbolaget gjorde en ”Spektakeldag” och vår del blev att visa lokalen, bjuda på våfflor och sminka barn. Det blev ett bra sätt att presentera vår verksamhet för de boende på Andersberg.
Några dagar senare startade jag repetitionerna för Tokfursten. Pjäsen var inte den lättaste att göra. Manus av Henning Mankell byggde på Elgard Jonssons bok med samma namn och handlade om hans barndom och psykiska sjukdom, som gjorde att han under många år var inspärrad på mentalsjukhus. Trots den sorgliga berättelsen hade jag upptäckt att den också bar på ett ljus och samtidigt en poetisk text. Den var inte lätt att framföra och det blev en stor utmaning för skådespelarna.
Senare i september hade vi också städ-dag för våra lokaler. Vi hade två teaterlokaler och det blev en bra aktivitet för våra medlemmar att själva se till att lokalerna samt kläder och rekvisita hölls i ordning. Höstens städ-dag avslutades med moussaka som Lasse hade tillagat. Det fanns en stor glädje i de här skapande och praktiska dagarna. Alla som deltog fick en större känsla och gemenskap och kvartersteatern blev något som alla vårdade och mötena mellan äldre och yngre gjorde också gemenskapen större.

Under den här hösten stod verksamhet och bidrag till verksamheten och vägde fram och tillbaka. Osäkerheten var stor. Det blev mängder med möten både med kulturförvaltningen och HFAB. Vi var till och med tvungna att säga upp lokalerna med fastighetsbolaget inför hösten 2000. Vi visste inte ens om det skulle finnas någon verksamhet kvar nästa höst. I dag kan jag knappt förstå hur vi orkade att fortsätta arbeta och vara entusiastiska i våra grupper. När jag nu, tjugo år senare, ser tillbaka på hösten 1999 är det nästan ofattbart att vi mitt i denna osäkerhet ändå kunde entusiasmera och bära planer för framtiden. Mitt i detta kaos startade vi en ny 1-årig teaterkurs för nya medlemmar och Ulf hade teknikkurs för våra medlemmar. På något sätt vägrade vi att ge upp. Om vi till slut blev tvungna att slå igen och lägga ner verksamheten så skulle vi i alla fall köra full fart fram till slutet var ett faktum.
Under den här hösten läste jag om grekisk mytologi. Jag hade under våren besökt Knossos på Kreta och hade fått en idé om att göra en gatuteater med inspiration från den grekiska mytologin. Genom utomhusteater kunde vi på ett tydligare sätt synliggöra vår verksamhet för människorna i områdena.

Under senhösten förstod vi att kulturnämnden lutade åt att återigen skriva avtal med Hallands Bildningsförbund. Efter ett möte med kulturchefen Sigge Olsson och kultursekreteraren Christina Blomkvist var vi väldigt dystra. Vi förstod att det inte längre fanns något hopp om att kvartersteatern skulle få bidraget direkt till föreningen. Som ett sista försök gjorde vi en skrivelse till nämndledamöterna och tog också personlig kontakt med samtliga partier för att berätta om vår syn på verksamheten. Tyvärr gav våra ansträngningar inget resultat. Nämnden beslutade i november 1999 att skriva nytt avtal med Hallands Bildningsförbund som huvudman.
Några dagar senare åkte jag och Petra på en röstkurs i Skinnskatteberg. Det var en intressant kurs och väldigt lärorik med mycket bra övningar som vi kunde ta med oss hem till våra medlemmar, men kulturnämndens beslut gjorde oss ändå väldigt dystra. Julen närmade sig med ljus och glädje i vintermörkret, men framtiden var inte speciellt ljus.

Uppror och en oväntad vändning i teaterverksamheten vår 2000

Vi gick in i nytt millenium med tre premiärer på agendan, men med en dyster framtid. Kulturnämnden hade under hösten 1999 beslutat att skriva nytt avtal med Hallands bildningsförbund som huvudman för verksamheten. Vi hade begärt att bidraget för kvartersteaterverksamheten skulle gå direkt till föreningen, men vid det nya årets start hade vi inte fått något besked om detta gick att genomföra.
Åsa kom under januari tillbaka till verksamheten från sitt volontärarbete i Costa Rica, och vi lyckades ordna en praktikplats till henne under våren. Jag skrev ett manus till en gatuteaterföreställning om skapelseberättelsen i den grekiska mytologin. Tanken var att samla alla medlemmar i en gemensam föreställning, som avslutning av våren. Ulf och Åsa startade också en ny prova-på-teaterkurs för barn. Konceptet med en kortare prov-kurs för barn hade varit en god idé.
Första premiären närmade sig och vi hade alla fullt upp att göra. Det var inte brist på sysselsättning, men alla var medvetna om att fick vi inte bättre bidrag så skulle vi vara tvungna att skära mycket i verksamheten inför hösten.
En av aktiviteterna vi infört när vi blev fler som arbetade med verksamheten var att alla anställda också hade städning av vårt gemensamma kontor. Vi delade upp veckostädningen i ett schema och alla fick ett antal städpass varje termin. Det gjorde att vi alla hade samma ansvar för att hålla rent och ingen behövde anställas speciellt för att bara vara lokalvårdare.
Den 28 januari kom ett förvånande meddelande från kulturförvaltningen. Förhandlingarna med Hallands Bildningsförbund om ett nytt avtal hade avbrutits eftersom de inte kommit överens. Kulturnämnden ville istället att föreningen fortsatte kvartersteaterverksamheten genom att från den 1 juli också bli huvudman för verksamheten. Vad som skulle hända med Kulturhuset i Folkparken var oklart, men vi skulle åtminstone få fortsätta vår verksamhet med samma bidrag som tidigare.

Den 29 januari var det premiär på Uppror av Busk Rut Jonsson på Vallåslokalen och med Petra som regissör. Det var många av våra yngre ungdomar, som tidigare varit med i barngrupp, som var med i pjäsen. Föreställningens tema med en ungdomsgrupp som plötsligt dyker upp i ett hem och vänder upp och ner på tillvaron för den inneboende familjen passade bra. Scenografin hade ett tydligt 1970-talsstuk med orange och bruna möbler och väggar. Efter föreställningen var det premiärfest i foajén. Som vanligt var all alkohol bannlyst. Inte i något sammanhang fick vår verksamhet förknippas med alkohol och det höll vi benhårt på.

Några dagar senare gjorde jag en sång om kultur till teaterföreställningen Korv och Kultur. Det var regissören Göran som önskade en musikalisk avslutning på pjäsen som hade mat och kultur som tema. Vi hade också möte om gatuteaterföreställningen och en idé om en gigantisk docka som föreställde Gaia, jordens moder.
Under den här tiden jobbade jag också med musik till gatuföreställningen, men både manus och musik gjorde jag på min fritid. Jag tyckte inte att kvartersteaterns ekonomi skulle belastas med manusskrivande. Det fick jag göra på min fritid.
Den 8 februari hade vi årsmöte på Andersberg. Fortfarande var framtiden oviss. Vi hade fått besked om att föreningen skulle få fortsätta som huvudman för verksamheten, men vi hade inte fått några besked om hur mycket bidrag vi skulle få eller förslag på avtal.
Vi planerade också en stor barnteaterfestival. Vi ville samla alla barngrupper och göra en gemensam dag där barnen kunde mötas och titta på varandras pjäser. Den idén skulle visa sig vara god. Föreningen fortsatte sedan att samla barngrupperna i festivaler under många år.
Så plötsligt sker något totalt oväntat. Den 29 februari har vi möte med kulturchefen och kultursekreteraren och blir erbjudna att bli huvudman för hela teaterverksamheten. Både kvartersteatern och verksamheten i Kulturhuset i Folkparken. Vi blev verkligen häpna för det var inte något som vi räknat med. Vi blev också tveksamma. Vi ville fortsätta att driva den linje vi utarbetat och arbetat med under många år, men bli huvudman för hela amatörverksamheten i Halmstad var vi inte så sugna på. Men erbjudandet var frestande. Vi visste att tackade vi nej, skulle vi aldrig mer få en sådan möjlighet. Vi gick hem och funderade. Var det tänkbart och möjligt att göra vår förening till huvudman för en sådan stor verksamhet? Skulle verksamheten vinna eller förlora på att tacka ja? Vi insåg att vi både skulle förlora och vinna. Vi skulle förlora den närhet som en mindre verksamhet i några bostadsområden innebar, men vi skulle också få en fantastisk möjlighet att erbjuda många deltagare en stor verksamhet.

Tokfursten, Korv och Kultur och ett överraskande avtal våren 2000

Våren 2000 var en omtumlande tid i mitt arbete med kvartersteatern. Vi kastades mellan förtvivlan och hopp och allt fick en väldigt överraskande vändning – den sista februari erbjöd kulturförvaltningen oss att bli huvudman för all amatörverksamhet i Halmstad. Redan dagen efter hade vi styrelsemöte och beslutade att tacka ja. Det fanns för- och nackdelar. Vi skulle inte längre vara den lilla amatörteatern med lätt överblickbar verksamhet – det skulle bli tungt och krävande, men de mycket större resurserna att ge så många som möjligt en chans att delta i amatörteater blev det som fick oss att tacka ja. Den närmaste tiden vände jag och vred på siffrorna. Jag försökte att hitta det bästa sättet att använda bidraget. Hur skulle vi få ut maximal verksamhet ur kulturförvaltningens bidrag.
Mitt i allt detta räknande och funderande närmade sig min egen premiär och planering av gatuteater och barnteaterfestival upptog dessutom mycket av min tid. Jag fick helt enkelt ta min egen fritid och nattens timmar till hjälp.

Den 25 mars var det premiär för Tokfursten av Henning Mankell på Andersbergsteatern. Föreställningen blev väldigt bra och mycket berörande. Det var många i publiken som efteråt berättade om att de fick tårar i ögonen. Jag var också nöjd med att min bearbetning av manus och rollförändring från två skådespelare till femton blev en förstärkning av pjäsens budskap. I huvudrollerna fanns några av de mer erfarna skådespelarna, men de många ungdomarna gav gestaltningen en förstärkning. Kerstin, Sandra, Madeleine, Stefan, Pontus, Erik och Annika blev ryggraden, men Karolina, Johanna, Jessica och alla de andra yngre gav föreställningen en extra guldkant. Det blev också en väldigt bra recension i Hallandsposten. Premiärfesten hade vi på ungdomsgården Metropol.
Några dagar senare förhandlade jag och Ulf om avtal mellan Kvartersteaterföreningen och Kulturförvaltningen.  Det var mycket praktiskt som skulle falla på plats och det var viktigt för verksamheten att avtalet blev rätt formulerat. Det blev många möten mellan oss och tjänstemän på kulturförvaltningen under den här våren.

Den 1 april hade vår teaterkurs sitt uppspel Tant Ednas kafé på Andersbergsteatern. Ledare var Petra och teaterkursen hade utökats till både höst och vår och varade ett år. Det gav skådespelarna en bättre grund inför kommande pjäser. Några dagar senare var det också premiär för Ägget med en av våra barngrupper på Andersberg samt Andreas längtan på Vallås. Ledare för båda barngrupperna var Petra. Ytterligare några dagar senare var det också en liten premiär för vår prova-på-barngrupp som spelade Spegeln på Vallåsgården. Petra var ledare även för den gruppen och hade bråda dagar med många skådespelare, rekvisita och kläder som skulle vara på plats.

Den 15 april var det premiär för pjäsen Korv och Kultur av Björn Runeborg på Vallåsteatern. Det var den tredje stora pjäsen under våren och Göran, en av våra erfarna amatörskådespelare, var regissör. Pjäsen handlade om guden Apollon som förvandlar sig till reporter och besöker en korvkö en helt vanlig kväll för att se om människorna är intresserade av kultur.
Några dagar senare spelade Tokfursten sista föreställning inför en mer än fullsatt salong på Andersberg. Som vanligt blev det städning och nedmontering av scenografi redan samma kväll. Det var alltid bäst att städa undan redan samma kväll när alla var samlade.
I slutet av april spelade ytterligare en prova-på-grupp sin pjäs Illbattingen på Andersberg. Det var Ulf och Åsa som var ledare och därmed hade samtliga grupper gjort klart sina pjäser. Men vi fortsatte att arbeta i högt tempo och några dagar tidigare hade vi startat repetitioner av en gatuteaterföreställning som samlade alla skådespelare. Under hela våren hade jag arbetat med manus och sånger till en föreställning som byggde på den grekiska mytologin. Inspiration till föreställningen hade jag hämtat vid en resa till Knossos på Kreta året innan. Resan gjordes möjlig genom Halmstads kommuns kulturstipendium – med manus, musik och föreställning tackade jag för bidraget.

Den mykenska konungens saga, barnteaterfestival och avtal med kulturförvaltningen våren 2000

Våren 2000 präglades av många premiärer och det överraskande avtalet med kulturförvaltningen. Vi hade mängder med möten och diskussioner om utformandet av avtalet och vad som behövde göras i Kulturhuset. Vi bestämde ganska snabbt att återigen flytta vårt kontor – denna gång till Kulturhuset i Folkparken. Vi hade också möte med Kulturskolans chef Olle Bengtsson om att bedriva teaterverksamheten gemensamt med Kulturskolan.

Den 29 april hade vi barnteaterfestival på Andersberg. Det var fyra barnpjäser som spelade och nästan 70 barn som deltog. Alla fick en blå t-shirt med texten teaterfestival 2000 och Halmstads Kvartersteater. Det var många av de äldre och vuxna skådespelarna som var med och hjälpte till som funktionärer. Vi hade fika och aktiviteter i pauserna medan scenen byggdes om för nästa pjäs. Utan alla vuxna entusiaster hade vi inte kunnat genomföra vår första barnteaterfestival, som sedan blev en tradition som återkom varje vår. De vuxnas arbetsinsats kunde räknas i mängder med gratis arbetstimmar och gav också en av motivationerna till att blanda verksamheten mellan yngre och äldre. Mötet mellan generationerna betydde också väldigt mycket. Just den sista motivationen har jag hört många säga, under åren som gått, var det bästa med att vara med i kvartersteatern. Mötet mellan yngre och äldre är det mest positiva som många tagit med sig som erfarenhet från sin tid i kvartersteatern.

Den 20 maj var det premiär i Andersbergs centrum för gatuteatern Den mykenska konungens saga. I föreställningen som byggde på skapelseberättelsen i den grekiska mytologin deltog blandade skådespelare från barn till vuxna. Berättelsen byggde på sånger och kortare texter och var centrerad runt en gigantisk Gaia – som gestalten för alltings ursprung. Vi spelade också föreställningen i Vallås centrum.
Innan sommaren slöt vi också avtal med en auktoriserad revisor. Föreningen skulle hantera en stor verksamhet med flera anställda och över en miljon i bidrag från kommunen. Vi ville att allt skulle fungera på ett korrekt sätt enligt samhällets lagar och regler. Kollektivavtal hade vi redan med berört fackförbund.
I slutet av maj spelade också teaterföreställningen Korv och Kultur på en ATF-festival i Göteborg. Vår förening var sedan flera år ansluten till de två stora amatörorganisationerna ATR och ATF.
I början av juni skrev vi till slut avtal med kommunen om den stora teaterverksamheten. Planerna för framtiden var redan beslutade av föreningens styrelse. Påskriften var bara ett formellt fastställande av våra gemensamma åtagande. Vår del innebar att vi skulle bereda möjlighet för främst barn- och ungdomar att få delta i teaterverksamhet. Ett visst mått av äldre ingick också i detta avtal. Det var vårt krav eftersom vi såg vinsterna med den vuxna inblandningen.
Under juni läste jag höstens manus och räknade budget för uppsättningarna. Jag och Ulf hade också mycket diskussioner om vad vi kunde göra i Kulturhuset. Huset var tömt på all teknik och alla inventarier. Det var ett tomt skal med en stor scen som saknade teknik. Allt var bortforslat eftersom det var Hallands Bildningsförbund som ägde inventarier, teknik och givetvis också kläder och rekvisita. Lokalerna och ytorna var bra, men det går inte att göra teater av luft och tomma lokaler. Vi fick försöka göra en provisorisk start av verksamheten och efter hand försöka åstadkomma mer permanenta lösningar.
Den sommarens semester fylldes av möten och diskussioner.

Vi flyttar in i Kulturhuset, Folkparken augusti 2000

I början av augusti startade vi vår verksamhet på Kulturhuset i Folkparken. Det var ett gigantiskt gammalt trähus med trappor och prång och givetvis också många salar för teaterverksamhet. Byggnaden hade en gång i tiden inrymt ett av norra Europas största danspalats och många äldre av Halmstads befolkning hade minnen från sin ungdomstid. Min egen far kunde berätta om invigningskvällen 1936 när han var där och dansade.

Under sommaren hade vårt ”allt -i-allo” Lasse varit och målat kontoret, som var samma gamla kontor som folkparkschefen använt en gång i tiden. Byggnaden ägdes inte av Halmstads kommun, men det var kulturförvaltningen som hyrde huset och som skulle vara huvudman för byggnaden och den verksamhet som skulle inrymmas i lokalerna. Vid tidigare avtal med Hallands Bildningsförbund hade de varit huvudman även för lokalerna. Nu ville kommunen göra på ett nytt sätt och säkerställa att huset blev använt så mycket som möjligt. Dock var osäkerheten stor. Politikerna var tveksamma till att hyra huset och ännu mer tveksamma till att köpa. Jag var och är fortfarande övertygad om att det bästa och mest ekonomiska hade varit att köpa det gamla huset. När vi flyttade in hade det inte tagits några politiska beslut om Kulturhusets framtid. Fanns det ens någon framtid? Det enda som egentligen var fastlagt var avtalet med kvartersteaterföreningen om att bedriva amatörteaterverksamhet. Det skulle anställas både chef för kulturhuset och vaktmästare, men när vi flyttade in i augusti 2000 var huset både tomt på inventarier och det fanns inga anställda.
Den nya personalgruppen på kvartersteatern var tre teaterpedagoger på heltid och en på halvtid, samt en kontorist och en anställd på lönebidrag. Jag och Ulf delade arbetet som verksamhetsledare och arbetade också som pedagog och regissör. Åsa S. var också teaterpedagog på heltid och Georgia K. var anställd på halvtid. Susanne H. blev vår kontorist. Lasse J. fortsatte som lönebidragsanställd ”allt-i-allo”, som kunde hjälpa till med praktiskt arbete som dekormålning. Städningen av kontoret delade vi mellan oss i personalgruppen. Alla hade varsin städvecka enligt ett rullande schema. Jag har alltid tyckt att arbetet med att hålla rent runt sin egen arbetsplats är bra om det utförs av den som också brukar arbetsplatsen. De flesta mår bra av att då och då använda dammtrasan och sopkvasten. Jag är övertygad om att förståelsen för arbetet med städning blir betydligt större om jag själv också är en del av städarbetet.

De första dagarna hade vi möte i personalgruppen, bankmöten, kurs med nya revisorn och genomgång av det nya bokföringsprogrammet. Det var mycket nytt som skulle på plats och min första lediga helg blev inte så ledig. Jag använde fritiden till att jobba med bokföringen för att lära mig alla rutiner i hanteringen av vår ekonomi. Det var inte jag som skulle arbeta praktiskt med bokföringen, men jag var attesterings- och konteringsansvarig och det var nödvändigt att jag hade bra kunskap om alla moment i hanteringen av verifikationer. Jag blev också tvungen att använda min fritid för att planera den teaterpjäs som jag skulle arbeta med. Min arbetstid räckte helt enkelt inte till. Dygnets timmar är bara tjugofyra och det krävs ju en del sömn också.
Det var inte så konstigt att jag skrivit i min dagbok, när halva månaden gått, att jag stressar. Det var alldeles för många trådar som alldeles för snabbt skulle falla på plats.
Planering av teaterkurser, pjäser, bankärenden, bokföring, styrelsemöten, personalmöten, möten med kulturförvaltningen och information till Kulturskolans personal om vår verksamhet och presentation av vår personalgrupp. Vi hade inlett ett samarbete med Kulturskolan och det var viktigt att starten och mötet med alla lärare blev bra.
Under första månaden gjorde vi också en gedigen studieplan för våra teaterkurser. Den byggde på tidigare erfarenheter av vad som fungerat bäst under de gångna åren.
Eftersom vår nyanställda kontorist delade sin tid med en annan anställning och det var mycket administrativt arbete som hon skulle slussas in i fick jag lägga mina arbetstider mer på eftermiddagar och kvällstid. Det blev ganska tungrott och bidrog förmodligen till min egen stress.
Den 21 augusti hade det mesta organisatoriska fallit på plats och vi höll en presskonferens tillsammans med kulturskolan och kulturförvaltningen. Vi presenterade vår nya verksamhet och kunde också berätta att vi fått rekordmånga anmälningar till våra teaterkurser och barngrupper. Dagen efter var det en stor artikel i Hallandsposten och vi upplevde allihop att vi startat igång något bra och viktigt. Äntligen skulle min dröm, om att ge så många som möjligt chansen att få spela teater, gå i uppfyllelse. Det var värt varenda slitsam och stressig timme.

Barngrupper, teaterkurser och tre pjäser hösten 2000

I början av hösten var det mycket diskussioner om Kulturhuset och framtiden för byggnaden. Inga beslut var tagna och vi var väl medvetna om att vi kanske blev tvungna att återigen flytta inom ett år. Dessutom fanns det ingen formellt ansvarig chef för byggnaden och inte heller någon vaktmästare. Allt praktiskt hamnade så klart på kvartersteatern. Det gjorde att vår start för verksamheten blev onödigt tungrodd.
Vi hade rekordmycket anmälningar till verksamheten och vår ambition var att alla som anmälde sig också skulle beredas en plats.

Första lördagen i september spelade vi gatuteatern Den mykenska konungens saga på grönområdet i Andersberg. Det var festival i området, och vi bidrog med vår föreställning, men vädrets makter skapade också en väldigt regnig och lerig föreställning. Vi spelade sagan ytterligare en gång innan den packades ihop i våra förråd – en spelning på Kulturnatten i mitten av september.
Dagen efter var det gemensam start för våra tre stora teaterpjäser. Prins Sorgfri och Cabarét Cactus Lime med spelplats Kulturhuset samt En försnillad buss i Europa med planerad premiär på Andersberg.

Vi samlade alla skådespelarna i den stora, övre salen i Kulturhuset. Gilda var med och gjorde dans-och rörelseövningar. Vi avslutade med gemensam fika och utdelning av repetitionsschema i kafélokalen.
Under hösten improviserade min teatergrupp tre kvällar i veckan med olika tema. Jag hade hittat aktuella och intressanta ämnen som kunde ligga till grund för improvisationerna. Vi hade alltså inget manus utan planen var att improvisationerna skulle leda fram till en kabarét som skulle spela på kaféscenen i Kulturhuset.
I slutet av september och början av oktober startade barngrupperna och teaterkurserna. Vi blev tio barngrupper och tre teaterkurser fördelade på Andersberg, Vallås och Kulturhuset. Vi startade till och med en grupp i Harplinge. Barngrupperna, som var prova-på-grupper för barn fick namn efter grekiska mytologiska gudar som Gaia och Kronos och barngrupperna fick namn efter gudar i den nordiska mytologin som Oden, Freja och Tor. Teaterkurserna fick namn efter Shakespeares rollfigurer Hamlet, Ophelia och Othello.
Den 7 oktober hade vi gemensam städ-dag. Alla skådespelarna i våra tre pjäser var med och hjälpte till att städa både Andersbergs och Vallås lokaler och Kulturhuset. Vi avslutade med mat i Kulturhusets kafé, som Lasse J. och Georgia hade lagat.
Senare i oktober fick vi tyvärr besked från HFAB att vi inte längre fick använda lokalen på Vallås. Huset skulle rivas och ett nytt hyreshus skulle byggas på platsen. Det kändes sorgligt och innebar också att vår verksamhet på Vallås blev svårare att bedriva.
I slutet av månaden drog också PR-arbete igång. Den första premiären under 2001 var pjäsen Prins Sorgfri som spelade på Kulturhusets stora scen.
I början av november hade vi möte om investeringsbudget för Kulturhuset med Christina Blomkvist på Kulturförvaltningen. Huset var tomt på inventarier och det behövde investeras i mycket teknisk utrustning. Vid mötet fick vi också en förfrågan om att göra Christian IV Gästabud på Slottsgården.
Min spontana reaktion var väldigt negativ. Jag tyckte vi hade alldeles för mycket att göra med att starta den väldigt stora verksamheten och att då också börja planera för ett stort spel utomhus redan till nästa sommar kändes nästan övermäktigt. Vi fick ta oss en rejäl funderare innan vi tackade ja. Så här många år efteråt minns jag inte när vi bestämde oss, men under julledigheten gjorde jag budget och planerade Gästabudet så någon gång i november eller december har vi ändå tyckt att vi också orkade att producera en stor sommarföreställning. Så vitt jag minns hade vi inte någon längre betänketid.

Några dagar innan julledigheten gjorde vi en hel genomgång av Cabaré Caktus Lime på kaféscenen. Manus var klart och vi hade redan inlett repetitioner av både scener och sånger. Jag hade till och med hunnit komponera några specialsånger som passade ihop med scenerna.
Mitt i julledigheten mellan jul och nyår blev det slutinspektion av Kulturhuset. Ägaren berättade att Kulturhuset var sålt, men att den nye ägaren var intresserad av att det även i fortsättningen bedrevs teater och kulturverksamhet i den gamla Folkparksbyggnaden. Men osäkerheten var ändå väldigt stor. Den nye ägaren var intresserad av fortsättning, men ville kommunen fortsätta att hyra Kulturhuset? Vi inledde det nya året med många frågetecken.

Prins Sorgfri våren 2001

Jag startade det nya året 2001 med en riktig dunderförkylning, men som vanligt fanns det inte någon tid att stanna hemma och vara sjuk. Det var en hisnande fart på repetitioner och den första premiären närmade sig raskt.
I den tidiga januari hade jag själv mycket planering av kläder och scenografi till min egen pjäs Cabarét Caktus Lime och jag arbetade också med inspelning av musiken. Cabarén som från början var tänkt i endast en akt hade vuxit och jag fick acceptera att det blev en två-akters föreställning, annars hade jag blivit tvingad att stryka en hel del scener och det hade nog inte de medverkande skådespelarna blivit så nöjda med. Dessutom fick jag jobba extra med PR till både Prins Sorgfri och En försnillad buss i Europa. Vår nya kontorist hade inte hunnit bli tillräckligt varm i kläderna och det var mycket nytt att lära sig, så jag skyller inte situationen på henne, men för att avlasta hamnade en hel del PR-arbete på mitt skrivbord.
Jag och Ulf hade också många möten med kulturförvaltningen om Christian IV Gästabud och jag blev tvungen att använda helgerna till budgetberäkningar och projektering. En annan sak som gav mycket merarbete var att kommunen fortfarande inte hade anställt någon chef på Kulturhuset och därigenom hamnade alla förfrågningar om att hyra lokalerna hos oss. Det gjorde inte arbetet och stressen mindre.

Så var det dags för Prins Sorgfri som var första premiären. Teknik och ljus fick vi hyra eftersom det inte fanns en enda lampa till Kulturhusets stora scen. Egentligen borde vi sagt att vi inte spelar i Kulturhuset förrän det fanns en duglig teknisk utrustning och istället använt våra egna lokaler på Andersberg och Vallås, som åtminstone hade en fungerande teknik, men vi ville ge det gamla folkparkshuset en ny start och se den fantastiska scenen vakna upp på nytt. Trots mycket, eller kanske tack vare, mycket arbete både dag och natt blev genrepet för Prins Sorgfri den 1 februari riktigt bra. Föreställningen var en barnteater av Suzanne Osten och Per Lysander och manus bygger på en saga av Eva Wigström. Det var många av våra unga skådespelare som fick axla bärande roller. Jag är fortfarande imponerad av hur duktiga de var på scen trots sin unga ålder. Kim J. som prinsen och systrarna Karolina och Johanna B. i flera varierande roller och några unga slagverkare från Kulturskolans musikutbildning.
Sista dagen innan premiär städade jag i foajé och kafé och lördagen den 3 februari var det premiär för Prins Sorgfri. Föreställningen gick strålande och efteråt hade vi premiärfest i kafélokalen på Kulturhuset.

Under veckorna framöver arbetade jag mycket hemma på min fritid med att läsa historiska fakta om Christian IV Gästabud och de historiska personerna som fanns runt de två kungarna. Vid ett möte med historiker Eva Agrell fick jag hjälp med att hitta en hel del fakta i Gamla Halmstads årsböcker.
De närmaste veckorna efter premiären på Prins Sorgfri blev minst lika stressiga som innan. Föreställningen En försnillad buss i Europa hade premiär redan den 24 februari och både scenografibygge, repetitioner, teknik och PR fick arbetas med i ett rasande tempo.
Den 8 februari hade vi för första gången årsmöte i kvartersteaterföreningen på Kulturhuset. Ulf avgick som ordförande och Jörgen J. blev vald som ny. Jörgen var en av våra duktiga skådespelare och han gjorde sedan ett gediget arbete som ordförande för föreningen i många år. Vi hade alltid väldigt trevligt och roligt på styrelsemötena. Det var en lättsam och ibland ganska skämtsam ton och det lockade till många goda skratt.
Efter årsmötet gick veckorna snabbt till premiär för En försnillad buss i Europa och tillika vårens andra premiär.

En försnillad buss i Europa våren 2001

Veckan innan premiären på En försnillad buss i Europa var väldigt stressig. Dels pågick fortfarande föreställningar med Prins Sorgfri på Kulturhusets stora scen och dels var det bara tre veckor mellan de två premiärerna. Det fanns ingen andningspaus. Pjäsen byggde på novellen Busschauffören som tänkte att vafan av Tage Danielsson. Åsa S var teaterledare och regissör. Gruppen hade följt novellens historia ganska bra och improviserat runt olika skeenden i novellen. Eftersom pjäsen handlade om en grupp med människor som spontant reser ut i Europa med en buss och att allt startar med att busschauffören efter sista turen plötsligt får för sig att resa iväg mot okänt mål. Det blev ett passande namn att kalla pjäsen för En försnillad buss i Europa.

Den 22 februari var det genrep på Andersbergsteatern och den 24 februari spelade Prins Sorgfri sista föreställningen och samma kväll var det premiär för den försnillade bussen. Allt gick trots stressen väldigt bra och senare på kvällen kunde vi fira i fritidsgården Metropols lokaler tillsammans med en nöjd ensemble. Ännu en premiärfest och som alltid givetvis alkoholfri. Något som jag och Ulf alltid höll benhårt vid i verksamheten oavsett om det var repetitioner eller fest. Göran, Madeleine, Benny, Maria, Josefine, Rigmor, Beata, Helena, Micael och alla de andra skådespelarna kunde pusta ut. Även till den här pjäsen hade vi ett samarbete med en grupp stråkelever från Kulturskolan. Det var verkligen ett plus i kanten att vi fått igång samarbetet med lärarna och de duktiga musikeleverna. Jag tror ändå att det var en av skådespelarna som var speciellt nöjd – Madeleine hade under många år önskat att vi skulle göra en föreställning av Tage Danielssons roliga och tänkvärda novell och till slut blev önskedrömmen verklighet.

Några dagar senare var det en snabb besiktning av Kulturhuset inför beslut i kommunstyrelsen. Ingen visste vad som skulle hända med den gamla folkparksbyggnaden. Vi började planera för en flytt inför höstens verksamhet. Vi var tvungna att ha en plan som säkerställde vår verksamhet och var vi skulle vara om Halmstads kommun inte längre ville hyra Kulturhuset.

I början av mars anställde kulturförvaltningen en projektassistent inför sommarens föreställning av Christian IV Gästabud. Hon skulle arbeta med PR inför sommarens föreställning. Tyvärr upptäckte jag ganska snabbt att assistenten aldrig varit ens i närheten av att arbeta PR. Att anställa en medarbetare som inte har kunskaper för att göra sitt arbete blir tyvärr ingen hjälp utan istället bara en ytterligare stressfaktor. Jag försökte med flera väldigt enkla uppgifter, men tiden var knapp och jag hade inte tid att vara någon slags handledare i en utbildningsprocess som inte byggde på att kunskapen kunde användas i framtida projekt. För övrigt fördelade jag min tid mellan inläsning av fakta till Gästabudet, mängder av repetitioner av min kommande pjäs Cabarét Caktus Lime och ljud och musikinspelning till föreställningen.
Ett stort problem som vi stod inför i Kulturhuset var att huset hade förfärligt många dörrar. Det var nästan omöjligt att se till att alla var låsta så inga obehöriga tog sig in. Någon vecka in i mars blev de olåsta dörrarna också ett problem för min pjäs när några personer varit inne logerna och stulit av min rekvisita. Det var bara att bita ihop och leta upp nya prylar och hoppas att dörrarna i fortsättningen var låsta.
Strax före genrepet till min pjäs skriver jag i min dagbok att nattsömnen inte var den bästa. Stress och oro växte till nästan oöverstigliga berg.

Cabarét Cactus Lime våren 2001

Den 22 mars var det genrep för Cabarét Cactus Lime på Kulturhusets kaféscen. Dagarna innan hade varit stressiga med mycket repetitioner och dessutom att inhandla kaffekoppar och en del köksutrustning eftersom det var tomt i skåp och lådor i Kulturhusets kafé. Skådespelarna tog hand om publiken och lotsade dem till bordsplacering och tog upp beställning på kaffe, dricka och fika. Det blev ett trevligt inslag i föreställningen. Publiken kände sig välkommen. Dagen efter genrep var det ett inslag i Radio Halland om kabarén.

Föreställningen var i två akter och manus byggde på ensemblens improvisationer. Ramen och den röda tråden var att allt ingick i ett kafé där allt går att köpa om bara pengar finns. Inledningssången som sjöngs av hela ensemblen var en välkommensång och en inbjudan att köpa allt som fanns i Cactus Lime. Sedan radades upp scener med familjen Lagom, poängjakter och märkliga reklamerbjudande i olika företag, mobilerbjudande, en nyhetsredaktions jakt på braskande rubriker och inte minst den personifierade Döden som hela tiden blir lurad på sitt nästa offer som i sin stressiga tillvaro inte har tid att följa liemannens uppmaning. En blandning mellan scener och sånger.
Den 24 mars var det premiär och efteråt var det premiärfest med taccos. Det var några ur ensemblen till pjäsen En försnillad buss i Europa som var festkommitté. De hade gjort ett strålande arbete. Jag kunde pusta ut – ännu en föreställning, den tredje på en och en halv månad var avklarad.

Jörgen – vår nyvalda ordförande i föreningen var en av skådespelarna. Det var en blandning av äldre och yngre och jag minns alla med stor glädje. Kerstin, Lena, Linda, Stefan, Henning, Susanne, Frida, Emelie, Ronny, Erik, Johanna, Per, Cecilia och många fler. Premiärfesten var slut vid midnatt och som alltid absolut ingen alkohol. Vi hade många medlemmar under 18 år och det bästa sättet att se till att det inte blev några misstag var att aldrig acceptera någon alkohol.
Veckan efter premiären var det fokus på vår kommande sommarföreställning Christian IV Gästabud. Inte helt oväntat slutade kulturförvaltningens assistent som nyligen blivit anställd för att samordna och arbeta med PR. Jag hade insett ganska snabbt ett den rekryteringen inte skulle bli något stöd till projektet. Det hade anställts en person som var väldigt trevlig och bra på alla sätt och vis, men inte för att arbeta med ett stort teaterprojekt. Vi fick istället snabbt sätta igång kvartersteaterns egen PR-maskin. Den närmaste tiden var det många möten i projektgruppen och jag arbetade febrilt med manus inför att repetitionerna skulle dra igång.
I början av april höll kulturförvaltningen en föreningsträff i Kulturhuset och jag ser i mina anteckningar att jag var den som handlade fika till besökarna från föreningarna i kommunen. Under kvällen berättade vi också en del praktisk information om möjligheten att hyra lokalerna och vi spelade också några scener ur Cactus Lime.
Tidigt i april började också uppspel för alla våra barngrupper och teaterkurser.

Den 7 april spelade barngruppen Tor pjäsen Tågstationen på Andersberg. Det var Åsa och Susanne som var ledare. Några dagar senare spelade också Mästerdetektiven Blomkvist med barngruppen Oden på Andersbergslokalen. Ledare var Åsa.
I mitten av april blev tyvärr hotet om att flytta ur Kulturhuset ännu mer tydligt. Kommunens budgetberedning sa nej till hyreshöjningen i den gamla folkparksbyggnaden. Jag hade gjort en väl fungerande plan för vår utflyttning tillbaka till våra lokaler på Andersberg och Vallås. Det kändes ändå väldigt tråkigt. Alla flyttar hit och dit tog på energin – den som vi så väl behövde till teaterverksamheten.
Den 12 april hade vår teaterkurs på Andersberg uppspel med scener ur pjäsen Pojken. Ledare var Åsa och Susanne.
Under påskhelgen använder jag ledigheten till att skriva klart manus till Gästabudet. I veckan efter hade vi möte om scenografin med Marianne Dillberg på Ljus och Dekor. Det var en lågbudget som fanns att tillgå och det gick inte att göra några stora utsvävningar med varken scenografi eller kläder.
Jag är inte förvånad över att jag inte kände någon större glädje när plötsligt kulturchefen Sigge Olsson ringer den 19 april, från ett möte i Danmark med kulturnämnden, och berättar att de ganska oväntat ändå beslutat att förvaltningen hyr Kulturhuset under tre år. Visst kändes det skönt att slippa en flytt ur huset, men all oro och allt merarbete som uppstått hade skapat en irritation och jag var väldigt trött.
Samma kväll hade Hamlet, ytterligare en av våra teaterkurser, uppspel på Kulturhusets kaféscen. Åsa var teaterledare och jag, som verksamhetsledare, hade som mål att gå och se alla uppspel. För mig var det viktigt att se hur verksamheten fungerade. Jag hade hela tiden kontinuerliga rapporter från teaterledarna, men att också fysiskt se gruppens uppspel var ytterligare ett kvitto på att verksamheten fungerade. Det gav mig också alltid stor glädje att se teaterelevernas utveckling och glädje över att göra sitt uppspel.
På fredagen samma vecka fick jag trots alla glädje över verksamheten plötsligt en bedrövlig trötthet och irritation. Jag blev tvungen att gå hem och vila mig och uteblev från möte med gruppen som diskuterade Gästabudets planering. Jag bara släppte allt jag hade för händer och gick.

Dagen efter, som var en lördag, fick jag antagligen dåligt samvete över mitt beteende. Jag satt nästan hela dagen på kontoret och planerade rollista och repetitionsschema samt bearbetade återigen manus till Gästabudet. Jag har skrivit så i min dagbok, så antagligen räckte det med en eftermiddags vila för att återigen ha energi att fortsätta arbeta. Jag minns inte att jag gjorde något liknande under alla år jag arbetade med kvartersteatern, men jag inser också att den här hösten och våren var den mest stressiga perioden under alla år jag arbetade med kvartersteatern, så jag kanske är förlåten för att jag under en dag tappade fotfästet.
På söndagen den 22 april spelade vi sista föreställning med Cabarét Cactus Lime och efteråt plockade vi undan alla kläder och rekvisita och städade lokalerna. Därmed var Cactus Lime bara ett minne.

Christian IV Gästabud sommaren 2001

Efter att Cabarét Cactus Lime spelat sin sista föreställning var det fullt fokus på Christian IV Gästabud.

På kvällen den 24 april hade vi stor samling för alla medverkande. Vi berättade om föreställningen och tog mått på alla för att sy scenkläder. Dagen efter tittade jag på modeller och planerade vad som skulle sys. Med hjälp av kommunens Arbetsmarknadsenhet med arbetsträning för arbetslösa kunde vi sy fantastiskt fina tidstrogna scenkläder. Det var en stor mängd kläder och det betydde också inköp av många meter tyg. Budgeten var minimal och det gällde att handla så billigt som möjligt. Därför kan jag lugnt säga att tygerna inte blev de bästa. Men även kläder är en slags kuliss och behöver inte alltid vara så vackra in i minsta detalj.
I slutet av april och början av maj hade vi också avslutning och sista uppspel med teaterkurser och barngrupper. Teaterkursen Ophelia spelade på Kulturhusets caféscen. Ledare var Åsa. I Dramasalen spelade flera av Georgias barngrupper. Det var pjäserna Den hemlighetsfulla trädgården, Har ni tillstånd? Bortbytingen och Sagan om pannkakan.
Under den här tiden var det också mängder med telefon och märkliga förfrågningar om Kulturhusets lokaler. Lokalerna gick att hyra, men eftersom det fortfarande inte var anställt någon chef för byggnaden så hamnade alla förfrågningar och önskemål hos oss. Jag ville bara få ägna mig åt vår teaterverksamhet, men telefonen gick varm och mycket av både min och Ulfs arbetstid fick användas till att lotsa hyresförfrågningar. Jag hade redan enormt mycket övertidstimmar och hade egentligen behövt trappa ner arbetstiden inför sommaruppehållet, men istället ökade arbetstimmarna. Det var planering inför hösten, Gästabudet och ständigt alla frågor om Kulturhusets lokaler. Arbetsbelastningen och stressen blev enorm. Det blev återigen mycket arbete på min fritid för att ha en chans att hinna med i det snabba tempot. Mitt i all arbetsbelastning lyckades jag ändå göra en avslutande sång till Christian IV Gästabud. Jag ville ha en avslutning med samtliga skådespelare och musiker på scenen och då passade det bra med en sång. Kanske inte så tidstrogen i sin musikstil, men istället ganska trallvänlig.
Mitt i allt detta arbete hände en del tråkiga saker. Återigen var det inbrott i Kulturhuset och läsk-kassa och Kulturskolans musikanläggning blev stulna. Några dagar senare vaknar jag till de lokala nyheterna som berättade att Galejan, den nyare danslokalen i Folkparken, hade brunnit. Byggnaderna hängde inte ihop fysiskt, men det var ändå inte många meter mellan Galejan och Kulturhuset. Det var med viss bävan jag gick till Folkparken den morgonen. Som väl var för oss, så var det bara elen i Kulturhuset som inte fungerade. De båda byggnaderna hade gemensamma elkablar och det gjorde att vi fick vara utan ström en antal dagar, men för övrigt kunde vi andas ut. Kulturhuset var inte påverkat av branden. Det var ändå hemskt att se den rykande och totalt nerbrunna dansbyggnaden.

Några dagar innan branden hade vi en stor barnteaterfestival med alla våra barngrupper som spelade för varandra. Det var mycket logistik och praktiskt arbete för att genomföra en dag med alla uppspel. Som väl var ställde alla äldre ungdomar och vuxna upp och arbetade gratis som funktionärer. Det betydde många timmars obetalt arbete. En positiv effekt av att vi inte bara hade barn i verksamhet utan också vuxna som kunde bidra med både kunskap och gratis arbetstimmar. Traditionen med teaterfestivaler fortsatte sedan under många år.
Under maj månad hade vi också möte med HFAB som planerade för att göra Vallåslokalen till ett Allaktivitetshus. Det blev sedan första steget till att vi inte längre hade någon teaterlokal på Vallås.
I slutet av maj hade vi också besök av Hällefors folkhögskolas teaterlinje som spelade sin slutproduktion i vår lokal på Andersberg. I ensemblen fanns några av våra medlemmar som hade gått utbildningen.
Återstoden av maj månad var det mycket repetitioner med Christian IV Gästabud. Tyvärr fick vi ett avhopp för rollen som Gustav II Adolf, och det blev några oroliga dagar innan vi kunde ersätta rollen med en ny skådespelare. Även om vi hade många medlemmar så var det långt ifrån alla som passade att spela kungarollen. Den övervägande delen av våra medlemmar var kvinnor, och dessutom var det flesta väldigt unga. Så här efteråt är jag väldigt glad att Pontus kunde hoppa in i kungarollen med ett så kort varsel och med hjälp av smink blev han också en väldigt porträttlik Gustav Adolf. Christian spelades av Göran, en av våra äldre skådespelare som hade bra erfarenhet.
Den 28 maj var det sista repetition innan sommaruppehåll, men vi fortsatte även efter sista repetition att arbeta med fler inslag i Gästabudet. Vi engagerade gymnastiktjejer från Halmstads Kvinnliga gymnastikförening till ett akrobatiskt inslag och vi träffade både slagverkare, stråkelever och gitarrelever från Kulturskolan för det musikaliska inslaget till föreställningen. Bland annat spelade gitarrläraren Bo Strömbergs duktiga gitarrelever.
Under juni var det mycket möten om både scenografi, kläder och musikaliska inslag. Vi lånade en del kläder från Laholms sommarspel, men det mesta syddes av Komserve – kommunens aktivitetscenter för långtidsarbetslösa.
Den 19 juni flyttade vi inventarier från Vallåslokalen och på kvällen hade vi styrelsemöte och antog verksamhetsplan för hösten 2001/våren 2002. Sedan började jag och Ulf en slags provisorisk semester. Jag kallar den provisorisk eftersom vi under hela semestertiden ständigt arbetade med olika möten och repetitioner med musiker. En tidig morgon mitt i semestern blev vi väckta av vaktbolaget Securitas. Flera av våra stora fönsterrutor på Andersbergslokalen var sönderslagna. Den här semestern finns i minnet som en väldigt sönderhackad och orolig tid. Det kändes verkligen inte som den avkopplande tid som det fanns stort behov av.

Den 22 juli startade repetitionerna och sedan var det repetition nästan varje kväll innan premiären. Den 31 juli byggdes scenografin på slottsgården och samma kväll hade vi första repetition på plats. Kläder, rekvisita och loger hade vi i slottets källare. Det var väldigt trångt och nästan ofattbart att vi fick plats med så många skådespelare och scenkläder. På lördagen den 4 augusti gick skådespelare och musiker i procession till Stora Torg. Inramning med slagverk och trumpet blev effektfullt. Utanför rådhuset spelade vi upp mötet mellan kungarna och delade ut flygblad om föreställningen. De tidstrogna kläderna blev ett intressant inslag i Halmstads centrum.
Dagen efter fick vi ställa in genrepet. Efter en längre tid med sol och värme hade vädret övergått i regn och den kvällen var regnet så ihållande att vi tyvärr inte kunde genomföra den sista repetitionen. Nervositeten var därför stor inför nästa kväll när det var premiär. Nästan hela kvällen var det duggregn, men föreställningen gick ändå att genomföra. Jag drog en lättnadens suck när mörkret sänkte sig över slottsgården och hela ensemblen sjöng slutsången. Trots avsaknad av generalrepetition och bistånd av regn blev föreställningen ändå ganska lyckad.

Allt som allt spelades sju föreställning under en vecka. Det var lika många dagar som gästabudet och mötet mellan kungarna hade varit 1619. Trots mycket mörka moln och en hel del regnskurar så gick samtliga föreställningar att genomföra utan avbrott. Ibland gäller det att ha lite tur – och det tror jag vi hade.

Skuggorna vid Träbron, Kulturcocktail och Pojken hösten 2001

Den 12 augusti spelade vi sista föreställningen av Christian IV Gästabud på slottsgården. Dagen efter plockade vi bort scenografin och alla kläder och rekvisita kördes till Kulturhuset. Vi städade slottets källare och såg till att slottsgården var tillbaka i sin vanliga skepnad. Projektet och föreställningen hade genomförts med minimal planeringstid och det kändes väldigt skönt när alla föreställningar var genomförda och allt var tillbaka i förråden. Vi hade även denna gång klarat att hålla alla deadlines. Vi hade till och med lyckats ganska bra med PR-arbete, trots att vi med extra kort varsel fick även det uppdraget. Det var en hygglig publiksiffra.

Den 16 augusti hade vi höstens första personalmöte – en varm och solig dag så vi satt ute under de stora björkarna i den gamla Folkparken. Det var jag och Ulf, Åsa S., Susanne H. och Georgia som utgjorde personalstyrkan inför det kommande verksamhetsåret. Det var en stor verksamhet som skulle starta. Vi hade tre större teaterpjäser – Skuggorna vid Träbron, Kulturcocktail och Pojken. Det var också två teaterkurser och tio barngrupper. Sedan skulle vi också börja planera för ett nytt Gästabud till sommaren 2002.
Dagen efter städade vi på Vallåslokalen och därmed lämnade vi över ansvaret för lokalen till HFAB. Byggnaden skulle på sikt rivas och den sista tiden skulle den användas som allaktivitetslokal. Det kändes sorgligt att teaterlokalen gick i graven, men det viktigaste var ändå att verksamheten fortsatte. Under alla år framåt som vi hade avtal med Kulturförvaltningen och Halmstads kommun fortsatte vi också att ha verksamhet på Vallås bostadsområde.
Veckan efter åkte vi på personalkonferens till Kil med Kulturskolan. Det blev en trevlig och avkopplande resa, som både lämnade ett positivt minne och gjorde ett välkommet avbrott efter allt arbete med sommarens Gästabud.
När vi kom tillbaka från resan hade vi möte med Gästabudets referensgrupp. Mötet hade en positiv syn på föreställningen och projektet och det fanns många idéer till utformning av nästa års föreställning. Det kändes så klart väldigt trevligt, men så här efteråt kan jag nog se att det var lite väl många som ville blanda sig i utformningen. Det ligger något i det gamla ordspråket ”Ju fler kockar desto sämre soppa”. Ibland är det nog bättre att låta kulturskaparna arbeta med sina idéer utan en alltför hård styrning. Planen var att projektet skulle fortgå fram till Halmstads sjuhundraårsjubileum 2007. Så blev det inte – men det är en annan historia som jag kommer att berätta om längre fram. Några veckor senare hade vi återträff i Kulturhusets café för alla medverkande i spelet – en kul kväll med utvärdering och lite nostalgiskt tillbakablickande på sommaren.

Inför höstens repetitionsstart av Skuggorna vid Träbron planerade jag både musik och gjorde en omarbetning av manus. Pjäsen och musiken skrev jag 1994 och den spelades första gången under våren och hösten 1995 på Andersberg. Manus byggde på Zenia Larssons bok, som handlade om gettot i Lodz under andra världskriget. Den nya uppsättningen planerades för en mycket större ensemble med statister och sångare från Kulturskolans körer. Musiken skulle arrangeras för orkester av Lars-Åke Svensson, Ingmarie Ek skulle göra sånginstudering och Per Elwing skulle hålla i orkesterrepetitioner. Det var ett stort projekt och premiären var inte planerad förrän hösten 2002.

I slutet av augusti hade vi den höstens första styrelsemöte och dagen efter spelade vi ett inslag från Gästabudet på Spektakeldagen på Andersberg. Det var miniföreställningen Tabarin, som ingått som en del i spelet på slottsgården. Nu gick den att återanvända på fastighetsbolagets aktivitetsdag.
Dagen efter var det en startdag för alla pjäser. Vi samlades i den stora övre salen på Kulturhuset och under en eftermiddag blev alla indelade i olika grupper och fick arbeta med improvisationer. Senare på kvällen var det fika och uppspel i kaféet. Innan alla gick hem samlades vi i de olika ensemblerna och berättade lite om varje pjäs samt delade ut repetitionsschema. Höstens pjäser var igång och några dagar senare läste vi manus till Skuggorna vid träbron och tittade på filmen om gettot i Lodz. Jag minns att vi satt alla i en ring på Stora scenen i Folkparken. Det är ett väldigt speciellt ögonblick när manus blir läst för första gången. Det finns bara en tom scen och en text. Hela den långa repetitionsperioden ligger framför och till slut skall allt finnas på plats. Scenografi, kläder, ljud, ljus och skådespelarnas gestaltning av texten. Det är som en lång linje som till slut avslutas med en färdig föreställning. Resan är lång och i den första kvällen finns ingen självklar väg utstakad. Varje föreställning är unik och kräver att arbetet görs med både vördnad och ödmjukhet. Även om jag gjort aldrig så många föreställningar så är varje start och varje pjäs helt unik. Under alla åren med repetitioner och produktionsarbete fanns det aldrig en mall eller ett facit. Varje pjäs krävde ett konstnärligt skapande både från mig som regissör, men inte minst från var och en av skådespelarna.

Planer och mängder med repetitioner hösten 2001

Den hösten gjorde jag och Ulf en resa till Italien. Vi hade båda två mycket övertidstimmar och några dagars ledighet behövdes efter sommarens intensiva arbete med Gästabudet. Sista veckan i september blev en solig vecka vid den italienska kusten.

När vi kom tillbaka var det årets städ-dag och den här gången blev det praktiskt arbete både på Andersberg och Kulturhuset. Det är fantastiskt så mycket arbete som blir gjort när alla ställer upp frivilligt och ger av sin tid. En städ-dag innebar mängder av saker som blev gjorda. Allt ifrån förråd till målande av väggar stod på dagordningen. Vi flyttade också en hel del av våra prylar från Andersberg till Kulturhuset. Allt detta arbete gjordes ideellt. Det var både äldre och yngre som ställde upp och putsade och fejade. Om vi i stället skulle anställt någon eller några för detta arbete så hade det kostat väldigt mycket pengar. Men tack vare föreningen och vårt sätt att också införa praktiskt arbete i teaterarbetet, så fick vi mycket uträttat med minimalt anställda. Det här arbete syntes inte så mycket i redovisningar till Halmstads kommun, men arbetet hade stor betydelse för hur mycket verksamhet som kommunen fick för det årliga bidraget till föreningen. Jag tror aldrig att politiker och tjänstemän på kommunen förstod hur stor betydelse detta hade. Ideellt föreningsarbete ger mångdubbelt tillbaka till en kommun som vill satsa på den här typen av kulturverksamhet. Den höstens städ-dag avslutades med en gemensam middag. Jörgen och Benny kokade linssoppa och efter avslutat arbete blev det en trevlig avslutning.

Under den här hösten hade vi flera planeringsträffar om nästa års Gästabud med kulturchefen Sigge Olsson. Vi planerade gemensamt hur både musik och manus skulle utformas. Vi försökte verkligen arbeta efter de önskemål som uppkommit från referensgruppen. En del var bra, en del var kanske mindre bra. Det är inte alltid så lätt att tillgodose alla olika intressenters önskemål. Fortfarande var budgeten minimal och så här efteråt kan jag nog inse att det varit bättre om kvartersteatern hade haft mer fria tyglar att utforma och utveckla projektet. Det pratas ofta i kulturpolitiken om att hålla ”armslängds avstånd” till kulturen. Vilket innebär att konstnärer ska ha frihet att utforma sin konst utan att politiker blandar sig i. I det här fallet var nog armen ganska kort, och vi tråcklade och fixade så gott vi kunde för att alla skulle vara nöjda.
Under hösten besökte jag och bjöd in Kulturskolans körer att medverka i Skuggorna vid Träbron och vi fick många intresserade som anmälde sig. Vi hade också möten med Marianne Dillberg på Ljus & Dekor om utformande av scenografi. Hon gjorde scenografimodell och Göran L. byggde och målade tillsammans med både praktikanter och skådespelare.
Mina minnen av repetitionerna är många, men ett starkt minne från den här hösten är att det var fruktansvärt kallt i lokalen. Värmen fungerade dåligt i den gamla Folkparksbyggnaden och det var många gånger jag hade både ytterkläder och vantar på under kvällarna. Kanske var det bra för skådespelarna. De fick på ett naturligt sätt känna hur det var att leva i gettot. Människorna i Lodz getto frös förfärligt under de kalla krigsvintrarna i början av 1940-talet.
Under den här hösten arbetade jag med budget för 2002 och varannan onsdag deltog vi i personalmöte med Kulturskolans lärare.
I november åkte styrelsen och anställda för kvartersteatern till Malmö. Vi hade ett omfattande planeringsarbete för framtiden. Inte bara det närmaste året utan också på längre sikt. Det behövdes att vi kunde sitta ner tillsammans och verkligen i grunden diskutera framtiden. Göran L. ordnade konferenslokal på Formargruppen och på lördagskvällen gick vi till Malmö Stadsteater och såg en teaterföreställning. Vi kom hem med mängder av nya idéer och tankar och en stark framtidstro.
I början av december hade vi sista mötet för hösten med Gästabudsgruppen och samma kväll var det också sista styrelsemötet för året. Vi avslutade mötet med ett knytkalas där var och en tog med sig en rätt som passade på ett julbord. På några få minuter trollade vi tillsammans fram ett stort julbord med alla tillbehör som är tradition. Grönkål och skinka, Janssons frestelse, sill och ägg, lax och mycket annat gott. Ett julbord som nästan inte kostade något, men som blev en god tradition som återkom år från år. Jag tror alla i styrelsen såg framemot den här traditionen.
Några dagar senare revs det gamla sittplatssystemet. Hallands Bildningsförbund stod som ägare och kommunen ville inte betala den höga kostnad som de begärde. I stället hade en investeringsbudget gjort det möjligt att både köpa in ett helt nytt och flexibelt sittplatssystem som gick att förändra utifrån storleken på publiken. Investering gjordes också i ny teknik för scenerna.
Plötsligt stod vi där med ett helt tomt dansgolv. Det gamla parkettgolvet som varit den stora dansbanan var återigen synligt och det gick verkligen att se hur stor salongen var. Inte förrän våren 2002 skulle det nya sittplatssystemet vara på plats.
I december var jag också på Brunnsåkersskolan och hämtade en utställning om Auschwitz som eleverna gjort. Utställningen skulle stå i Kulturhuset foajé under tiden vi arbetade med pjäsen och under spelperioden.

Strax före jul hade vi gemensam julavslutning med alla pjäserna. Det blev smakprov med uppspel av scener från pjäserna och som avslutning hade vi långdans runt granen på det stora dansgolvet.
Vårt sista personalmöte innan jul hade vi hemma hos Georgia som bjöd på julmat. Det blev en trevlig avslutning av höstens arbete och dagen efter fick vi träffa den blivande föreståndaren för Kulturhuset. Kulturförvaltningen hade anställt Lovisa N. och äntligen fanns det en representant för kommunen att vända sig till vid förfrågningar om lokalerna. Det kändes som en lättnad för oss. Vi hade varit kontaktansvarig för lokalerna sedan starten året innan. Nu fick vi äntligen ägna vår tid åt teaterarbetet och inte ständigt bli avbrutna av önskemål om lokalerna.
Några dagar innan julafton var det möte med Kulturskolan och gemensam julmiddag innan vi gick på julledighet.

Kulturcocktail våren 2002

Året började med mycket snö och väldigt kallt i Kulturhuset. Den gamla byggnaden blev som en tunn lada som kylan trängde rakt igenom. I början av året arbetade jag mycket med manus till Christian IV Gästabud. Den 9 januari hade jag möte med musiklärare på Kulturskolan för medverkan i sommarens Gästabud. Det var också en del av körerna som bjöds in att medverka och till sångrepetitionerna engagerades sångläraren Anna-Karin Bjärnklint. Det här året ville vi också att det skulle vara bläckblåsare som stod för det musikaliska.

I januari hjälpte jag också Åsa S. med musik och ljud till kabarén Kulturcocktail. Åsa var regissör och vi hade plockat ihop en del nya scener men också en hel del från kabaréer som kvartersteatern hade gjort under årens lopp. Det blev en bra mix och Kulturcocktail ett namn som speglade denna blandning av gammalt och nytt.
Åsa hade aviserat att hon skulle vara studieledig till hösten och vi annonserade redan i januari efter en vikarie. Jag tyckte att det var lite tråkigt att Åsa skulle vara borta ett helt år. Det kändes som personalgruppen var ett väl fungerande team som arbetade bra tillsammans. Det skulle inte bli lätt att hitta en ersättare.
Den 17 januari möttes vi av en bedrövlig syn på vårt kontor i Kulturhuset. Det hade varit inbrott och vårt kassaskåp var sönderslaget och uppbrutet. Både kontanter och nycklar var stulna. Vi blev tvungna att byta alla lås i dörrarna. Ett besvärligt arbete eftersom det var förfärligt mycket dörrar in i det gamla huset.

Under den här tiden gjorde jag mycket research om det gamla Halmstad och vad som hände historiskt under perioden på 1600-talet när Christian IV höll Gästabud i Halmstad. Slottet var nybyggt och stod klart en tid innan, men bara ett halvår senare uppstod en brand och nästan hela Halmstad försvann i lågorna. Det var i stort sett bara slottet och kyrkan som stod kvar. Jag läste och skrev manus och samtidigt hade jag och Ulf mycket diskussioner både om kvartersteaterns framtid och gestaltandet av Gästabudet. Det var åtskilliga timmar som vi tillbringade hemma med att diskutera framtiden. Så var det, mer eller mindre, under alla åren vi arbetade tillsammans med kvartersteatern. Jag inser att jag förmodligen gav väldigt många gratis arbetstimmar genom att jag och Ulf ofta, vände och vred på problem som fanns med verksamheten, diskuterade och letade lösningar när vi var lediga eller när vi gick till och ifrån Kulturhuset. Kvartersteatern fanns med både dag och natt och många gånger vaknade jag på natten och satt uppe och löste praktiska problem.
Under den här tiden fortsatte repetitionerna med Skuggorna vid Träbron, men mitt största fokus var ändå på sommarens föreställning på slottsgården.
I slutet av januari besökte jag och Ulf Ljus & Dekors verkstad och Marianne Dillberg visade och berättade om scenografin till Skuggorna vid Träbron.

Den 31 januari var det genrep för Kulturcocktail. Allt gick bra och ännu en föreställning var färdig. Den 2 februari var det premiär på kaféscenen.  Efteråt var det premiärfest bakom ridån på stora scenen. Festkommitté var Lena L., Karolina B. och Johanna B. De var några av våra yngsta skådespelare som alla tre var med och repeterade Skuggorna vid Träbron. Den här kvällen hade de gjort Taccos och det var mycket uppskattat. Att hjälpa till vid andra föreställningar än den egna var något som vi arbetat med under ganska många år. Det var allt från att vara festkommitté till att sälja biljetter och pausfika. Jag tror de flesta under årens lopp tyckte det var roligt att hjälpa till vid de andras föreställningar. Varje år blandade vi i vilka som var med i uppsättningarna och efter ett antal år kände de flesta var andra. Det blev en bra blandning mellan unga och äldre och det gjorde också att alla i kvartersteatern kände sig som en stor familj som inte var svår att bli en medlem av. Varje år kom ett antal nya som blev välkomnade av skådespelarna med mer erfarenhet.

Pojken av Thomas Tidholm våren 2002

Några dagar efter premiären på Kulturcocktail hade vi styrelsemöte i föreningen. Det var alltid väldigt långa möten med mängder av diskussioner. Så också den här kvällen.
Vid den här tiden hade vi också första sångrepetition för Skuggorna vid Träbron. Det var Ing-Marie Ek från Kulturskolan som höll i sånginstuderingen och sångarna var en blandning av kvartersteaterns skådespelare och körsångare från Kulturskolan.
Den 7 februari installerades larm i Kulturhuset. Efter flera inbrott hade det blivit nödvändigt att larma en del av lokalerna. Samma dag hade jag och Ulf också möte med kulturchefen Sigge Olsson och Lovisa L. som var nytillträdd föreståndare för folkparksbyggnaden. Vi diskuterade hur skötseln av Kulturhuset skulle delas mellan kvartersteatern och kulturförvaltningen. Under en övergångsperiod fortsatte vi att stödja och hjälpa till i de praktiska sysslorna. Även veckan efter fortsatte vi med diskussioner om uppdelning av praktisk hantering av byggnaden.
Jag har skrivit i min dagbok att jag under en längre period vid denna tid var förkyld, men ändå gick och arbetade. Så var det många gånger under mina år med kvartersteatern. Det var ofta så mycket att göra att det inte gick att vara sjukskriven.
Under den här perioden var det en blandning av sångrepetitioner och vanliga repetitioner av Skuggorna vid Träbron, möte och planering av Gästabudet, men också byggkvällar då scenografin till Skuggorna vid Träbron byggdes. Vi hade också årsmöte i kvartersteaterföreningen.

Samtidigt pågick de sista repetitionerna av föreställningen Pojken av Tomas Tidholm. Det var Åsa S. som var regissör och premiären närmade sig. Ulf och Göran L. arbetade med ljussättning och till den föreställningen byggdes också scenografi.
I början av mars gjorde jag en inbjudan till höstens verksamhet. Jag ville att vi hade en god framförhållning och att alla fick möjlighet att fundera över om de ville fortsätta spela teater till nästa verksamhetsår. Vi hade också planering av teaterkursgrupperna. Det var många som anmälde sig som nya och det gällde att grupperna fick en bra åldersblandning och att de också varken var för många eller för få deltagare.
Vid den här tiden hade vi ett dystert möte med HFAB. Fastighetsbolaget meddelade att vi inte längre fick behålla teaterlokalen på Andersberg. De hade andra planer för Andersbergs centrum. Det kändes sorgligt att behöva lämna också den lokalen. Den lilla teatersalongen var väl anpassad för verksamheten och vi hade lagt ner många arbetstimmar på att göra lokalen till en bra mötespunkt för verksamheten. Men beslutet rådde vi inte över och redan den 1 juni skulle vi lämna lokalerna.

Den 24 mars avslutade jag repetitionerna av Skuggorna vid Träbron med en hel genomgång av pjäsen. Det blev lite kaos när en av huvudrollsinnehavarna var sjuk, men när vi vid niotiden på söndagskvällen avslutade kände jag mig ändå nöjd. Repetitionerna skulle pausas resten av våren och sommaren och återupptas igen till hösten. Vi låg tidsmässigt i fas med repetitionerna och den hela genomgången gav en känsla för både mig och ensemblen av att det kunde bli något riktigt bra till höstens premiär.

Några dagar senare hade vi första samling av skådespelare till sommarens föreställning av Christian IV Gästabud. Det var ca femtio skådespelare som kom till mötet.
Dagen efter hade vi möte med Gästabudsgruppen. Det var mycket motstridiga viljor och tyvärr alltför mycket tyckande i detta arbete. Jag och Ulf fick hela tiden kompromissa med dessa viljor. Både vårt arbete och föreställningen hade mått bra av att vi hade fått mer fria tyglar med arbetet. Det är svårt att tillgodose alla motstridiga önskemål. Det gjorde arbetet tungrott.
Den här påskhelgen arbetade jag både med planering av gruppfördelning mellan kvartersteatern och Kulturskolan och en del manusarbete till Gästabudet. Antagligen räckte inte min ordinarie arbetstid, jag var helt enkelt tvungen att arbeta under påsken och den största orsaken var förmodligen att en eventuell brytning av samarbetet i teaterverksamheten med Kulturskolan var på gång. Tyvärr hade samarbetet gnisslat under en längre tid och brytningen var oundviklig.

Efter påskhelgen var det genrep på föreställningen Pojken på Andersberg. Tomas Tidholms manus var väldigt bra och Åsa S. och ensemblen hade gjort ett gediget arbete.
Den 5 april var det premiär på Andersberg och efteråt hade vi premiärfest på Kulturhuset. Därmed blev också Pojken vår sista föreställning i den fina teaterlokalen på Andersberg.

Monika Häägg november 2021 (Fortsättning följer inom kort)