Halmstads Kvartersteater

Halmstads Kvartersteater – hur allt startade

Starten 1991

När jag 1991 började arbeta med amatörteaterföreningen Halmstads Kvartersteater, som på den tiden kallades Andersbergs Kvartersteater, förde den en ganska tynande tillvaro. Verksamheten hade startat 1986 som ett ABF-projekt och med en god idé om spirande teaterverksamhet, men som med mycket annat hade entusiasmen falnat och teaterledarna kommit och gått. 1988/89 studerade jag till teaterledare på Arbetarteaterförbundets utbildning i Bredsjö. Genom min utbildning bar jag med mig en idé om att amatörteater och egenskapande kulturverksamhet har stor betydelse för människor, inte bara som en fritidssysselsättning utan också som en utveckling av människors liv.
Människor flyter likt vilsna kroppar i samhällets brusande flod – när den vilsne kommer till Kulturens dörr hittar den inga nycklar – men amatörteatern bär på en murbräcka”.
Med de orden vill jag måla en bild av att kulturen ofta stänger ute människor och att det är nödvändigt att få kliva in i kulturens värld genom många olika ingångar. Det första steget är inte att gå och se en föreställning på Dramatens stora scen. Innan dess måste du hitta kulturens nycklar.
Andersberg är ett bostadsområde i Halmstad som stod klart under tidigt 1970-tal. Ett miljonprogramsområde med bra och funktionella bostäder till ganska låg kostnad och med ett vackert grönområde i områdets mitt, men också ett område som under åren brottats med stora problem.  Kriminalitet och droger, som ofta följer i ett starkt segregerat samhälle. Människor väljer inte i första hand att bo på Andersberg, men fattigdom och ojämlikhet tvingar socialt utsatta att välja det billigaste, oftast inte högst upp på önskelistan, men nödvändigt när plånboken är tunn. Under mina år med Kvartersteatern har jag också sett och upplevt mycket kreativt skapande, mött fantastiska människor som bär på en stor solidaritet och en förmåga att entusiasmera. Andersberg är inte bara svart och vitt, det är ett område med många färger.

Hösten 1991 kom jag tillsammans med min make Ulf till fritidsgården Metropol. Vi hade nyligen påbörjat en anställning som teaterledare. En mager tjänst på 50 %, som vi delade, men samtidigt bar vi också på en tro att teatern och den egenskapande kulturen, den som människor skapar själva, kan förändra världen. På den tiden var Hallands Bildningsförbund huvudman för verksamheten och Halmstads kommun gav stöd i form av lokaler på fritidsgården och medel till en halvtids pedagog. Vi blev uppdaterade av fritidsledarna, som entusiastiskt tog emot oss och var nöjda och glada med att det äntligen kanske kunde bli lite fart på teaterverksamheten. Den hade legat i träda och den senast anställde hade för länge sedan försvunnit ur lokalerna och var både hatad och icke önskvärd att återvända. Fritidsledarna hoppades att de nya ledarna skulle återupprätta förtroendet bland ungdomarna på gården. Med en viss oro gick jag till mötet med den lilla skara på fem personer som återstod av teatersugna ungdomar. Jag hade bakat en äppelkaka och kanske blev det också någon slags försoningskaka. Vi lyssnade och försökte skapa oss en bild av vad som hänt. Efter hand tinade den frostiga relationen och när vi gick hem bestämde vi dyrt och heligt att aldrig svika deltagarna i vårt teaterarbete. Vi skulle vara välplanerade och alltid komma i god tid. Ingen skulle behöva stå och vänta på oss. Vi skulle vara teaterledarna som det gick att lita på.

Use Your Brain på Metropol 1992

Vi startade med drama, övningar för trygghet och glädje, och så småningom improvisation. Under hösten och vintern skapade vi den första teaterföreställningen, som till viss del byggde på den frustration som fanns i deltagarna efter att ha blivit svikna av tidigare ledare. Vi improviserade och mellan teaterkvällarna skrev jag och byggde ett manus som vi kallade Use your brain – alltså använd din hjärna – och som handlade om en påhittad teatergrupp där både regissör och deltagare svek och blev svikna. För den fiktiva pjäsens deltagare blev det aldrig någon pjäs, men våren 1992 framförde den lilla spillran av kvarvarande teaterungdomar pjäsen om att använda sin hjärna. Det blev mer än tio offentliga föreställningar och dessutom spelade vi på en teaterfestival i Skövde. Kvartersteatern var på fötter igen – och nu började stora planer att smidas.

Stora planer för Andersbergs kvartersteater 1992

Under vårt första år på Andersberg började vi diskutera och fundera på hur vi skulle bygga en större och mer stabil teaterverksamhet. Vi närde ett hisnande mål med att hälften av Andersbergs invånare skulle i en framtid vara med i teaterföreningen. ”Målet är intet – vägen är allt”, blev vårt måtto. Vi blåste liv i en teaterförening, som startats året innan och då av någon outgrundlig anledning fått namnet Andersbergs fria teaterförening. Förmodligen var namnet en protest mot tidigare ledare. Jag blev ny ordförande i föreningen och såg också till att föreningen genast bytte namn till Andersbergs kvartersteater, för det var ju det vi var, vi var Andersbergs kvartersteater. Med föreningen som grund sökte vi pengar från statens ungdomsstyrelse och allmänna arvsfonden till ett treårigt projekt som vi kallade för Andersbergs historia. Vi startade en barngrupp och en ungdomsgrupp och vi funderade på att med hjälp av pengarna från arvsfonden göra en större teaterföreställning som kunde samla många deltagare. Efter en del diskussioner fastnade vi för att dramatisera boken Calle och Chokladfabriken av Roald Dahl.
Under tiden fortsatte vi att leta pengar. Vi pratade med Lars Broman, ombudsman på hyresgästföreningen och blev erbjudna att göra ett jubileumsprogram till HFAB, det lokala fastighetsbolaget, som firade sina första femtio år. För en liten ekonomisk ersättning, till föreningen, knåpade jag och Ulf under vår sommarledighet ihop ett musikprogram som speglade den historiska tiden i både text och musik. Vi hade en snabb repetitionsperiod, lyckades få med några musiker och under en intensiv ”födelsedag” i början av september reste vi genom alla HFAB:s bostadsområden i Halmstad och spelade programmet. På kvällen blev det stor final i Norre Kattsparken och allt avslutades med ett gigantiskt fyrverkeri.

Monika Häägg sminkar barnen i pjäsen Guldgåsen på Metropol sommaren 1992

Under sommaren 1992 hade jag använt mycket av min lediga tid till att skriva ett manus på boken Calle och Chokladfabriken. Sommaren användes också till att skriva sånger och musik. Vi skulle göra en stor musikteaterföreställning med premiär i maj 1993. I mitten av den sommaren gjorde vi också sommarlovsteater med barnen på fritidsgården. Barnen spelade sagan Guldgåsen, som jag skrivit manus till några år tidigare när jag arbetade med ett projekt som kallades ”Besök på teatern”. När jag ser tillbaka och minns undrar jag om jag ens hade någon ledig tid på den tiden. Jag tror inte jag upplevde det så, men när jag idag tittar tillbaka på den här sommaren ser det verkligen inte ut som att jag hade speciellt många lediga dagar.
I slutet av augusti bjöd vi in till medverkan i den stora pjäsen. Vid första träffen kom, till vår stora glädje, mer än fyrtio anmälda teaterentusiaster. Det var både ungdomar och äldre. Vid första träffen dekorerade vi fritidsgårdens stora sal med rönnbär och höstens färger och bjöd på fika.
För att lära känna alla nya deltagare inledde vi arbetet med att under en månad träffas och göra olika teaterövningar. Det blev mycket skratt och glädje. Under tiden hittade vi också bland deltagarna vilka som kunde klara att bära lite större roller. På det sättet slapp vi att göra audition, som alltid ger prestationsångest och till och med kan vara förnedrande för den sökande. I oktober startade repetitionerna. Vår plan var att spela föreställningen i ett stort cirkustält. Så blev det inte.

Julkabarét och intensiva repetitioner vintern 1992 – 1993

Under hösten 1992 hade vi minst fyra repetitionskvällar varje vecka. Det var många nya skådespelare som aldrig stått på scenen förut, och det kräver mycket arbete med trygghet, tillit och en hel del energi för att ändå åstadkomma ett bra framförande. Jag tror till och med att det är svårare att regissera amatörer än professionella skådespelare. En väl utbildad skådespelare behöver inte så mycket regi för att genast slå på alla knappar på sitt register. En amatör har ofta svårt att hitta sitt uttryck på scenen. Där gäller det att regissören kan locka och entusiasmera. Men det finns ändå en viss fördel för en amatörskådespelare – den har en otrolig glädje och vilja, vilket tyvärr ibland saknas hos de professionella.
Under hösten fick vi också lite ”kalla fötter” inför tanken att spela i cirkustält. Vi hade visserligen bokat tält och allt var klappat och klart, men att spela i tält innebär mycket kringarrangemang. Det går ju inte att bara slå igen tältduken och gå hem för natten. Det krävs inhägnad och bevakning. Det är betydligt enklare att spela i en lokal som går att låsa och lämna mellan föreställningarna. Vi började se oss omkring efter en annan lösning. Fritidsgårdens stora samlingssal var alldeles för liten för denna gigantiska föreställning. Våra ögon föll på Andersbergsskolans idrottssalar. Två styck – en för den stora scenen och publikplatser och en för loger/smink och kläder. Beslutsamt tog vi kontakt med rektorn för skolan. Han sa märkligt nog ja. Jag skriver märkligt nog, för hela arrangemanget skulle innebära att vi satte stopp för alla idrottslektioner inomhus i minst tre veckor. En dryg veckas bygge och repetitioner och sedan tio föreställningar och därefter slutligen montera ner allt och städa. Jag tycker rektorn på skolan var väldigt modig och hade en god framsynthet. Han såg inte bara elände utan också nyttan av en god verksamhet i bostadsområdet och kanske närde han också en förhoppning att det skulle vara sommarväder under spelperioden. En stor sten föll från mig. Jag hade haft mardrömmar om cirkustältet. Kanske bidrog också vår lilla kompensation till skolan. Under skoldagarna, som låg mellan föreställningarna gjorde vi ”Besök på teatern” för alla klasser på Andersbergsskolan. Det blev många lektioner, och så klart väldigt mycket arbete när vi egentligen borde fått vara lite lediga efter den långa repetitionsperioden, men helt gratis kunde vi inte få använda idrottssalarna. Vi som pedagoger fick på det sättet inte en enda dag ledigt på mer än en månad. Idag fattar jag fortfarande inte att jag orkade arbeta så intensivt. Men samarbetet med skolan blev bra och både lärare och elever var nöjda. Många år senare blev det ändå en stor föreställning i cirkustält. Teateruppsättningen Odens öga spelades i maj 1998 på Vallås bostadsområde.

Ekorrarna i Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993

Under den där hösten 1992 insåg vi också att det var väldigt många av de nya teaterentusiasterna som behövde både mer scenvana och något spännande och roligt som hände halvvägs mot premiären. Vi bestämde i all hast att göra en mindre julkabarét. Snabbt letade vi upp ett antal scener och sånger. Alla som ville fick vara med, men som väl var ville en del vila från repetitioner och ta ett långt jullov, så vi stod med en mindre skara som i ett snabbt tempo och på några veckor skapade en föreställning. Den blev både rolig och tänkvärd. Trötta och nöjda fick vi en veckas julledighet innan vi åter fortsatte i ett rasande tempo. Musiken till föreställningen arrangerades och spelades in delvis av mig och delvis med hjälp av en av skådespelarna som i sitt vanliga liv var musiker på det sedermera avsomnade Musik i Halland. Jag tog mig tid och sjöng in alla sångerna i en studio och sedan fick samtliga skådespelare ett kassettband och kunde öva sångerna hemma.
Premiären närmade sig, vi invaderade Andersbergsskolan, sprang med flygblad i trappuppgångar och hade till och med reklam på Halmstads stadsbussar. Vi målade en enorm banderoll, sydd av vita lakan, och hängde den tvärs över idrottshallens vägg. Det skulle synas lång väg att här spelades en teaterföreställning.
Men innan dess uppstod det ”lilla” problemet med rättigheter. Calle och Chokladfabriken av den berömde författaren Roald Dahl var redan uppköpt för att i framtiden bli film. Vi hade kontakt med förlaget i Köpenhamn och de bara skakade på huvudet. De sa att det inte fanns en chans att vi skulle klara av att betala en sådan kostnad.
Så fruktansvärt mycket arbete – och sedan stod vi där med att vi inte hade någon rättighet att spela pjäsen!

Calle och Chokladfabriken 1993

Vi lyckades att lösa problemet med rättigheterna. Förlaget i Köpenhamn gav oss en muntlig rättighet att spela pjäsen eftersom vi var en liten amatörteaterförening, som inte spelade för att tjäna några pengar. Vi kunde andas ut, men jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer dra igång något teaterprojekt utan att först se till att rättigheterna var helt solklara.
När jag tänker tillbaka på Calle och Chokladfabriken minns jag speciellt när vi tryckte affischer. En stor blå affisch med en gigantisk chokladkaka i guld. Vi tryckte för hand genom att lägga färgerna i olika lager. Vår underbara praktikant Lena var en superkraft i slutarbetet av allt praktiskt arbete. Hon målade, tryckte, fixade biljetter och fanns med överallt. De fantasifulla kläderna syddes av textileleverna på Sturegymnasiet. Visst blev det många vändor fram och tillbaka till gymnasieskolan – vi pratade och funderade – eleverna skapade och sydde. Ett väldigt bra samarbete. Jag minns speciellt Willy Wonkas rosa frack med hög hatt och den gult lysande och spetsprydda Erica Salt med lika gult skimrande föräldrar. Så billigt som möjligt, fick vi hela tiden säga. Ekonomin tillät inga utsvävningar. Den finurliga scenografin ritades och byggdes av Peter Dillberg – en gudabenådad man som några år senare startade firman Ljus och Dekor, som nu för tiden bygger scenografier åt en stor mängd teateruppsättningar runt om i hela Sverige.
Innan vi spelade sista föreställningen tog jag ett foto på hela ensemblen. Det fortsatte jag att göra under alla mina år med kvartersteatern och den långa raden teateruppsättningar. Tråkigt nog är just det fotot borta och jag har ingen aning om vart det tog vägen, kanske fungerade inte kameran som den skulle, och på den tiden var det inte digitalt. Märkligt nog minns jag ändå alla väldigt klart och tydligt. Både ansikte och namn har etsats fast i mitt liv. Alla är speciella och alla har bidragit med en del av sitt liv. Alla är unika i sitt uttryck – alla har speciella egenheter – något som jag som ledare och regissör alltid fick försöka förhålla mig till och försöka plocka fram det bästa ur varje individ.

Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993

Några av skådespelarna från Calle och Chokladfabriken har fastnat extra mycket i mitt minne. Annelie, som spelade den tuggummituggande Violetta Fagervy var en väldigt ung tjej som jag mött några år tidigare när jag gjorde ett kulturprojekt och letade teaterintresserade för Handelsanställdas förbund. Hon arbetade som butiksbiträde i en konsumaffär och blev genast intresserad av att vara med och spela teater. I föreställningen Calle och Chokladfabriken skulle hennes rollfigur plötsligt blåsas upp som en ballong mitt framför publiken. Det löste vi genom syrgastuber och ett bildäck, som hon hade monterat under klänningen. Annelie blev några år senare kassör i teaterföreningen och var under lång tid med och spelade i mängder med föreställningar. Annelie var alltid glad och positiv – lätt att arbeta med. Jag tror hon har fortsatt med sitt glada sätt även utanför teatern. Då och då möter jag henne – alltid lika sprudlande glad. Petra spelade den ständigt skjutgalne och tevetittande Micke Tevén. Petra dök upp en kväll när vi redan satt stopp för anmälningar och startat repetitionerna. Hon stod utanför dörren när alla gått in och jag stannade kvar och pratade med den teatersugna tjejen, som dök upp så oväntat, och bestämde sedan att vi nog behövde ytterligare en ungdom. Det ångrar jag inte. Trots att hon bara gick på högstadiet klarade hon rollen som Micke Tevén galant. Hon var sedan med i teatern under många år, blev barngruppsledare och fortsatte med att gå teaterledarutbildning i Hällefors. När hon var färdig med utbildningen blev hon en av Kvartersteaterns anställda under de två sista åren på nittiotalet.
Jag skulle nog kunna skriva en liten historia om alla som var med i pjäsen. Ulla var 67 år och äldst, nyinflyttad från Göteborg. Hon hade lite problem med busstider, så jag brukade köra och hämta henne med min bil när jag ändå var på väg till repetitionerna. Ronny var som klippt och skuren till att vara den mystiske dockteaterspelaren och berättaren av historian – han blev också kvar i föreningen och det går nog nästan inte att räkna alla föreställningar han har varit med i. Madeleine ringde en bit in på hösten och undrade om det inte gick att få en liten roll i pjäsen, kanske sjunga i någon sång eller så – det ordnade jag – sedan blev hon en av klipporna i föreningen och styrelseledamot i många år. Linda som sjöng vackert och spelade flera olika roller – också en klippa med många år i både styrelse och som skådespelare. Christoffer som spelade August Glupsk – uppstoppad med mängder av kuddar – fortsatte i många pjäser och blev så småningom dansare och koreograf.
Camilla – som spelade Willy Wonka, Lina, Stefan, Ulla-Britt, Marcus – som den entusiastiske godisförsäljaren, Jan-Einar som spelade farfar, och inte minst Dennis, min son, som spelade Calle Spann – den lycklige vinnaren av Wonkas chokladfabrik. Den ende jag vågade anförtro en sådan stor roll och som var tillräckligt ung, men ändå hade flera års erfarenhet av att stå på scen.
Alexandra var bara tretton år när hon var med i den stora föreställningen. Sorgligt nog omkom hon i en trafikolycka i slutet av 90-talet. En glad tjej som älskade att få stå på scenen och som också fortsatte i teaterverksamheten under många år. Vi skickade en hälsning från teatervännerna. Så fruktansvärt sorgligt. Alexandra var också med i barngruppen som gjorde den väldigt speciella barnpjäsen Tuva-Lisa, som också hade premiär i maj och spelade några föreställningar på fritidsgården Metropol. Kläder, masker, smink och rödprickig dekor på gul botten, och så klart en nykomponerad sång om flickan Tuva-Lisa. Huvudrollen spelades av alla barnen. Alla fick vara Tuva-Lisa i grön tröja, röd kjol, basketdojor och hästsvans.

Tuva-Lisa med Andersbergs Kvartersteater på Metropol 1993

Alla finns där, både barnen i Tuva-Lisa och alla skådespelarna i Calle och Chokladfabriken, som en del av mitt hjärta, precis så som hela kvartersteatern för alltid är en del av mig, så länge jag finns och minns. Vi blandade i åldrar – ung och gammal fick mötas – och det tror jag var en av kvartersteaterns stora tillgångar. Var möts ung och gammal på ett naturligt sätt i samhället – finns det någon sådan plats? Teatern överbryggade gapet mellan generationerna. Alla hade något att lära – yngre lärde sig av äldre – äldre lärde sig av yngre. Alla hade något att ge.
I slutet av maj 1993 var många timmars arbete till ända. Allting inpackat och avslutat, rensopat och dokumenterat. All verksamhet gjordes som studiecirkel hos ABF. Ett bra samarbete, men det kräver också en hel del administration. Sådant arbete suger när teaterledaren allaredan är på väg in i nästa projekt. Planeringen av nya pjäser, budget, pengar och återigen pengar som aldrig räcker till, och mitt i alltihop planer för nästa och kommande verksamhetsår.

Så har vi jultid 1993

Sommaren ägnade vi åt att skriva scener och sånger till en julkabaré. Vi ville fånga upp alla nya entusiaster och inte släppa den optimistiska känslan som uppstod med Calle och Chokladfabriken – en slags effekt som blir när publikens jubel möter skådespelarna. Efter månader av tragglande repetitioner får de äntligen lön för mödan. Den känslan är väldigt speciell. Det blir som vingar, som kan bära en människa hur långt som helst. Tillsammans flyger vi och tillsammans kan allting hända! Jag som regissör har tyvärr för det mesta inte upplevt denna känsla lika starkt som skådespelarna. Mitt arbete varar fram till premiären, sedan måste jag släppa och låta föreställningen leva sitt eget liv. Visst finns jag kvar och är ofta den som fortfarande håller i uppvärmning, öppnar och låser dörren och ser till att ljud och ljus fungerar, och till slut också ser till att allting blir städat och nermonterat, men mentalt har jag redan lämnat och är i mina tankar på väg in i nästa projekt. Repetitionsperioden är den tiden jag lever – det är då jag skapar. Jag ser också hur skådespelarna svetsas samman och blir till en gemensam enhet, som strävar efter samma mål. Den tiden kan liknas vid att vrida upp en fjäder – eller forma lerklumpen – som till slut blir en skimrande och lättflyktig fjäril, som bara lever en kort tid. Men jag har varit lika stolt varje gång det är premiär. Det är mina barn som står på scenen och de gör det bästa de kan. Det är gott nog.

Halmstads Kvartersteater_Andersbergs Kvartersteater

Cabarét – Så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993

Den hösten startade vi två nya barngrupper för barn. En för barn som var sju till nio år och en för barn som var tio till tolv år, med hjälp av en ALU-plats (den tidens arbetsmarknadsåtgärd) för Camilla A., som spelat Willy Wonka. Under september började också repetitionerna till Så har vi jultid. Det hade tillkommit en del nya skådespelare, men också en del av det gamla Calle-gänget som inte ville fortsätta. Ett stort tillskott blev Gilda, en kvinna från Chile som arbetat som professionell dansare i sitt tidigare hemland. Hon erbjöd sig att hjälpa till och blev vår duktiga koreograf. Thomas A. var vår ljudtekniker under Calle-pjäsen och han var också en bra gitarrist. Han hade startat en orkester på fritidsgården för arbetslösa ungdomar. Julkabarén fick på det sättet en riktigt proffsig inramning med en alldeles egen orkester. Thomas bor sedan många år i USA och arbetar som musiker. Bland annat med filmmusik.
Både jag och Ulf hade också ett slags beredskapsarbete via arbetsförmedlingen, som komplement till våra tjänster på 25 procent. En bra arbetsmarknadsåtgärd som gav många teaterintresserade en hemvist för sitt skapande, men också ringar på vattnet för hela Halmstads Kommun. Det går aldrig nog att poängtera den egenskapande kulturens betydelse för både människors liv och samhällets utveckling. Genom dessa åtgärder fick jag också möjligheten att se vad som händer när jag själv som teaterarbetare inte behövde hoppa runt och leta arbetsprojekt utan kunde satsa all min tid på att utveckla idéerna med kvartersteatern. Jag blev inte rik, men jag blev rik på erfarenhet och jag fick se hur människor växte genom teaterns kreativa värld. Det blev många år med osäkra anställningsförhållanden och magra inkomster, men också med en stor glädje över verksamhetens utveckling. Det fanns inte många kronor till varken lön, scenografi, kläder, ljus och allt annat som behövs till en teaterpjäs, men på något mirakulöst sätt lyckades vi alltid trolla fram precis så mycket som behövdes.
Mitt i den där hösten 1993 och repetitionsarbetet letade vi också nya lokaler. Vår verksamhet hade blivit så stor att vi ständigt ockuperade fritidsgårdens samlingsrum. Det blev ett problem och det började bli ohållbart. Vi kontaktade HFAB – det kommunala fastighetsbolaget – som ställde sig positiva till att försöka hitta någon form av egna kvartersteaterlokaler. Drömmen om en alldeles egen teater fanns som en lysande hägring.

Halmstads Kvartersteater_Andersbergs Kvartersteater

Cabarét – Så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993

Till första advent hade vi premiär på Så har vi jultid. Det blev två helger med fullsatta föreställningar och det kändes som en succé. Inramningen till kabarén var ett par, spelade av Martina och Ronny, som under en sen kväll i ett varuhus letar efter en vagga för den bebis som snart var på väg. I varuhuset stöter de på allt mellan himmel och jord speglat ur den tidens samhälle, och speglat ur den hysteri som köptemplen lockar oss med, och idag tyvärr lockar oss ännu mer.  Vår bästa tid är jul, sjöng varuhusets biträden som inledning. Julen blev som en röd tråd. Det var luciatåg med besparingar och med avklippta nattlinnen, och som bara sjöng halva luciasången. De två gamla damerna, spelade av Anneli K. och Anna-Lena A. som vill renovera sitt hus och letar efter en husläkare blev en riktigt rolig förvecklingsscen. Anna-Lena var en av de nya förmågorna och hon blev sedan kvar under flera år. Det såldes hembiträden till hugade spekulanter och till och med Jultomten fick känna på ett hårdnande samhälle när han, som symbol för godheten, ändå blir nedslagen av en uppretad mobb. Så klart slutade allt ändå i frid och fröjd. I slutscenen föds ett litet barn som läggs i varuhusets julkrubba och avslutningen med Jul, Jul strålande jul som gled över i John Lennons So this is Christmas blev en känslosam avslutning och titeln fick också ge namn åt hela föreställningen. Jag hade komponerat några nya sånger och den jag minns mest är Tomtens sång, som återanvändes många gånger i senare föreställningar. Med tidens gång har jag också ändrat titeln på sången till Kvinnans sång för den handlar egentligen inte alls om jultider. Den är en sång till alla som har blivit och som blir utsatta för våld, genom historien, i denna stund och runt om i alla jordens hörn. Jag tycker fortfarande att den sången är den bästa jag åstadkommit av de nästan hundra sångerna som jag komponerat. I Tomtens sång och slutsångerna gör jag också en av få egna insatser på scenen, under alla år med kvartersteatern. Jag ville inte att mitt fokus för kvartersteatern skulle finnas i att jag hade en egen vilja att stå på scenen – jag skulle inte vara skådespelaren eller sångerskan – jag skulle vara ledaren, som såg till att så många som möjligt fick vara med om den fantastiska upplevelse som amatörteatern skapar. Den tanken fortsatte jag att följa under alla mina verksamma år.

Draken och Blandade pasteller 1994

Vid sista föreställningen av Så har vi jultid hade jag nästan fyrtio graders feber och borde förmodligen legat nerbäddad, men det finns ett slitet uttryck som heter ”The show must go on” och precis så blev det. Yr i huvudet och totalt utmattad sjöng jag slutsångerna. Det fanns inte en tanke på att inte sjunga. Så tog vi den där obligatoriska gruppbilden – det där stelnade ögonblicket av en leende ensemble – som sedan aldrig mer återkommer. Det finns ändå som ett minne av alla timmar med skratt och vilja som till slut blir en teaterföreställning. Efter bilden återstod bara att riva scenografin och städa. Allt skulle vara rent och snyggt till nästa dag. Planen var att vi skulle, sista veckan innan jul, arbeta med föreställningen Draken på Andersbergsskolan, men influensan som gav mig den höga febern under avslutningen av julkabarén bäddade ner mig i mer än en vecka och vi fick skjuta på Draken till starten av 1994.
Första veckan efter jullovet var vi på Andersbergsskolan och intensiva dagar med en av femteklasserna startade. Vi hade under hösten träffat eleverna i klassen ett antal lektioner, arbetat med drama och improvisation och utifrån barnens idéer om en liten drake som växte och blev alltför stor – tog över allt i skogen – skrev jag ett manus. Barnen var väldigt spända på att få börja arbeta med pjäsen. De hade besviket varit tvungna att gå på jullov utan den utlovade teaterveckan, så nu var förväntningarna skyhöga. Det repeterades och parallellt byggdes scen och sittplatser, fixades kläder och provades smink. Återigen fick idrottssalen bli teater. Draken skulle växa och utvecklas under pjäsens gång och med hjälp av ljus, ljud och rök blev den ganska verklighetstrogen. Thom och Lina från vår julkabaréorkester förstärkte med gitarr och slagverk upplevelsen. Jag minns att till och med Hallandspostens reporter var imponerad av både pjäsen, scenografi, kläder och de tekniska lösningarna. På torsdagskvällen spelade barnen för sina föräldrar och på fredagen framförde de tre föreställningar för skolans elever innan vi rev ned allt och städade lokalerna.

Andersbergs Kvartersteater Halmstads Kvartersteater

Cabarét Blandade pasteller med Andersbergs Kvartersteater 1994

I samma vecka som vi arbetade med Draken på Andersbergsskolan startade vi också vårens stora teaterprojekt på fritidsgården Metropol. Det var många nya som ville vara med och spela teater och vi försökte att ta in alla nya tillsammans med de gamla skådespelarna i en improviserad föreställning. Intresset för att spela teater hade ökat genom våra föreställningar. Många blev sugna på att spela teater. Det blev som ringar på vattnet, ju mer vi spelade och hade föreställningar desto fler ville vara med. Vi delade in alla nya och gamla i grupper, som var för sig skulle arbeta fram scener, och som sedan skulle bindas ihop och bli vårens föreställning. En gång i veckan var det också dans och rörelse för halva gruppen tillsammans med Gilda , som testade mängder med idéer, som också kom att sätta sitt avtryck i den slutliga föreställningen. Gilda var verkligen ett tillskott i verksamheten och det kändes bra att se vilken stadga och glädje hon spred omkring sig.
Så fick vi till slut en egen teaterlokal. Postkontoret i Andersbergs centrum blev nedlagt och HFAB frågade om vi var intresserade av att hyra lokalen. Vi tittade, räknade och funderade. Det var en ganska billig hyra och en stor lokal och om vi tog ned innertaket så kunde det fungera med ljussättning, som alltid kräver mer än vanlig takhöjd för att det ska bli bra. I början av mars skrev vi med viss tvekan kontrakt. Det var trots en billig hyra mycket pengar som måste skrapas ihop varje år. Det klarade vi delvis med att posten ville hyra några kvadratmeter på baksidan för att hålla öppet ett litet postkontor några timmar i veckan. Det hade varit stora protester mot nedläggningen och de såg sig tvungna att i alla fall fortsätta ge en liten service åt människorna som bodde på Andersberg. Det blev också den minimala ekonomiska hjälpen som gjorde att vi vågade skriva kontrakt. Men lokalen behövde byggas om. Den var inte anpassad för teater. Hur skulle vi praktiskt och ekonomiskt lösa en så pass stor ombyggnad?
På Kulturhuset i Folkparken fanns den kreativa Marianne Dillberg, som var gift med Peter, som gjorde scenografin till Calle och Chokladfabriken och också till Så har vi jultid. Marianne och Peter startade ett antal år senare dekorfirman Ljus och Dekor. Runt Marianne fanns en grupp med dekorbyggare, som var intresserade av att göra ett arbetsmarknadsprojekt. Det var en blandning av arbetslösa snickare och konstnärer. Vi diskuterade med Marianne och hittade tillsammans med arbetsförmedlingen en lösning på ett längre projekt som skulle innebära både ombyggnad av lokalen och bygge av scenografier till nästa säsongs föreställningar. Sedan återstod det bara att hitta ekonomi till allt material.
I april spelade vår barngrupp föreställningen Pyjamaspartyt på Metropol. Ledare var vår skådespelare och styrelseledamot Camilla, som under höst och vinter hade ett arbetsmarknadsprojekt hos Kvartersteatern. Det var arbetslöshetstider och mängder med ungdomar gick arbetslösa.

Andersbergs Kvartersteater Halmstads Kvartersteater

Ny teaterlokal för Andersbergs Kvartersteater 1994

Under tiden fixade vi kläder till Blandade pasteller. Vi hade fått en idé att de olika grupperna och scenerna skulle vara klädda i pastellfärger. Grönt, rosa, aprikos, lila och gult. Vi köpte mängder med tyg i mjuk trikå och klippte tröjor och byxor. Vi delade ut tygbitarna till skådespelarna och sedan fick var och en sy sin egen dräkt. Jag tror att Ronny inte var så bra på att sy, men han var väldigt finurlig och påhittig. Han limmade istället ihop dräkten. Hur de andra skådespelarna lyckades sy sina dräkter vet jag inte, men jag misstänker att i några fall var det föräldrar eller mor/farföräldrar som bistod. Hur som helst var kläderna färdiga till premiären. Scenografin bestod av kuber i samma färger som kläderna. Med vitsminkade ansikten blev det ganska effektfullt på scenen. Sångerna i föreställningen handlade om teater. För oss är teater livet – men livet är inte teater och Tillsammans kan vi flyga med kraft utav varann. Några dagar in i maj var det premiär på Metropol och sedan blev det ytterligare en premiär: vårt första styrelsemöte i den nya lokalen. Det var visserligen en stor tom yta, men vilken känsla att mötas i den nya lokalen. Det skulle bli många styrelsemöten, mängder med planer och diskussioner och många år innan lokalen till slut gick i graven, men just då vid det allra första mötet var vi väldigt entusiastiska. Det fanns inte en minsta tanke på att vi någonsin skulle släppa vår fina teaterlokal. Tänk så lite människan vet om framtiden!

Invigning av lokalen och Mumintrollens Jul 1994

Vi hade premiärfest för Blandade Pasteller i i Hyresgästföreningens lokal som låg vägg i vägg med Metropol. En stund och ett ögonblick som fortfarande finns kvar hos mig. Alla de där glada och lättade ansiktena hos skådespelarna. Ofta var jag trött och ganska tyst när det blev premiärfest. Mitt arbete var slut, återigen hade jag rott båten i land, men jag älskade att sitta och se allas glada ansikten. Det var min betalning. De var så många och så glada. Nina, Martina, Linda, Jonas och Thom, Katrine, Annelie och Anna-Lena, Christoffer, Lina, Milena och inte minst Benny som i Blandade Pasteller gjorde debut i kvartersteatern. Han blev en av alla dessa, väldigt speciella människor, som fortsatte att vara med under många år. Jag tittar på den obligatoriska gruppbilden som vi tog under premiärfesten. Skrattande ansikten med en spegling av sommar. Utanför dörren hade försommaren gjort entré.

Halmstads Kvartersteater

Cabarét Blandade pasteller med Andersbergs Kvartersteater 1994

Under våren hade jag skrivit manus till Mumintrollens Jul som byggde på Tove Janssons fina berättelse Granen och som handlar om när mumintrollen vaknar vid jultid och tror att någon hemsk katastrof som kallas julen är på väg. Via författarförbundet i Finland fick jag kontakt med Tove Jansson som välvilligt gav oss rättigheterna att spela hennes saga. Hon krävde inga pengar och det enda hon hade som önskemål var att jag skickade ett manus, som hon ville arkivera. Till föreställningen komponerade jag också ett antal nya sånger.
Ensemblen hade dock växt och därför skrev jag ytterligare ett manus som gav plats för fler skådespelare. Flera år tidigare hade jag läst Skuggorna vid Träbron av Zenia Larsson. Boken byggde på hennes egna upplevelser från gettot i Lodz under andra världskriget. Boken var väldigt berörande och under våren 1994 läste jag den igen. Kanske gick den att dramatisera?
Jag tog kontakt med Zenia, men hon var ganska tveksam till om hennes bok verkligen gick att använda i en teaterföreställning. Hon var ändå väldigt vänlig och positivt inställd, så visst fick jag lova att använda boken. Jag hade en specifik idé och genast började jag skriva manus och under starten av sommaren komponerade jag i ett rasande tempo en lång rad sånger. Jag tror inte det tog mer än en vecka att göra musiken, men sedan var jag totalt tom. Det fanns inte en gnutta energi och inspiration kvar. Jag ville göra en avslutande sång för hela pjäsen, men plötsligt var hela min inspiration helt borta. Jag fick pausa komponerandet och hoppas på att jag skulle hitta rätt känsla för den avslutande sången senare. Än i dag fattar jag inte hur jag lyckades göra så mycket musik på den korta tiden. För musiken och texterna är bra. Det kan till och med jag själv inse, även om jag oftast är väldigt kritisk och negativ mot mitt eget skapande. Men så här med mer än tjugo års perspektiv kan jag se att det blev bra. Musiken satte en speciell känsla och förstärkte texten. Innan sommaren samlade vi alla skådespelarna och delade ut rollerna. Vi hade bestämt att alla skulle veta i god tid vad som gällde inför höstens repetitioner. Jonas som startat som musiker axlade nu en roll i Skuggorna vid Träbron. Han fick också en beredskapstjänst via arbetsförmedlingen och blev en god praktisk medarbetare, som kunde arbeta en hel del med PR till pjäserna.
Tidigt i augusti drog allt igång. Vår stora projektgrupp började bygga om teaterlokalen. Nya, mjuka och sviktande trägolv över postkontorets gamla kakelplattor och väggar omkring den stora scenen som blev tio meter bred. Det målades, snickrades och syddes. Alla fönster skulle täckas med långa och svarta tyger. Postens gamla entré blev en minimal loge. Vi köpte strålkastare och ljusbord och byggde sittplatser. Det gamla kassavalvet blev en säker inlåsning för den ganska dyrbara tekniken. Under tiden öppnade posten sitt nybyggda lilla kontor på baksidan, som nu också blivit teaterns entré. Postluckan gick att använda till biljettförsäljningen.
En av snickarna visade sig också vara en duktig pianist. Fredrik fick uppdraget att arrangera musiken till båda pjäserna. Han blev vår nye musiker som spelade live vid föreställningarna. I Mumintrollens Jul var han klädd till Snusmumriken. Det tycker jag var passande eftersom den karaktären brukar spela munspel i Tove Janssons böcker. Fredrik stannade sedan kvar i teaterverksamheten under många år och många pjäser.
Våra skådespelare Lina och Åsa S. blev våra nya barngruppsledare. De gick båda teaterlinjen på Sturegymnasiet och tyckte det var roligt att prova på att vara ledare.
På bred front drog vi igång repetitionerna av de båda pjäserna. Jag regisserade Mumintrollens Jul och arbetade samtidigt med sångerna och en del scener till Skuggorna vid Träbron. Konstnären Pia Granbom i vår projektgrupp fick uppdraget att utforma mumintrollens dräkter, kläder och masker och Marianne och Peter Dillberg skissade på scenografin.
Samtidigt skrev vi ansökan om ombyggnadspengar och diskuterade med ABF om att göra daghögskola i teaterlokalen. Allt för att använda lokalerna så mycket som möjligt och för att klara alla ekonomiska åtaganden. Det blev också en ansökan till Ljungbergska stiftelsen och vi skrev slutligen också en ansökan till Olof Palmes minnesfond.
Nytt för hösten var att vi bjöd in till teaterkurs för ungdomar och vuxna. En ny idé, som vuxit fram under åren. Vi ville ge möjlighet för många nya att hitta sitt första steg in i amatörteatern och vi ville samtidigt ge dem en utbildning. Ett sätt att låta ännu fler få en möjlighet att vara med. Idén med teaterkurser levde sedan under alla år som kvartersteatern erhöll någon form av bidrag från Halmstads kommun – till och med efter att kommunen upphört med sitt bidrag fortsatte föreningen med sina teaterkurser. Envist vägrade föreningen ge upp. Insikten om teaterkursens betydelse var så viktig att föreningen fortsatte starta nya kurser, trots en ohållbar ekonomisk situation.
Det blev aldrig någon daghögskola, men vi fick i alla fall 120 000 till ombyggnaden av lokalen och till vår stora glädje fick vi 30 000 från Olof Palmes minnesfond till pjäsen Skuggorna vid Träbron. Pengar som hade stor betydelse både för lokalen, men också för de kommande årens verksamhet.
I oktober var det stor invigning av den nya teaterlokalen. Vilken glädje, men också vilket slit och arbete. Det är inte så konstigt att jag gång på gång skrev i mina dagboksanteckningar: ”vill jag arbeta så här mycket?” Det var ändå något som drev den där obändiga viljan. Det här var så viktigt att jag var beredd att både offra min egen hälsa och min personliga ekonomi. När jag många år efteråt läser mina anteckningar förstår jag hur många gånger jag traskade iväg fastän jag hade hög feber och fastän magsjukan stod i dörren. Inget fick hindra kvartersteaterns utveckling.
Teaterlokalen blev verkligen väldigt fin. En alldeles lagom scen för en amatörteaterförening. Publikplatserna var nära och det behövdes inga yviga gester eller överdrivet spel. Rösterna bars lätt fram och budskapet fördes till publiken som över en osynlig linje.

Halmstads Kvartersteater

Mumintrollens Jul med Andersbergs Kvartersteater 1994

Mumintrollens väldigt bildtrogna dräkter blev fantastiskt fina, men ganska svårspelade. De var stoppade med vadd och i kombination med stora huvud och masker blev det förfärligt varmt. Trots att föreställningen var kort behövde vi lägga in små pauser när skådespelarna kunde snabbt gå utanför och lyfta av huvudet för att dricka. Inne i muminhuset stod Jonas beredd med vattenflaskor. Pia Granbom gjorde ett fantastiskt bra arbete med dräkterna och med hjälp av Gullan Danielsson sydde, stoppade och limmades de fina muminkropparna.
Scenografin blev som en saga med det vackra blå muminhuset och en scen klädd i vit vadd. Vid premiären i november var samtliga biljetter slutsålda.

Skuggorna vid Träbron 1995

Vi avslutade hösten 1994 med en julmiddag för vår ALU-grupp i Andersbergsteaterns lilla foajé. De hade gjort ett väldigt bra arbete med att bygga om den gamla postlokalen till en mysig teaterscen och redan i december hade de hunnit riva scenografin till Mumintrollens Jul och påbörja scenografin till Skuggorna vid Träbron. Nöjda gick vi hem på en kort julledighet.

Muminhuset,MumintrollensJul,Andersberg

Mumintrollens Jul med Andersbergs Kvartersteater hösten 1994

Innan julavslutningen spelade minsta barngruppen Snövit och de sju dvärgarna och Muminensemblen gjorde en improviserad tackföreställning på arbetsförmedlingens julfest. Mumintrollen i sina fina dräkter och sånger från kommande pjäs. Ett sätt för oss att visa tacksamhet över den hjälp vi fått med alla beredskapstjänster som hade så stor betydelse för både den nya lokalen och våra föreställningar.
In i julen bar jag med mig premiärfesten för alla som varit inblandade i Mumintrollens Jul. Den festen blev något alldeles nytt och speciellt. För första gången kunde vi göra en festkommitté genom att låta skådespelare från den andra pjäsen planera och få fria händer och en liten ekonomi att förhålla sig till. Valfritt hur de hanterade pengarna och efter eget tycke och smak. För en minimal budget lyckades de göra ett helt julbord med alla klassiska rätter och som avslutning Ris á la Malta. Festen hölls i Hyresgästföreningens lokal och jag insåg än en gång att det ideella arbetet skapar mervärde. Petra, Katrine, Gunilla och Maria fixade och bidrog med många timmars arbete och skapade en alldeles enastående premiärfest.
Mellan jul och nyår kom Radio Halland och direktsände en timme från vår nya teaterlokal. Både vår verksamhet och lokalen hade uppmärksammats. Det var något nytt och spännande som hände på Andersberg. Något positivt som skapade en mer nyanserad och bättre bild av bostadsområdet.
Det hade varit intensiva repetitioner hela hösten med Skuggorna vid Träbron. Sång, text och inte minst rörelse med Gilda. Strax före jul gjorde också den nya teaterkursen ett uppspel för varandra med scener från olika teaterpjäser. Teaterkursen var ett första trevande försök till utbildning och omfattade enbart en termin. Den skulle sedan utvidgas till att bli tre år med olika inriktning.
Efter jul började jag och Annelie att arbeta drama med en mellanstadieklass från Andersbergsskolan. Annelie, som varit skådespelare hos oss i flera år, var intresserad av att prova hur det var att jobba som teaterledare. Läraren och skolan hoppades att den problemfyllda klassen skulle fungera bättre med att de fick prova på teater. Teater är dock inget universalmedel som löser alla problem. Det fick både jag och Annelie känna på när vi på måndagsförmiddagarna jobbade med eleverna. Vi var oftast väldigt trötta när lektionerna var slut. Under våren 1995 startade jag och Ulf också ett nytt arbete med en annan klass som skulle utmynna i en teaterföreställning. Den här gången använde vi H C Andersens saga om den fula ankungen som tema och barnen fick genom improvisationer anpassa den till att handla om en flicka i elevernas egen ålder.
I januari började jag också att arbeta med en ny teatergrupp som dels var skådespelare från Mumintrollens Jul , men också kom från vår nybörjarkurs som avslutats innan jul. Tema för gruppen var de ryska poeterna Anna Achmatova, Vladimir Majakovskij och Vladimir Vysotskij och deras texter och sånger.
Under tiden arbetade jag och Fredrik med musikarrangemangen till Skuggorna vid Träbron. Jag ville gärna att min musik också användes i övergångarna mellan scenerna. Det förstärkte både rädsla och fruktan och ingav en känsla som förmedlades till publiken. Det var också mängder med repetitioner och tyvärr avhopp från några skådespelare i ledande roller. Det är alltid stressande och oroande när plötsligt någon lämnar efter att det lagts mycket tid på repetitioner. Det måste hittas någon ny skådespelare och dessutom arbetas mycket extra för att återta den förlorade tiden. Den vintern övertalade jag min äldste son Thomas att hoppa in i en av de största rollerna. Jag visste att han var duktig på scen och jag visste att han var snabb på att lära sig texter.
Under vintern hade jag också insett att vi låg helt rätt i tiden med att göra pjäsen om gettot i Lodz. I januari 1995 var det femtio år sedan befrielsen av Auschwitz. Det blev mycket uppmärksamhet och det gjorde också vår pjäs mer intressant.

Skuggornavidträbron,Andersbergskvartersteater

Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater våren 1995

Fredagen den 10 mars 1995 var det premiär på Skuggorna vid Träbron. Tiden fram till premiär hade kantats av mängder med repetitioner och PR-arbete. Det blev också succé. Föreställningen var väldigt känslosam och berörande. Det märktes på publikens reaktioner. En kvinna som överlevt gettot kom och tittade på föreställningen. Det vi visade var hemskt, men ändå inte i närheten av verkligheten med svält, kyla och smuts.
Efter premiären var jag och Ulf trötta och totalt utpumpade, men väldigt nöjda. Vi hade rott i land ytterligare en föreställning. Men tiden efter nyår hade också inneburit nya problem. Kvartersteaterns verksamhet var hotad.

Negativa politiska beslut våren 1995

En tid efter premiären på Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater fick jag ett mycket berörande telefonsamtal från författaren Zenia Larsson. Jag hade bjudit in henne att komma till Halmstad och se föreställningen, men hon hade tackat nej. Hon var inte så kry och orkade inte komma. Istället skickade jag ett videoband med föreställningen. Hon ringde och tackade och tyckte att vi lyckats väldigt bra med att göra pjäsen och förmedla budskapet om nazismens ondska. Hennes enda önskan var att jag aldrig skulle sluta att berätta om det som hände i Lodz och vad nazismen hade inneburit. Det lovade jag att jag skulle och jag har sedan dess under alla år försökt att i många sammanhang berätta. Hon avslutade också med att säga att hon tyckte jag var väldigt begåvad. Det fick mig nästan att börja gråta för jag hade börjat tvivla både på min egen förmåga och på kvartersteaterns framtid. Hennes ord värmde verkligen.

Skuggorna vid Träbron_Andersbergskvartersteater_1995

Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater våren 1995

Jag och Ulf hade varit så glada över den växande teaterverksamheten på Andersberg och den nya lokalen i Andersbergs centrum som vi kämpat mycket för att göra till en samlingspunkt för kvartersteatern. Vi närde någon slags optimism att allt skulle ordna sig till det bästa, men under våren 1995 beslutade Kulturnämnden i Halmstad att flytta bidrag från kvartersteatern till Kulturhusets verksamhet i Folkparken. Båda verksamheterna hade Hallands Bildningsförbund som huvudman, men med två olika avtal. Beslutet innebar att 50 % arbetstid skulle försvinna från de två kvartersteatrarna på Andersberg och Vallås. Det kändes som att allt vårt slit med verksamhet och den nya teaterlokalen bara kastades på en sophög och att vi i fortsättningen skulle få kämpa ännu mer för att hålla igång både lokal och verksamhet. Nämnden tog detta beslut efter önskemål från Hallands Bildningsförbund. De var mer intresserade av att satsa på verksamheten i Kulturhuset. Vi kastades från dag till dag mellan hopp och förtvivlan.
Verksamheten fortsatte ändå som planerat. Premiären för Skuggorna vid Träbron passerade och under spelperioden blev vi plötsligt anmodade att omedelbart flytta vårt kontor på Kulturhuset till en mindre lokal. Vi bråkade och protesterade, kämpade för att kunna fortsätta med de idéer och ambitioner vi hade med kvartersteatern, men efter hand föll också min glädje över verksamheten. Under den våren var det något som dog, och planerna för framtiden hamnade i ett slags stiltje. Ingen vågade sia om framtiden eller sjösätta några större planer. Jag började fundera på att minska mitt engagemang och istället satsa på att göra egna barnteaterpjäser. Jag tyckte inte längre det var värt att satsa så mycket av mitt eget liv och engagemang på en verksamhet som inte hade bättre stöd. I ren frustration över politiska beslut skrev jag manus och musik för en turnerande barnteaterpjäs och i april började jag och vår musiker Fredrik att repetera. Det var då min fasta övertygelse att jag bara skulle arbeta den minimala arbetstid jag hade och istället satsa på en helt egen teaterverksamhet.
Halmstads kommuns beslut innebar också att pedagogtiden skulle delas lika mellan Andersberg och Vallås bostadsområden. Ytterligare en slags besvikelse för det skulle innebära att vår idé om att utveckla verksamheten, med målet att minst hälften av alla som bodde på bostadsområdet på sikt skulle bli engagerade i teaterverksamheten, aldrig skulle gå att genomföra. Idén var visserligen en utopi, men hade ändå funnits som ett hägrande mål. Två bostadsområden skulle bli för omfattande och för stort för den visionen. Det kunde till och med jag med min ibland för stora optimism inse.

Andersbergskvartersteater,Halmstadskvartersteater

Skuggorna vid Träbron med Andersbergs Kvartersteater våren 1995

Efter många olika turer och negativa besked från januari och fram till sommaren fick vi i slutet av augusti 1995 besked att HFAB, det kommunala fastighetsbolaget, ville stödja vår verksamhet och bidra med 115 000 kronor om året för att bibehålla pedagogtiden på kvartersteatern. Vi hade kämpat och arbetat på många olika fronter. Pratat med politiker, kommunråd och alla organisationer som kanske kunde tänkas ge någon form av stöd till verksamheten. En ersättning för förlusten av pedagogtid. HFAB:s stöd var det första positiva beskedet efter en lång vår med negativa beslut och sjunkande entusiasm. Beskedet innebar att Ulf äntligen fick en fast heltid via Hallands Bildningsförbund och jag blev anställd på halvtid av Andersbergs Kvartersteaterförening med hjälp av pengarna från HFAB. Vi började se lite mer hoppfullt på framtiden. Vi hade mer pedagogtid och två bostadsområden med en lokal på varje område. Det innebar trots allt en stor möjlighet. Drömmen om den stora verksamheten på Andersbergs bostadsområde omvandlades istället till drömmen om den stora verksamheten genom Halmstads kvartersteater. Redan vid premiären för teaterpjäsen Ryska cafékvällar på Andersbergslokalen använde vi officiellt det nya namnet.

Ryska cafékvällar och Skuggorna vid Träbron höst 1995

Efter ett halvår med många negativa besked och politiskt beslut om neddragning av Kvartersteaterns pedagogtid fick vi i början av september äntligen lite medvind. HFAB, det kommunala bostadsbolaget, gav oss ett årligt ekonomiskt stöd.

Halmstadskvartersteater_Andersbergskvartersteater

Ryska cafékvällar med Halmstads Kvartersteater 1995

Med ny entusiasm arbetade jag med slutrepetitionerna av Ryska cafékvällar. En föreställning med rysk musik och poesi. Vi bakade ryska kakor och jag minns speciellt kolakakan, som var väldigt god, men som bara Emma, en av skådespelarna, lyckades baka utan att den flöt ut i strida strömmar. Vi placerade publiken vid kafébord på scenen och som genom ett trollslag blev teaterlokalen ett kafé med en liten scen. I föreställningen gjorde jag ett av mina fåtal inhopp på scenen och sjöng med i sångerna. Jag älskar att sjunga, men att samtidigt också befinna mig på scenen är inte en optimal situation. Det är problematiskt och knepigt att både vara regissör och skådespelare. Den 27 september var det genrep och den 29 september premiär. Genrepet minns jag både med glädje och stress. Hallandsposten kom med journalist och fotograf och eftersom jag inte hade tid att göra intervju så bjöd jag istället in dem att sitta ned vid ett av kaféborden. En god idé, tror jag, för det blev ett väldigt bra reportage inför premiären. Efter sista föreställningen som vi spelade speciellt för Hyresgästföreningen fick jag en rysk poesibok av skådespelarna som medverkat och jag minns med glädje Madeleine, Katrine, Maria, Frida, Emma, Micael och inte minst Fredrik som ackompanjatör på piano.
I början av oktober startade vi en ny teaterkurs. Under året som gått sedan förra teaterkursen var det många nya som anmält sig till verksamheten och vi samlade alla under hösten i teaterlokalen på Vallås. Det var andra året med teaterkurs och det kändes som vi började få en slags rutin och kontinuitet. Lokalen på Vallås var också en bra dramalokal och på Andersberg byggde vi på nytt scenografin till andra spelperioden med Skuggorna vid Träbron. Samma månad fick två av mina barn en besvärlig influensa med efterföljande lunginflammation. Jag varvade mellan teaterarbete, hem och sjukhus och plötsligt var det återigen en kaotisk situation, som inte funnits i några planer. Mitt i allt kaos repeterade jag också två egna visprogram med Fredrik och planerade för en turné på förskolor i Halmstads kommun med barnteaterpjäsen Spegeln. Under den här perioden startade vi också en barngrupp på Vallås med Petra och Åsa P. som ledare. Båda var skådespelare i vår förening och gick samtidigt teaterlinjen på Sturegymnasiet. På Andersberg fortsatte Lina och Åsa S. andra året med sin barngrupp. Barnen är teaterverksamhetens framtid – det vi bygger idag kommer att ge god frukt längre fram, så tänkte jag och så blev det också. Ur alla dessa barngrupper växte många duktiga skådespelare och många duktiga teaterledare.

Halmstadskvartersteater_Andersbergskvartersteater_skuggornavidträbron

Skuggorna vid Träbron med Halmstads Kvartersteater höst 1995

Kvällen den 17 november hade vi genrep inför nypremiär på Skuggorna vid Träbron. Under dagen hade det varit snökaos när jag och Fredrik körde till en förskola i Söndrum och spelade Spegeln. Några av skådespelarna vågade inte bege sig till kvällens genrep och en del av genrepspubliken uteblev också. Det blev en något haltande sista repetition. Men på premiären dagen efter fungerade allt helt perfekt. Vi hade bytt några av de ledande rollerna och fått ägna en hel del tid till extra repetitioner. Föreställningen drog också under den nya spelperioden nästan fullt i publik. Ryktet hade spridit sig att pjäsen både var bra och hade ett viktigt budskap. Premiärfesten hade vi på anrika Jarlens restaurang. Den gången var det Hyresgästföreningen som bjöd.
En tid efter premiären började jag något nytt, som jag sedan dess har fortsatt att göra varje dag.  Jag började gå till kontor och teaterlokaler. Att använda fötterna för vardagsmotion. Ett bra beslut som jag verkligen inte har ångrat.
Sista föreställning med Skuggorna vid Träbron spelades den 10 december. Vi tackade skådespelarna med en liten avslutningsfest hemma hos mig och Ulf. Jag såg sista föreställningen och skyndade sedan hem och värmde glögg, som jag serverade efter hand som skådespelarna trötta, men nöjda droppade in i en lång rad. Samuel, Åsa L., Åsa S., Madeleine, Benny, Göran G., Pedro, Annelie, Ronny, Pia, Milena, Anna-Lena, Petra, Pepe, Christoffer, Göran L., Jörgen, Thomas, Linda och inte minst Fredrik, som återigen gjorde ett suveränt arbete som musiker.  Jag trodde nog att pjäsen aldrig mer skulle spelas, men den fick ett antal år senare en ny chans på en betydligt större scen.  Nästa dag hade vi också avslutning på teaterkursen. Deltagarna spelade scener ur olika teaterpjäser.
Men trots en ganska optimistisk höst avslutade vi året med en ny ovisshet. Vi hade under hösten upptäckt att ekonomin för lokalen på Vallås var alltför dålig. Året avslutades med att vi blev tvungna att säga upp hyreskontraktet.

Cabarét Svenska Ord våren 1996

Efter nyår skulle vi sammanföra våra ”gamla” skådespelare med de ”nya” skådespelarna från höstens teaterkurs. Vi hade planerat för att göra en kabarét med texter från Hasse Alfredssons och Tage Danielssons olika revyer. Det fanns inget manus, så jag och Ulf lyssnade på inspelningarna och skrev bit för bit varje scen. Det blev en av den julledighetens sysselsättningar. När vi närmade oss startdatum insåg vi att skådespelarna var alldeles för många. Om alla skulle få minst en scen, så skulle kabarén bli alldeles för lång. Det var då vi kom att tänka på en väldigt komisk engelsk teaterpjäs som vi sett på tv. Snabbt läste vi manus och gjorde en rollbesättning och en plan att spela julpjäsen En fröjdefull Jul av Alan Ayckbourn. Det skulle visa sig vara ett lyckokast. Pjäsen blev i slutet av året en riktig succé och samtidigt lyckades vi krympa ensemblen till Hasse och Tages texter till ett mer behändigt antal.

Halmstads Kvartersteater

Cabarét Svenska Ord med Halmstads Kvartersteater 1996

Helgen 13 – 14 januari samlade vi alla skådespelarna till två heldagar på Vallåslokalen. Det blev många roliga dramaövningar och utdelning av roller och start för att prova scenerna. Söndagen avslutades med sångövningar tillsammans med Marita, en sångpedagog som vi knutit till oss under våren. De flesta gångerna teaterpjäserna innehöll sånger var det jag som repeterade röst och sång, men Marita var en duktig pedagog och även jag lärde mig en hel del av henne. Det hade vi nytta av under de kommande årens pjäser.
Vi testade också ett nytt sätt att arbeta. Lina, som var en av skådespelarna som varit med några år och dessutom gick sista året på Sturegymnasiets teaterlinje fick chansen att regissera en egen teaterföreställning. Det blev Nordanvinden eller som den också kallades Unge Lars i Wexiö skola av Staffan Göthe. Vi gjorde en liten minikurs för Lina som pågick kontinuerligt under våren. Lina fick tips och råd om hur hon skulle arbeta med föreställningen och dessutom fick flera av våra skådespelare vara med i den pjäsen. Det blev ett väldigt bra sätt att utveckla teaterföreningen.

Halmstads Kvartersteater

Nordanvinden med Halmstads Kvartersteater 1996

Men allt var inte frid och fröjd i starten av året. För att få en bättre ekonomi på Vallåslokalen hyrde vi ut den till både föreningar och privata fester. På nyårsafton var det en privat fest och genom bakdörren hade någon skjutit med någon form av vapen, eller möjligtvis en nyårsraket. Polisen tillkallades, men det var svårt att avgöra hur det hade gått till. Vid första ordinarie repetitionen på kabarén blev det också bråk utanför lokalen och vi bestämde oss för att tillfälligt flytta, under tiden problemen utreddes, all verksamhet till Andersberg. Osäkerheten var också stor om vi skulle klara att lösa de ekonomiska bekymren med hyran på lokalen, som vi tvingats att säga upp strax före årsskiftet. Vi hade flera möten med kommunråden i Halmstad för att hitta en lösning. Alla dessa problem tog så klart både tid och ork. Istället för ett byggande av verksamhet blev det mycket fokus på att försöka rädda teaterlokalen. Vi hade också kontakt med Folkets Husrörelsen för att se om det kanske gick att göra Vallåslokalen till ett Folkets Hus. Det blev också möten med Hyresgästföreningen om att göra lokalen till ett Hyresgästernas hus. Idéerna var många och de flesta svåra att genomföra.
Den 19 februari hade vi årsmöte i Andersbergs Kvartersteater och på mötet bestämde vi att byta namn till Halmstads Kvartersteater. Föreningen hade redan börjat verka på två bostadsområden och det kändes naturligt att vi också bytte namn till något som speglade utvecklingen av verksamheten. Vid mötet slutade jag som ordförande i föreningen. I och med att jag blivit anställd av föreningen så kändes det inte lämpligt att jag också var föreningens ordförande.
Under den våren hade jag och Fredrik många framträdande med våra olika musikprogram. Bland annat spelade vi på en minnesstund för Olof Palme på dagen tio år efter hans död. Fredrik var också musiker till kabarén. Det betydde mycket med hans förmåga att anpassa sig till de olika sångerna och musik i övergångarna mellan scenerna. Samtidigt planerade och arbetade jag också med en egen ny idé – spökhistorier. Jag letade lämplig lokal och bearbetade spännande historier.
Lördagen den 13 april var det premiär på Cabarét Svenska Ord på Vallåslokalen. Vi tyckte det var ett fyndigt namn på de blandade scenerna från Hasse och Tages många revyer. Det hade varit mer praktiskt arbete än vanligt inför premiären. Lokalen på Vallås var svår att göra scenljus eftersom det var lågt i takhöjd och dessutom fick vi bygga sittplatser. Men – allt går, bara man vill och vi spelade ett antal föreställningar på Vallås och flyttade sedan till Andersberg och fler föreställningar. Vi hade startat en idé om publikarbete i bostadsområdena, som bland annat innebar att skådespelarna besökte ett antal trappuppgångar och bjöd in till föreställningarna med några gratisbiljetter.
Hasse och Tages scener gjorde vi på ett nytt och lite annorlunda sätt. En roll som spelats av en skådespelare i originalet blev i stället i vår version två eller till och med tre skådespelare som gestaltade och delade på replikerna. Några av scenerna, som t ex scenen med den gamle fiskaren Österman gjorde vi precis som i originalet. Den scenen kändes märkligt aktuell, trots att det gått så många år, och konstigt nog känns texterna fortfarande än idag dagsaktuella. Kanske till och med ännu mer belysande av hur vårt samhälle är idag.

Halmstads Kvartersteater

Cabarét Svenska Ord med Halmstads Kvartersteater 1996

Återigen träder skådespelarna från pjäsen fram ur mitt minne. Tydligt och klart. Åsa S., Pia, Ronny, Madeleine, Micael, Kristin, Mats, Anna-Lena W., Linda, Daniel, Jennie, Anna-Lena A., Maria, Karin, Liv, Gunilla, Ann-Clara, Malin och alla de andra. Några oförglömliga karaktärer är Ronny som Robert Lind och professor Nylén.
I maj spelade Nordanvinden på Andersbergslokalen. Det blev en väldigt lyckad teaterpjäs och Lina gjorde ett bra arbete som regissör. I de ögonblicken av glädje och lycka glöms alla bekymmer med lokaler och ekonomi. Inte långt efteråt fick vi uppsägning från posten, som hyrde en liten del av Andersbergslokalen med öppettider några förmiddagar i veckan. Vi stod plötsligt utan hyresgäst och utan den extra inkomst som hade stor betydelse för att vi klarade av att betala hyran av lokalen. Nu var det med ens ekonomiska bekymmer med både lokalen på Vallås och Andersberg.

En fröjdefull jul hösten 1996

Innan sommaruppehållet spelade barngruppen på Vallås pjäsen Dagbokens hemligheter. Ledare var Petra och Åsa P. På Andersberg spelade barngruppen pjäsen Guldgåsen och ledare var Åsa S. och Lina. Att bygga en verksamhet för både barn, ungdomar och vuxna var en av de idéer som vi ville utveckla. Vi ville att människor skulle mötas över generationsgränserna. Alla åldrar har något att dela med sig av. Både unga och gamla. Under åren framåt skulle det visa sig vara helt rätt tänkt. Många av dem som startade i barngrupper blev sedan både duktiga skådespelare, men också duktiga pedagoger i vår verksamhet. Jag och Ulf stöttade så mycket vi kunde med råd och hjälp. Det blev som en slags intern utbildning och jag tror att alla dem av våra skådespelare som också blev teaterledare hade god nytta av detta även i fortsättningen av sina liv.

Halmstads_kvartersteater_1996

Guldgåsen med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1996

Under sommaren spelade jag Spökhistorier i skymningen i Wallbergs gamla industrilokaler och senare på hösten reste jag och Fredrik på en turné med barnteaterföreställningen Spegeln. Jag tror vi spelade fyrtio föreställningar hösten 1996. Men all den där verksamheten jag gjorde som min egen teater slet hårt på mig. Någonstans under den hösten insåg jag att det bästa nog var att välja vilken verksamhet jag skulle ägna mig åt och göra det till hundra procent.
Den sommaren använde jag också en del av min lediga tid till att leta material inför en miljöpjäs som vi planerade att starta i augusti. Då såväl som nu var miljöförstöring ett brinnande aktuellt tema. Vi började arbetet med en helg där jag förberett med att baka bröd och kokat soppa. Under helgen hade vi föreläsningar och startade improvisationer som sedan fortsatte under hela hösten. Tanken var nog att göra något allvarligt, som pekade och på ett tydligt sätt visade på de problem som vårt samhälle och vi som människor har att brottas med. Men mitt i allt det där allvarliga så trängde humorn fram, som en förvildad klängväxt som inte gav upp. Det gick helt enkelt inte att bara vara allvarliga och det var också alldeles rätt. Publiken fick nog skrattet i halsen och budskapet gick på det sättet bättre in i själ och hjärta. Improvisationerna som vi gjorde den hösten låg sedan till grund för pjäsen som fick det märkliga och långa namnet Silver splash on Air Saturday nights and some Sunday mornings too on your TV screen made of Silver show.

Halmstads_kvartersteater-1996

En fröjdefull jul med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1996

Under hela våren hade Ulf repeterat med Alan Ayckbourns svarta komedi En fröjdefull Jul. Repetitioner och byggande av scenografi fortsatte under hösten och den 6 december var det premiär på Andersbergsteatern. Scenografin passade bra på scenen och skådespelarna gjorde en gedigen insats. Det var verkligen en komisk pjäs med mycket skratt i publiken. Pjäsen handlade om en engelsk släkt som samlas under några juldagar. Men det är verkligen ingen fröjdefull jul. Det jag minns mest av pjäsen är dockteaterföreställningen som i sin tragiska verklighet ändå blir förfärligt komisk. Göran som dockteaterspelande farbror och Rigmor som hans alkoholiserade fru. Benny som den argsinte morbrorn och Henning som systerns osäkre fästman som aldrig tidigare mött familjen. Camilla som en längtande och uttråkad hemmafru och Jörgen som husets patriark. Jag hade under hösten arbetat med PR till pjäsen samtidigt som jag också sammanställde manus till miljöpjäsen. En fröjdefull Jul fortsatte spela under hela julhelgen och avslutades till trettondehelgen 1997. Det nya året startade med en extrem kyla, men också med nya idéer och tankar. I början av januari fick vi två nya medarbetare.

Silver Splash on Air våren 1997

Tisdagen den 9 januari hade vi kollationering på Vallåslokalen för miljöpjäsen Silver Splash on Air. Vi hade arbetat hela hösten med olika ämnen och improvisationer och jag hade sammanställt ett manus med en del extra tillägg av texter och några nykomponerade sånger. Det var ett manus med mycket humor, men också med den allvarliga undertonen som miljöproblemen skapar.

Halmstads_Kvartersteater_Andersberg_1997

Silver Splash on Air med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1997

Några dagar innan starten av repetitioner till pjäsen började två nya teaterpedagoger i vår verksamhet. Åsa S. var en av våra skådespelare som under hösten utbildat sig till teaterledare på Arbetarteaterförbundets kurs i Hällefors. Nu återvände hon till Halmstad tillsammans med sin sambo Johan, som också var teaterpedagog. Båda fick en anställning via ett arbetsmarknadsprojekt och plötsligt kunde vi utöka vår verksamhet. Det gav en ny optimism inför framtiden. Vi fick visserligen tränga ihop oss på den lilla minimala kontorsyta vi hade på Kulturhuset i Folkparken, men med lite pusslande och några begagnade skrivbord lyckades vi ordna varsin arbetsplats. Samma månad startade Åsa och Johan en teaterkurs för nya medlemmar. Åsa och Johan kunde också arbeta med PR till miljöpjäsen samt sy en del kläder. Johan var en duktig tecknare och gjorde också en fin affisch.
Under våren förde vi mycket diskussioner om framtiden. Fortfarande hade vi enorma ekonomiska problem med lokalerna och vi gjorde försök med brev till sponsorer. Vi började också skissa på ett nytt 3-årsprojekt som kunde ge en stadga åt de kommande årens verksamhet. Vi hade pengar till pedagogtjänst men vi hade inga verksamhetspengar. Teaterpjäser och kurser kostar pengar – inte bara pedagogtid. Det går inte att göra teater av luft. Idé om en återkommande Nyårsrevy började planeras under våren. Jag gjorde också en projektansökan om bidrag till en barnteaterpjäs.
Den 2 april var det premiär på Silver Splash on Air på Andersbergsteatern. En av skådespelarna hade blivit sjuk några dagar före premiären, så jag blev tvungen att göra ett inhopp på scenen. Dessutom stod jag varje föreställning och spelade flöjt i kulissen. Fredrik hade gjort arrangemang på musiken, som den här gången var inspelad, förutom mitt flöjtspel. Allt startade väldigt vackert med en berättelse om jordens födelse och de miljarder år som passerat innan människan uppkomst. Några monsterfigurer gjorde sedan entré och visade på vår (=publikens) dumhet. Nästan allt vad vi gjort och gör leder fram till katastrofen och sedan tog de hjälp av en TV-show hur allt detta gick till. Pjäsen blev därmed som en framtida historisk tillbakablick.

Halmstads_Kvartersteater_1997

Silver Splash on Air med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1997

Under våren spelade också våra barngrupper sina pjäser. En av grupperna spelade Åsneprinsen. Ledare var Frida och Thomas. Den andra gruppen spelade Lejonkungen. Ledare var Åsa L. Den nya teaterkursen spelade scener från olika teaterpjäser och sedan gjorde de också en mindre föreställning för Hyresgästföreningen som firade 70-årsjubileum.
En tid innan premiären på Silver Splash on Air och mitt i alla framtidsplaner insåg jag att jag måste lägga mina egna teaterplaner på hyllan. Trots att jag bara hade en halvtidsanställning arbetade jag väldigt mycket mer arbetstid. Den stora verksamheten gick helt enkelt inte att driva på den lilla tid jag var anställd. Jag var tvungen att välja och jag valde att satsa mitt liv och tid på Kvartersteatern. Det tror jag hade stor betydelse för den utveckling som skedde de närmaste åren.

Donationen i Gessleland 1997-1998

Augusti 1997 var en väldigt varm månad. Vi hade planerat start för arbete med improvisationer till en nyårsrevy, men vi fick skjuta starten en vecka. Det var alldeles för varmt! Den 25 augusti drog vi dock igång arbetet och det var ett tjugofemtal varma, men ändå entusiastiska skådespelare som samlades. Vi började få en god grund i föreningen. Många av skådespelarna hade hunnit få en bra träning och erfarenhet av att stå på scenen. Åsa S. var kvar som ledare på arbetsmarknadsprojekt och hon blev regissör för barnteaterpjäsen Varför är det så ont om Q av Hans Alfredsson. Vi hoppades att både en nyårsrevy och en barnpjäs skulle ge publik och en del inkomster till föreningen. Pengar till verksamheten var den ständiga punkten på dagordningen.

Halmstads_Kvartersteater_Andersbergs_Kvartersteater

Donationen i Gessleland med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1998

Under tiden gruppen improviserade omkring en mängd aktuella ämnen och händelser från det gångna året jobbade jag också parallellt med att skriva och sammanställa manus till de olika scenerna och hitta en ram för revyn. Det var många fyndiga och roliga scener. Jag skrev också nya texter till en rad gamla melodier allteftersom scenerna växte fram och det gick att se en struktur i revyn.
I början av september hade vi också en heldag med rörelse tillsammans med Gilda. Hon hade verkligen utvecklats i sin förmåga att ge bra feedback till deltagarna. Gilda hade varit professionell dansare i Chile och under ett antal år i Sverige hade hon utvecklats till en bra dans- och rörelsepedagog. Samma dag arbetade vi också med att lära deltagarna mer om improvisation.
I september delade vi också ut flygblad med information om vår verksamhet på de båda bostadsområdena. Vi ville att alla som var bosatta på Andersberg och Vallås skulle åtminstone veta att vi fanns och verkade i områdena. Dessutom bjöd vi in både ung och gammal till att delta i vår verksamhet. Under samma månad gjorde vi också klart en ansökan om ett större EU-projekt med arbetslösa ungdomar.
I slutet av september införde vi något nytt; vår första städdag. Alla som var med i verksamheten hjälpte till att under en heldag städa våra lokaler och rensa i våra förråd. Vi avslutade hela dagen med gemensam måltid och lite kul samvaro. Den första gången var det Rigmor W. som var kock i köket, men åren framöver hade vi vid varje städdag ett gäng som bildade matlag. Under åren som sedan gick blev det många praktiska dagar. Eftersom vi var väldigt många som ställde upp med gratis arbetstid kunde vi också hålla nere på kostnaderna. Alla bidrog med sin kunskap och sin tid. En sak som kanske inte alltid förstås eller uppskattas fullt ut av kommuner och bidragsgivare. För varje satsad krona får också bidragsgivaren mycket tillbaka i form av ideellt arbete. Inte minst bidrog de äldre med mycket arbete runt barnteatergrupper och festivaler som vi hade under åren framöver.
Den hösten firade vi några gånger. Vi hade sökt pengar till en stor pjäs som skulle spelas i tält 1998 och i början av oktober fick vi besked om att vi fått 75 000 av kommunen till projektet. I början av november fick vi fira ytterligare en gång när vi beviljades pengar till det stora EU-projektet. Det innebar mer än ett års anställning för Åsa S. och två omgångar med arbetslösa ungdomar som kunde delta i en pjäs under våren och en pjäs under hösten 1998. Det blev genast en ökad aktivitet eftersom projektet skulle starta redan i januari. Jag räknade budget och en folder med information till sökande trycktes snabbt. I december strax före premiären för Donationen i Gessleland hade vi intervjuer med sökande till första delen i projektet.
Som vanligt brann det i knutarna. Planering och praktiskt arbete fick genomföras i ett rasande tempo och min lilla arbetstid på 50 % var därmed totalt havererad. De sista månaderna innan årsslutet arbetade jag nog snarare 150 % av en heltid.

Halmstadskvartersteater_Andersbergskvartersteater

Varför är det så ont om Q? med Halmstads Kvartersteater 1997

Den 8 november var det premiär på Varför är det så ont om Q. Jag hjälpte till med PR och gjorde ljud och musikslingor som förstärkning till scenerna. Pjäsen blev uppskattad och bra, men publiken svek. Hasse Alfredssons komiska barnpjäs drog inte lika mycket publik som Tove Janssons mumintroll. Det var många föreställningar inplanerade och vi spelade pjäsen både på Andersberg och Vallås. Till spelperioden på Vallås byggdes ett nytt sittplatssystem. Ulf och några av medlemmarna i föreningen använde några helger till att svetsa ihop järnrör för att vi skulle ha väl fungerande sittplatser till publiken. Till pjäsen behövdes också en ”hjälpgrupp” av medlemmar som under föreställningarna hjälpte till praktiskt bakom scenen med bland annat ett trolleritrix.
Under den hösten var också Åsa S. och gjorde teaterprojekt med Andersbergsskolan. Vi försökte att fortsätta hålla den fina kontakt som vi skapat under de senaste åren.
Mitt i allt byggande, projekt, planer och premiärer fortsatte arbetet med Donationen i Gessleland. Ett fyndigt namn som samlade olika händelser under året. Micael A. hjälpte till och arrangerade musiken och Marianne Dillberg och hennes firma Ljud och Dekor gjorde scenografi.
I början av december när allt var som mest kaotiskt inför EU-projekt och premiär flyttade vi vårt lilla kontor från Kulturhuset i Folkparken till vår lokal på Andersberg. Posten hade lämnat sin del i foajén och det passade bra att använda till kontor för oss. Inte hade jag den minsta aning om att vi några år senare återigen skulle flytta kontoret tillbaka till Kulturhuset. Vi trodde nog bergfast att vi skulle stanna på Andersberg.

HalmstadsKvartersteater_AndersbergsKvartersteater

Donationen i Gessleland med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1998

Den 9 januari 1998 var det premiär på Donationen i Gessleland för en entusiastisk publik på Andersbergsteatern och i mitten av januari var det start på EU-projektet.  Jag hade då så mycket övertid att jag var tvungen att dra ner på mitt engagemang under våren. Återigen vacklade jag inför att stanna kvar och arbeta med kvartersteatern. Det var roligt, men verksamheten krävde ständigt att jag arbetade alldeles för mycket. Glädjen slocknade tyvärr med alldeles för många timmar.

EU-projekt och Odens öga våren 1998

Donationen i Gessleland hade premär i början av januari. Den bestod av två akter. Den första utspelade sig på en bensinmack och speglade lite fenomenet med att bensinmackarna förändrats från att bara sälja bensin till att i princip nästan sälja vad som helst. Vi överdrev så klart en aning när det till och med fanns en polisstation, förlossning och arbetsförmedling på macken. I andra akten utspelade sig scenerna i Halmstad och vår lokale rikskändis Per Gessle fick bli den röda tråden.

HalmstadsKvartersteater_AndersbergsKvartersteater

Donationen i Gessleland med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1998

När nyårsrevyn bara spelat några föreställningar startade vi det stora EU-projektet och arbetet med pjäsen Odens öga som i maj skulle spela i ett cirkustält på Vallås. Pjäsen byggde på sagor ur den nordiska mytologin och ensemblen arbetade med improvisationer som grund för manus. Innan projektet startade hade vi intervjuer med de sökande så att vi såg att de var lämpliga för att vara med i projektet. Deltagarna var arbetslösa ungdomar som vi blandade med vår ordinarie verksamhet och deltagare. Min arbetsinsats innebar administrativt arbete för det stora projektet. Ulf och Åsa S. höll i den praktiska delen. Eftersom jag hade enormt mycket övertidstimmar fick jag dra i bromsen och enbart ägna mig åt PR-arbete, kontorsgöromål och planering inför den framtida verksamheten.

HalmstadsKvartersteater

Repetition Odens Öga med Halmstads Kvartersteater på Konsumlokalen Vallås 1998

Sista föreställningen av Donationen i Gessleland var den 6 mars. Allt hade fungerat bra och trots allt hade vi en ganska hygglig publiksiffra. En tid in i föreställningsperioden fick Ulf en svår influensa. Det fanns inte en chans att han kunde stå på benen. Som tur var hade vår son Thomas precis varit och sett föreställningen för på nästkommande föreställning fick han rycka in och köra ljuset. Det gick förvånansvärt bra, trots att han bara sett föreställningen en gång innan. Avslutningskvällen var vi hos Madeleine i Oskarström. Hon var en av skådespelarna som under många år bidrog med mycket ideellt arbete både i styrelsen och mycket praktiskt arbete.
Under mars månad hade vi några helgkurser i dans och rörelse med Gilda. Det ingick som en del av vårt EU-projekt och kom alla våra skådespelare till gagn. Det blev som ett extra plus i kanten för alla våra medlemmar.
Den våren fortsatte jag att skriva projektansökningar inför framtiden. Att leta och söka projektpengar var något som ständigt pågick under åren på 1990-talet. Det var som en naturlig del av verksamheten, men det tog så klart på krafter och energi. Det hade känts skönt att slippa sådant, men under de här åren blev projekt nästan ett modeord, och värre har det sedan blivit. Att ge pengar till en fast och kontinuerlig verksamhet är inte gångbart i vårt samhälle. Tyvärr innebär projekt en slags ryckig verksamhet. Det går upp och ner och planer på lång sikt är svåra att genomföra.
Under våren hade jag och Ulf också möte med HFAB om vårt bidrag till pedagogtjänst. Vi hoppades att vår stora verksamhet på bostadsområdena skulle göra att de ville fortsätta att ge oss bidrag och kanske också utöka. Jag förde också en diskussion med kulturförvaltningen om kommunens bidrag, som var riktat till Hallands Bildningsförbund. Det fanns en gryende tanke om att kanske koppla bidraget direkt till föreningen. Inte minst budgetarbete skulle på det sättet bli enklare att sköta.
EU-projektet fortsatte hela våren. Bland annat hade vi ett samarbete med ett danskt EU-projekt som besökte oss och där våra deltagare också besökte Danmark.
Den våren kom också Arbetarteaterförbundets teaterlinje i Hällefors på besök och spelade sin pjäs Dokument AF på Andersberg. En av deltagarna var vår skådespelare Petra som utbildade sig till teaterledare. Vi försökte hitta ett sätt att göra en anställning för henne efter utbildningen. Vi var säkra på att en utbildad ledare som hade sin grund och uppväxt i vår verksamhet hade stor betydelse för framtiden.

HalmstadsKvartersteater

Cirkustält till Odens Öga med Halmstads Kvartersteater byggs på Vallås 1998

Premiären för Odens Öga närmade sig och all tid fokuserade på premiären som ryckte allt närmare. Den sista månaden repeterade pjäsen i Konsums gamla lokaler på Vallås. Vår egen lokal hade alldeles för liten yta för att motsvara den stora scen som skulle byggas i cirkustältet. Samtidigt bjöd jag in medlemmarna till höstens verksamhet. Planerna var redan klara och spikade.

Cirkustält på Vallås grönområde våren 1998

I slutet av april spelade våra barngrupper. På Vallås spelade pjäsen Man skall vara glad att man är frisk och ledare var Frida och Thomas. På Andersberg spelade Du vet mycket väl att jag är kär i Viktor och ledare var Åsa S. Den yngsta barngruppen spelade Arga gubben på Andersberg och ledare var Åsa S. Det var en stor glädje att se alla dessa barn som vuxit till en stor skara i föreningen. Några av barnen var också med och spelade i Odens öga.

HalmstadsKvartersteater

Odens Öga med Halmstads Kvartersteater på Vallås 1998

Den 15 maj byggdes cirkustältet på Vallås grönområde. Det blev några tuffa dagar med bygge av tält, scen, scenografi och ljussättning.  Ulf och Åsa och alla de andra deltagarna i pjäsen fick arbeta till långt in på nätterna. Men resultatet blev fantastiskt bra. Trots det fina resultatet och mycket engagerat arbete blev några boende på Vallås, som var grannar till tältet, irriterade på att det byggdes och spelades. Så här efteråt kan jag tycka att det är märkligt att en sådan positiv och trevlig händelse, som trots allt var på plats endast en kort tid, kunde skapa irritation. Alla som var med i projektet var trevliga och det var väldigt lite oljud från föreställningarna. Det finns så mycket annat negativt som uppstår i ett bostadsområde. Tältprojektet var en frisk och kreativ händelse.
Några dagar innan premiären åkte jag med HFAB på en studieresa till Rosengård i Malmö. Jag fick se en intressant skola och dessutom besöka Teater X och Drömmarnas hus, som hade verksamhet i en gammal herrgård på bostadsområdet. HFAB ville att vi också skulle utöka vår verksamhet och göra mer sociala insatser. Både jag och Ulf var tveksamma. Vi ville bygga en stor och kreativ teaterverksamhet. Vi var rädda för att vi ”gapade över för mycket” om vi också började arbeta med annat som låg utanför teaterområdet.

HalmstadsKvartersteater

Odens Öga med Halmstads Kvartersteater på Vallås 1998

Dagen efter resan till Rosengård var det genrep på Odens Öga. Det hade arbetats in i det sista för att få allt klart. Vi hade en liten provpublik. Några av deltagarna i projektet hade skapat ny musik och sånger. De gamla sagorna från den nordiska mytologin med jordens födelse som start var imponerande. Oden, Tor, Freja, Loke, Idun, Balder och alla de andra gudarna gestaltades på ett spännande sätt. De gamla sagorna är både våldsamma och stundtals komiska. Vid premiären nästa dag var det fullsatt i publiken och efteråt var det premiärfest på Vallåslokalen. Min yngste son Anton var en av skådespelarna i pjäsen. Natten efter premiären sov han och Ulf över i husvagnen och vaktade tältet och spelplatsen. Nästa morgon körde jag till husvagnen med frukost. Ett tält måste bevakas både dag och natt. Under spelperioden fanns ett rullande schema med vakter och alla skådespelare fick göra en insats.
Jag och Ulf fortsatte vårt arbete med att hitta mer pengar till kvartersteaterns framtid. Mitt i spelperioden hade vi möte med politiker för att försöka hitta nya vägar. Vår idé var att koppla loss kvartersteaterföreningen från huvudmannen Hallands Bildningsförbund och istället låta föreningen ta hela ansvaret för verksamheten. Vi tyckte att detta var en naturlig utveckling på verksamheten. Det hade skapats en förening som vuxit sig så stark att den var mogen att bli huvudman.
Den 27 maj kom ett stort gäng med deltagare från ett danskt EU-projekt på besök. Deltagarna var från tolv olika länder i Europa. En av kvällarna bjöd vi på lax från Tiraholms fisk. Den kvällen var det till och med några av föräldrarna till medlemmar som ställde upp som kökspersonal.

HalmstadsKvartersteater_Kvartersteaternsdag

Kvartersteaterns dag på Vallås grönområde maj 1998

Den 1 juni firade vi också Kvartersteaterns dag med tipspromenad och våfflor med kaffe, som serverades utanför det stora cirkustältet. Vi ville ge de boende på Vallås ytterligare positiva upplevelser och information om kvartersteaterns verksamhet. Det blev en lyckad dag.
Den 6 juni blev och kändes som ytterligare en glädjens dag. Under nationaldagsfirandet vid Rådhustrappan fick jag och Ulf kommunens kulturstipendium för vårt arbete med kvartersteatern. Det betydde mycket att vi blev uppmärksammade för vårt slit med att bygga teaterverksamheten.
Den 7 juni spelade sista föreställningen med Odens Öga. Publikt var det en succé och sista kvällen var vi tyvärr tvungna att skicka hem en del av publiken. Det fanns helt enkelt inte en chans att trycka in fler på sittplatssystemet.  Sedan revs tältet och allt packades ihop. Hos mig finns fortfarande alla dessa skådespelare, som ett lysande minne. Kerstin, Göran, Anna-Lena, Andreas, Joakim, Susanne, Helena, Malin, Jennie, Maria, Kim, Mattias, Erik, Henning, Jörgen, Samuel, Pontus och många fler.
Dagen efter hade vi möte med fastighetsbolaget HFAB och samma dag också med kulturchefen i Halmstads kommun. Hur skulle framtiden bli? Vi hade en plan för det närmaste året, men just då hade vi ingen aning om vad som sedan skulle hända.

Jul, Jul strålande jul och Tidens inälvor hösten 1998

Innan vi gick på sommarledighet planerade vi höstens verksamhet tillsammans med Åsa S. och Petra, som efter teaterledarutbildning i Hällefors återkom till Halmstad och blev anställd på ett arbetsmarknadsprojekt. Vi hade också framför oss ytterligare ett halvår med EU-projekt och nya arbetslösa ungdomar.

HalmstadsKvartersteater_AndersbergsKvartersteater

Halmstads Kvartersteater – gemensam städ-dag på Andersberg och Vallås 1998

Under sommaren repeterade jag ett sångprogram tillsammans med mina föräldrar Kerstin och Verner Sjöberg. De var gamla musikanter som i hela sitt gemensamma liv sjungit och spelat tillsammans. På äldre dar uppträdde de ofta på serviceboende och pensionärsföreningar. Pappa mandolin och fiol och mamma gitarr. Under våren hade jag komponerat ett antal nya sånger och jag tyckte att de kunde passa att sjungas tillsammans med mina föräldrar.
Den 31 juli hade vi grillfest hos Göran, en av våra skådespelare som också var keramiker. Det blev en trevlig kväll, helt utan alkohol, men med många skratt.
Jag startade mitt arbete i augusti med att repetera ett sångprogram som vi skulle framföra vid en dag som HFAB arrangerade utomhus på Andersberg. Jag återanvände sånger från gamla pjäser och vi repade också några scener. Bland annat en scen från Cabarét Svenska Ord. Andreas, som varit en av deltagarna i vårens EU-projekt, var en duktig musiker och han hade blivit anställd via en arbetsmarknadsåtgärd, som gjorde att han kunde fixa med musik till både HFAB-programmet och våra kommande föreställningar.
Den 31 augusti startade vi den nya EU-gruppen med arbetslösa ungdomar. De skulle vara med i den julkabarét som vi planerade att spela på Vallåslokalen i slutet av hösten.

HalmstadsKvartersteater_AndersbergsKvartersteater

Tidens inälvor med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1999

I början av september startade jag och Petra arbetet med ett teatercollage som fick namnet Tidens inälvor. Manus gjordes genom improvisationer och byggde på boken Lyckad nedfrysning av herr Moro. Den första dikten i boken var Tidens inälvor av Nelly Sachs. Jag och Petra hade ett bra samarbete och det var roligt att arbeta med teatergruppen. Den 13 september hade gruppen en heldag med arbete och mat.
Vi var ganska många, den hösten, som arbetade med Kvartersteatern. Det var jag och Ulf, Åsa S., Petra, Andreas med musiken och Lasse J. Den sistnämnde hade också en arbetsmarknadsåtgärd och hade tidigare varit vaktmästare på Kulturhuset. Hos oss blev han lite som en ”allt i allo”. Han fixade praktiskt med målning och scenografier, sydde och blev också hos oss som en vaktmästare.
Den 19 september hade vi årets städ-dag på våra lokaler. Alla skådespelare och vår nya EU-grupp var med under dagen och vi fixade tillsammans en måltid på kvällen. EU-gruppen gjorde också sitt första framförande, som avslutade kvällen.
Några dagar innan hade vår bil blivit stulen på Andersberg. Jag var på arbetskväll med gruppen för teatercollaget och i ett obevakat ögonblick hade någon smugit in i lokalen och tagit min bilnyckel. När jag skulle hem upptäckte jag att bilen var borta. Vilken katastrof! Vi polisanmälde – men märkligt nog fick Ulf och Lasse plötsligt syn på bilen några dagar senare. De följde efter och upptäckte att den parkerades på en gata på Vallås. De ringde polisen, och på det sättet fick vi som väl var tillbaka bilen oskadd. Vi fick dock byta lås eftersom nycklarna fortfarande var borta. Bilen var också intagen för teknisk undersökning hos polisen.
Den avgående Kulturchefen Kerstin Ullander hade initierat en utredning om teaterverksamheten på Kulturhuset och Kvartersteatern. Utredaren Lars Pettersson besökte oss på Andersberg för intervju i slutet av september. Vi berättade om vår verksamhet och de planer vi hade inför framtiden. Lars Pettersson kom sedan tillbaka ytterligare för en andra omgång av intervjuer i oktober.
En intensiv september avslutades med sånguppvaktning av avgående kulturchefen och sångprogram med gamla sånger från pjäser på Kulturnatten den 26 september. Den kvällen sjöng jag också nykomponerade sånger tillsammans med mina föräldrar på stadsgalleriet.

HalmstadsKvartersteater

Julcabarén – En strålande jul med Halmstads Kvartersteater på Vallås 1998

En intensiv höststart gick sedan vidare in i en fortsatt aktiv oktober. Framför oss hade vi premiär på julkabarén En strålande jul på Vallåslokalen men innan dess hade vi inbrott på Andersberg och stulna datorer och teknisk utrustning. Något vi tyvärr fick uppleva upprepade gånger på båda lokalerna. Det blev en ständigt irriterande provokation som tog mycket energi.

Premiär Julcabarén En strålande jul hösten 1998

Det blev en intensiv höst med mycket repetitioner av julkabarén En strålande jul. Ulf och Åsa var regissörer. Andreas spelade in musiken och Gilda hjälpte till med dans och rörelse.

Halmstads_Kvartersteater

En strålande jul med Halmstads Kvartersteater på Vallås 1998

Jag och Petra arbetade med Tidens inälvor som byggde på boken Lyckad nedfrysning av herr Moro. Jag komponerade en del sånger som också byggde på boken och passade ihop med de scener vi arbetade fram tillsammans med ensemblen.
Under hösten startade jag också en sångkurs för de i föreningen som ville sjunga mer. Jag arbetade både med röst och en del sånger som jag använt vid olika utbildningar som jag gått.
I början av november hade Ulf möte med den nye kulturchefen Sigge Olsson. Vi fortsatte att prata om att vi ville förstärka kvartersteaterverksamheten och att vi hade en önskan om att föreningen skulle bli huvudman för verksamheten.
Den hösten blev vi tvungna att installera larm i lokalerna. Det hade varit flera inbrott och vi blev trötta på att ständigt bli av med utrustning i våra lokaler. Det blev ytterligare ett ekonomiskt problem, men vi kunde inte se någon annan utväg.
Vår verksamhet gav också ständigt upphov till en mängd förfrågningar om hjälp med både det ena och andra. Under hösten hjälpte vi bland annat ishockeyklubben Halmstad Hammers med en skådespelare som utklädd till guden Tor inledde matcherna med att skjuta en blixt. Det blev väldigt uppskattat och bidrog till att hockeyklubben fick mycket publik till sina matcher. Tor uppmärksammades till och med i riksmedia. Den hösten hjälpte också Ulf Halmstads Frigymnaster med ljusteknik till deras julshow.

Halmstads-Kvartersteater

En strålande jul med Halmstads Kvartersteater på Vallås 1998

Den 5 december var det premiär på En strålande jul. Den byggde till viss del på ett återanvändande av julcabarén Så har vi Jultid, som vi spelade hösten 1993 på Andersberg. Denna gång spelade vi föreställningen på Vallås. Inför föreställningarna gjorde ensemblen PR med julsånger på ICA Vallås och ensemblen var och knackade dörr i bostadsområdet. Vi fortsatte att arbeta vidare med vår idé om att hela tiden bjuda in och informera alla boende i bostadsområdena om vår verksamhet.
I december var också utredningen om Kvartersteatern och Kulturhuset klar. Utredaren var positiv till vår verksamhet på kvartersteatern och föreslog ett utökat stöd.
I slutet av året var det mycket pappersarbete. Som vanligt redovisades alla cirklar och aktivitetsgrupper. Det gällde att inte förlora en enda krona.
Julcabarén fortsatte att spela över julhelgerna och EU-projektet avslutades med en jul-lunch för deltagarna på Vallåslokalen.

Tidens inälvor våren 1999

Den 10 januari spelade En strålande Jul sista föreställningen. Dagen efter hade vi personalmöte på Andersberg och avslutade med att gemensamt flytta på sittplatssystemet inför bygge av scenografi till föreställningen Tidens inälvor. Vi gjorde en spelplats och scen i mitten och publiken fick sitta i små sektioner runt om scenen. Jag och Petra hade också gjort klart manus och rollfördelning och startat repetitionerna. Andreas spelade in musikarrangemang och andra ljud som behövdes som förstärkning till scenerna.

Halmstads_Kvartersteater

Tidens inälvor med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1999

I januari jobbade jag också med redovisning av EU-projektet. Det blev ett ganska omfattande administrativt arbete. Jag arbetade också med PR till Tidens inälvor och redan i början av februari var affischen klar. Den blev en blandning av två foton från boken Lyckad nedfrysning av herr Moro. Dels det första fotografi som tagits med en människa på bild och dels ett foto på en liten flickas öppna och nyfikna ansikte. Det blev en bra spegling av föreställningens innehåll.
En tråkig händelse, som väckte förstämning hos oss allihop i föreningen, var den tragiska olyckan när Alexandra, en av våra skådespelare omkom. Hon var en ung tjej och vi hade alla ett gemensamt minne av henne. Det kändes så tragiskt och orättvist att hon skulle ryckas bort alldeles för tidigt. Livet kändes plötsligt skört och oförutsägbart. Vi balanserar alla ständigt på dödens rand. Livet är ett lotteri och vi drar nya lotter varje dag. Ingen vet vad som kommer att hända. Den känslan fanns också i vår föreställning Tidens inälvor.
Under starten av året hade jag och Ulf flera möten med den nye kulturförchefen och politikerna. Vi ville att föreningen skulle bli huvudman för verksamheten och att bidraget skulle kopplas loss från Hallands Bildningsförbund. Det var inget direkt fel med att bidraget gick till bildningsförbundet, men föreningen hade vuxit och blivit väldigt stark. Det var både praktiskt och mer ändamålsenligt att all ekonomi i verksamheten gick att samordna från en aktör och då var det mest naturligt med den väldigt aktiva föreningen.
Jag och Ulf hade också börjat diskutera en ny idé med vår barngruppsverksamhet. Vi ville starta ”prova-på-grupper” för nya barn. Det skulle göra hanteringen av barngrupperna enklare för pedagogerna och att barnen också fick under en kortare tid testa på ett lekfullt sätt om det verkligen var teater som de ville satsa på under sin fritid.
Den 16 februari hade vi årsmöte i föreningen. Det var ett välbesökt möte, som innebar mycket framtidsdiskussioner. Det fanns många idéer och viljor som bådade gott inför framtiden.
Arbetet med Tidens inälvor fortsatte. Vi hade kontakt med bokförlaget Ordfront och författaren och filmaren Roy Andersson för att få rättigheter att använda en del foto från boken Lyckad nedfrysning av herr Moro. Det var ännu inte så vanligt med digitala foto, så vi fick göra diabilder som sedan projicerades på väggarna. Scenografin var enkel och neutral, men bilder och ljussättning gjorde att vi kunde växla och förändra mellan de olika scenerna.
En tid innan premiären blev det en stor debatt i massmedia om Kulturhusets och Kvartersteaterns verksamhet. Det var den nye kulturchefen som initierade debatten. Kvartersteaterns styrelse skrev också en debattartikel som publicerades på Hallandspostens kultursida och TV Halland intervjuade mig om vår syn på verksamheten. Vår enda önskan var att få ökade bidrag och att vi också skulle få bli huvudman för kvartersteaterns verksamhet. Det blev en direktsänd debatt mellan kulturchefen och Björn Holmgren, som var ansvarig teaterkonsulent på Hallands Bildningsförbund. Vi ville inte bråka om pengarna, men vi försvarade vår verksamhet och vårt sätt att arbeta. Vi ville att så många som möjligt skulle få vara med i teaterverksamhet. Det var vårt enda mål.

Halmstads_Kvartersteater

Tidens inälvor med Halmstads Kvartersteater på Andersberg 1999

Några dagar senare var det genrep för Tidens inälvor och allt var väldigt stressigt. Kvällen för genrep hade jag lovat att hämta min yngste son på kulturskolans bildverksamhet. Jag brukade alltid hämta honom på hans aktiviteter, men just den här kvällen blev stressen för stor. Under de kaotiska timmarna strax före genrepet glömde jag bort vad jag lovat och inte förrän föreställningen hade spelat klart och jag kunde pusta ut kom jag ihåg att jag totalt glömt honom. I det ögonblicket kom tanken till mig att jag borde arbeta med något som skapade mindre stress. Jag kände mig som en väldigt dålig mamma.

Halmstads_Kvartersteater

Varför är det så ont om Q med Halmstads Kvartersteater på turné 1999

Den här våren gjorde vi också ett specialprojekt och spelade Varför är det så ont om Q på turné för skolor i Halmstads kommun. Det var ett arbetsmarknadsprojekt som var ett samarbete mellan kvartersteatern, arbetsförmedlingen och kulturförvaltningen. Skådespelarna var delvis några från vårt EU-projekt, som på det sättet fick fortsätta med teater under våren. Föreställningen regisserades av Åsa S. och det blev många skolelever i kommunen som fick se teater. Tyvärr var det en del strul med löften om projektledaranställning, som inte gick att infria. Arbetsförmedlingen hade ändrat sin policy och hade strängare regler om vilka som betraktades som tillhörande kulturförmedlingen. Jag och Ulf fick efter en del förhandlingar ändå en acceptabel lösning på projektledartjänsten.
Under våren hade vi också möte med fastighetsbolaget HFAB. Allt var väldigt turbulent och ingen kunde vara säker på hur framtiden skulle gestalta sig. Vi hoppades så klart på ett bra stöd både från kommunen och fastighetsbolaget.
Tidens inälvor spelade den 27/4 en specialföreställning för Hallands Bildningsförbund med gäster från en rad olika bildningsförbund i Sverige. Trots skilda meningar om vad som var bäst för verksamheten fanns det ändå en stolthet över vad vi hade åstadkommit med kvartersteaterverksamheten. Föreställningen var den sista och sedan rev vi scenografi och städade.
I april och maj arbetade jag också med en ny idé som gick ut på att spela Tokfursten av Henning Mankell. Jag hade sett föreställningen med två skådespelare som gestaltade många olika roller. Jag insåg att den pjäsen också skulle fungera med många skådespelare. Alltså gjorde jag en omarbetning och rollfördelning av manus. När jag såg att min idé skulle fungera fick den också bli en del av det kommande verksamhetsåret.

Halmstads_Kvartersteater_Andersberg

Vem kan man lita på med Halmstads Kvartersteater på Andersberg våren 1999

Våren 1999 spelade också barngrupperna Julspelet med ledare Åsa S. och Vem kan man lita på med Petra som ledare.

Halmstads_Kvartersteater_styrelsemöte_1999

Styrelsemöte med Halmstads Kvartersteater på Vallåslokalen våren 1999

Tidens inälvor är mitt tydligaste minne från den här perioden med kvartersteatern, men ett tydligt minne är också den osäkerhet om framtiden och vad som skulle hända med teaterverksamheten. Allt var under utredning och nästan vad som helst kunde hända. Ibland undrar jag hur jag ändå lyckades hålla entusiasmen för att driva nya idéer och blicka mot framtiden.

Start för tre nya teaterpjäser hösten 1999

Inför sommaruppehållet 1999 hade vi två olika planer. En plan A och en plan B. Vi hade ansökt om extra medel av kulturnämnden, men besked väntades inte förrän efter sommaren. Hur stor verksamheten skulle bli och om vi lyckades se till att alla som stod på kö och väntade skulle få en plats i våra grupper berodde på kulturnämndens beslut. Innan sommaren gjorde vi ett sångprogram för Hyresgästföreningen. Jag hjälpte till med sångrepetitioner och Petra regisserade.

Halmstads_Kvartersteater_Vallås

Halmstads Kvartersteaters teaterlokal på Vallås 1999

Vi installerade också larm på Vallåslokalen och flyttade vårt kontor från Andersberg till Vallås. På Vallås hade vi bättre utrymme med ett eget skrivbord för alla anställda.
Under sommaren fick vi ett tillskott i vårt klädförråd. Teaterpacket som var en turnerande barnteatergrupp med utgångspunkt från Halmstad hade lagt ner sin verksamhet och erbjöd oss sina kostymer. Vi tackade så klart ja, och under sommaren flyttade vi kläderna.
Innan sommaren hade Ulf fått sin uppsägning av Hallands Bildningsförbund. Osäkerheten var stor och avtalet med Halmstads kommun var inte förnyat. All personal på Kulturhus och kvartersteatern blev uppsagda.
Höstens verksamhet startade vi med grillkväll hos Göran. Några dagar senare hade vi planeringsmöte för personalen. Inför hösten var vi fyra anställda. Jag, Ulf, Petra och vår vaktmästare Lasse. Lasse var lite allt-i-allo och hjälpte till med att både sy, måla och snickra scenografier. Vi planerade så gott det gick eftersom vi fortfarande inte visste om vi skulle sjösätta plan A eller B.
Några dagar senare ringde Christina Blomkvist från kulturförvaltningen och meddelade att nämnden hade beviljat ett extra bidrag på 75 000. Det blev givetvis stor glädje och så klart kändes det skönt att kunna sjösätta plan A, som innebar en större verksamhet. Hallandsposten gjorde ett stort reportage om vår nya verksamhet och att vi fått extra medel.

HalmstadsKvartersteater_Vallås

Ulf Häägg på Halmstads Kvartersteaters kontor Vallås 1999

Vi skulle starta ett flertal barngrupper och dessutom en ny form för barnteaterverksamheten. Vi kallade grupperna för prova-på-teater och det visade sig vara en god idé som gjorde att barngrupperna inte ständigt behövde börja om från noll när terminerna startade. Alla nya barn fick först gå i en prova-på-grupp. Hösten innebar också att vi fortsatte vår idé med att utbilda ideella teaterledare. Det här året skulle Göran vara regissör för teaterpjäsen Korv och Kultur. Ulf var mentor och höll i utbildning och coachning av regiarbetet. Petra regisserade den lilla behändiga teaterpjäsen Uppror och jag regisserade en omarbetad Tokfursten av Henning Mankell.
Söndagen den 29 augusti hade vi storsamling på Andersberg för alla som skulle vara med i våra pjäser. Vi bjöd på fika och Gilda hade dans och rörelse. Vi berättade om de nya pjäserna och det var en fantastisk känsla att se alla entusiastiska skådespelare. Det var många som hade flera års erfarenhet av skådespeleri och det fanns en stolthet i att skådespelarna för varje år blev bättre och bättre.
Lördagen den 4 september hade vi Öppet Hus i vår lokal på Andersberg. Fastighetsbolaget gjorde en ”Spektakeldag” och vår del blev att visa lokalen, bjuda på våfflor och sminka barn. Det blev ett bra sätt att presentera vår verksamhet för de boende på Andersberg.
Några dagar senare startade jag repetitionerna för Tokfursten. Pjäsen var inte den lättaste att göra. Manus av Henning Mankell byggde på Elgard Jonssons bok med samma namn och handlade om hans barndom och psykiska sjukdom, som gjorde att han under många år var inspärrad på mentalsjukhus. Trots den sorgliga berättelsen hade jag upptäckt att den också bar på ett ljus och samtidigt en poetisk text. Den var inte lätt att framföra och det blev en stor utmaning för skådespelarna.
Senare i september hade vi också städ-dag för våra lokaler. Vi hade två teaterlokaler och det blev en bra aktivitet för våra medlemmar att själva se till att lokalerna samt kläder och rekvisita hölls i ordning. Höstens städ-dag avslutades med moussaka som Lasse hade tillagat. Det fanns en stor glädje i de här skapande och praktiska dagarna. Alla som deltog fick en större känsla och gemenskap och kvartersteatern blev något som alla vårdade och mötena mellan äldre och yngre gjorde också gemenskapen större.

HalmstadsKvartersteater_Vallås

Petra planerar repetitioner på Halmstads Kvartersteaters kontor Vallås 1999

Under den här hösten stod verksamhet och bidrag till verksamheten och vägde fram och tillbaka. Osäkerheten var stor. Det blev mängder med möten både med kulturförvaltningen och HFAB. Vi var till och med tvungna att säga upp lokalerna med fastighetsbolaget inför hösten 2000. Vi visste inte ens om det skulle finnas någon verksamhet kvar nästa höst. I dag kan jag knappt förstå hur vi orkade att fortsätta arbeta och vara entusiastiska i våra grupper. När jag nu, tjugo år senare, ser tillbaka på hösten 1999 är det nästan ofattbart att vi mitt i denna osäkerhet ändå kunde entusiasmera och bära planer för framtiden. Mitt i detta kaos startade vi en ny 1-årig teaterkurs för nya medlemmar och Ulf hade teknikkurs för våra medlemmar. På något sätt vägrade vi att ge upp. Om vi till slut blev tvungna att slå igen och lägga ner verksamheten så skulle vi i alla fall köra full fart fram till slutet var ett faktum.
Under den här hösten läste jag om grekisk mytologi. Jag hade under våren besökt Knossos på Kreta och hade fått en idé om att göra en gatuteater med inspiration från den grekiska mytologin. Genom utomhusteater kunde vi på ett tydligare sätt synliggöra vår verksamhet för människorna i områdena.

HalmstadsKvartersteater_Vallås

Monika Häägg på Halmstads Kvartersteaters kontor Vallås 1999

Under senhösten förstod vi att kulturnämnden lutade åt att återigen skriva avtal med Hallands Bildningsförbund. Efter ett möte med kulturchefen Sigge Olsson och kultursekreteraren Christina Blomkvist var vi väldigt dystra. Vi förstod att det inte längre fanns något hopp om att kvartersteatern skulle få bidraget direkt till föreningen. Som ett sista försök gjorde vi en skrivelse till nämndledamöterna och tog också personlig kontakt med samtliga partier för att berätta om vår syn på verksamheten. Tyvärr gav våra ansträngningar inget resultat. Nämnden beslutade i november 1999 att skriva nytt avtal med Hallands Bildningsförbund som huvudman.
Några dagar senare åkte jag och Petra på en röstkurs i Skinnskatteberg. Det var en intressant kurs och väldigt lärorik med mycket bra övningar som vi kunde ta med oss hem till våra medlemmar, men kulturnämndens beslut gjorde oss ändå väldigt dystra. Julen närmade sig med ljus och glädje i vintermörkret, men framtiden var inte speciellt ljus.

Monika Häägg maj 2020 (Fortsättning följer inom kort)