Halmstads Kvartersteater

Halmstads Kvartersteater – hur allt startade

Starten 1991

När jag 1991 började arbeta med amatörteaterföreningen Halmstads Kvartersteater, som på den tiden kallades Andersbergs Kvartersteater, förde den en ganska tynande tillvaro. Verksamheten hade startat 1986 som ett ABF-projekt och med en god idé om spirande teaterverksamhet, men som med mycket annat hade entusiasmen falnat och teaterledarna kommit och gått. 1988/89 studerade jag till teaterledare på Arbetarteaterförbundets utbildning i Bredsjö. Genom min utbildning bar jag med mig en idé om att amatörteater och egenskapande kulturverksamhet har stor betydelse för människor, inte bara som en fritidssysselsättning utan också som en utveckling av människors liv.
Människor flyter likt vilsna kroppar i samhällets brusande flod – när den vilsne kommer till Kulturens dörr hittar den inga nycklar – men amatörteatern bär på en murbräcka”.
Med de orden vill jag måla en bild av att kulturen ofta stänger ute människor och att det är nödvändigt att få kliva in i kulturens värld genom många olika ingångar. Det första steget är inte att gå och se en föreställning på Dramatens stora scen. Innan dess måste du hitta kulturens nycklar.
Andersberg är ett bostadsområde i Halmstad som stod klart under tidigt 1970-tal. Ett miljonprogramsområde med bra och funktionella bostäder till ganska låg kostnad och med ett vackert grönområde i områdets mitt, men också ett område som under åren brottats med stora problem.  Kriminalitet och droger, som ofta följer i ett starkt segregerat samhälle. Människor väljer inte i första hand att bo på Andersberg, men fattigdom och ojämlikhet tvingar socialt utsatta att välja det billigaste, oftast inte högst upp på önskelistan, men nödvändigt när plånboken är tunn. Under mina år med Kvartersteatern har jag också sett och upplevt mycket kreativt skapande, mött fantastiska människor som bär på en stor solidaritet och en förmåga att entusiasmera. Andersberg är inte bara svart och vitt, det är ett område med många färger.

Hösten 1991 kom jag tillsammans med min make Ulf till fritidsgården Metropol. Vi hade nyligen påbörjat en anställning som teaterledare. En mager tjänst på 50 %, som vi delade, men samtidigt bar vi också på en tro att teatern och den egenskapande kulturen, den som människor skapar själva, kan förändra världen. På den tiden var Hallands Bildningsförbund huvudman för verksamheten och Halmstads kommun gav stöd i form av lokaler på fritidsgården och medel till en halvtids pedagog. Vi blev uppdaterade av fritidsledarna, som entusiastiskt tog emot oss och var nöjda och glada med att det äntligen kanske kunde bli lite fart på teaterverksamheten. Den hade legat i träda och den senast anställde hade för länge sedan försvunnit ur lokalerna och var både hatad och icke önskvärd att återvända. Fritidsledarna hoppades att de nya ledarna skulle återupprätta förtroendet bland ungdomarna på gården. Med en viss oro gick jag till mötet med den lilla skara på fem personer som återstod av teatersugna ungdomar. Jag hade bakat en äppelkaka och kanske blev det också någon slags försoningskaka. Vi lyssnade och försökte skapa oss en bild av vad som hänt. Efter hand tinade den frostiga relationen och när vi gick hem bestämde vi dyrt och heligt att aldrig svika deltagarna i vårt teaterarbete. Vi skulle vara välplanerade och alltid komma i god tid. Ingen skulle behöva stå och vänta på oss. Vi skulle vara teaterledarna som det gick att lita på.

Use Your Brain på Metropol 1992

Vi startade med drama, övningar för trygghet och glädje, och så småningom improvisation. Under hösten och vintern skapade vi den första teaterföreställningen, som till viss del byggde på den frustration som fanns i deltagarna efter att ha blivit svikna av tidigare ledare. Vi improviserade och mellan teaterkvällarna skrev jag och byggde ett manus som vi kallade Use your brain – alltså använd din hjärna – och som handlade om en påhittad teatergrupp där både regissör och deltagare svek och blev svikna. För den fiktiva pjäsens deltagare blev det aldrig någon pjäs, men våren 1992 framförde den lilla spillran av kvarvarande teaterungdomar pjäsen om att använda sin hjärna. Det blev mer än tio offentliga föreställningar och dessutom spelade vi på en teaterfestival i Skövde. Kvartersteatern var på fötter igen – och nu började stora planer att smidas.

Stora planer för Andersbergs kvartersteater 1992

Under vårt första år på Andersberg började vi diskutera och fundera på hur vi skulle bygga en större och mer stabil teaterverksamhet. Vi närde ett hisnande mål med att hälften av Andersbergs invånare skulle i en framtid vara med i teaterföreningen. ”Målet är intet – vägen är allt”, blev vårt måtto. Vi blåste liv i en teaterförening, som startats året innan och då av någon outgrundlig anledning fått namnet Andersbergs fria teaterförening. Förmodligen var namnet en protest mot tidigare ledare. Jag blev ny ordförande i föreningen och såg också till att föreningen genast bytte namn till Andersbergs kvartersteater, för det var ju det vi var, vi var Andersbergs kvartersteater. Med föreningen som grund sökte vi pengar från statens ungdomsstyrelse och allmänna arvsfonden till ett treårigt projekt som vi kallade för Andersbergs historia. Vi startade en barngrupp och en ungdomsgrupp och vi funderade på att med hjälp av pengarna från arvsfonden göra en större teaterföreställning som kunde samla många deltagare. Efter en del diskussioner fastnade vi för att dramatisera boken Calle och Chokladfabriken av Roald Dahl.
Under tiden fortsatte vi att leta pengar. Vi pratade med Lars Broman, ombudsman på hyresgästföreningen och blev erbjudna att göra ett jubileumsprogram till HFAB, det lokala fastighetsbolaget, som firade sina första femtio år. För en liten ekonomisk ersättning, till föreningen, knåpade jag och Ulf under vår sommarledighet ihop ett musikprogram som speglade den historiska tiden i både text och musik. Vi hade en snabb repetitionsperiod, lyckades få med några musiker och under en intensiv ”födelsedag” i början av september reste vi genom alla HFAB:s bostadsområden i Halmstad och spelade programmet. På kvällen blev det stor final i Norre Kattsparken och allt avslutades med ett gigantiskt fyrverkeri.

Monika Häägg sminkar barnen i pjäsen Guldgåsen på Metropol sommaren 1992

Under sommaren 1992 hade jag använt mycket av min lediga tid till att skriva ett manus på boken Calle och Chokladfabriken. Sommaren användes också till att skriva sånger och musik. Vi skulle göra en stor musikteaterföreställning med premiär i maj 1993. I mitten av den sommaren gjorde vi också sommarlovsteater med barnen på fritidsgården. Barnen spelade sagan Guldgåsen, som jag skrivit manus till några år tidigare när jag arbetade med ett projekt som kallades ”Besök på teatern”. När jag ser tillbaka och minns undrar jag om jag ens hade någon ledig tid på den tiden. Jag tror inte jag upplevde det så, men när jag idag tittar tillbaka på den här sommaren ser det verkligen inte ut som att jag hade speciellt många lediga dagar.
I slutet av augusti bjöd vi in till medverkan i den stora pjäsen. Vid första träffen kom, till vår stora glädje, mer än fyrtio anmälda teaterentusiaster. Det var både ungdomar och äldre. Vid första träffen dekorerade vi fritidsgårdens stora sal med rönnbär och höstens färger och bjöd på fika.
För att lära känna alla nya deltagare inledde vi arbetet med att under en månad träffas och göra olika teaterövningar. Det blev mycket skratt och glädje. Under tiden hittade vi också bland deltagarna vilka som kunde klara att bära lite större roller. På det sättet slapp vi att göra audition, som alltid ger prestationsångest och till och med kan vara förnedrande för den sökande. I oktober startade repetitionerna. Vår plan var att spela föreställningen i ett stort cirkustält. Så blev det inte.

Julkabarét och intensiva repetitioner vintern 1992 – 1993

Under hösten 1992 hade vi minst fyra repetitionskvällar varje vecka. Det var många nya skådespelare som aldrig stått på scenen förut, och det kräver mycket arbete med trygghet, tillit och en hel del energi för att ändå åstadkomma ett bra framförande. Jag tror till och med att det är svårare att regissera amatörer än professionella skådespelare. En väl utbildad skådespelare behöver inte så mycket regi för att genast slå på alla knappar på sitt register. En amatör har ofta svårt att hitta sitt uttryck på scenen. Där gäller det att regissören kan locka och entusiasmera. Men det finns ändå en viss fördel för en amatörskådespelare – den har en otrolig glädje och vilja, vilket tyvärr ibland saknas hos de professionella.
Under hösten fick vi också lite ”kalla fötter” inför tanken att spela i cirkustält. Vi hade visserligen bokat tält och allt var klappat och klart, men att spela i tält innebär mycket kringarrangemang. Det går ju inte att bara slå igen tältduken och gå hem för natten. Det krävs inhägnad och bevakning. Det är betydligt enklare att spela i en lokal som går att låsa och lämna mellan föreställningarna. Vi började se oss omkring efter en annan lösning. Fritidsgårdens stora samlingssal var alldeles för liten för denna gigantiska föreställning. Våra ögon föll på Andersbergsskolans idrottssalar. Två styck – en för den stora scenen och publikplatser och en för loger/smink och kläder. Beslutsamt tog vi kontakt med rektorn för skolan. Han sa märkligt nog ja. Jag skriver märkligt nog, för hela arrangemanget skulle innebära att vi satte stopp för alla idrottslektioner inomhus i minst tre veckor. En dryg veckas bygge och repetitioner och sedan tio föreställningar och därefter slutligen montera ner allt och städa. Jag tycker rektorn på skolan var väldigt modig och hade en god framsynthet. Han såg inte bara elände utan också nyttan av en god verksamhet i bostadsområdet och kanske närde han också en förhoppning att det skulle vara sommarväder under spelperioden. En stor sten föll från mig. Jag hade haft mardrömmar om cirkustältet. Kanske bidrog också vår lilla kompensation till skolan. Under skoldagarna, som låg mellan föreställningarna gjorde vi ”Besök på teatern” för alla klasser på Andersbergsskolan. Det blev många lektioner, och så klart väldigt mycket arbete när vi egentligen borde fått vara lite lediga efter den långa repetitionsperioden, men helt gratis kunde vi inte få använda idrottssalarna. Vi som pedagoger fick på det sättet inte en enda dag ledigt på mer än en månad. Idag fattar jag fortfarande inte att jag orkade arbeta så intensivt. Men samarbetet med skolan blev bra och både lärare och elever var nöjda. Många år senare blev det ändå en stor föreställning i cirkustält. Teateruppsättningen Odens öga spelades i maj 1998 på Vallås bostadsområde.

Ekorrarna i Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993

Under den där hösten 1992 insåg vi också att det var väldigt många av de nya teaterentusiasterna som behövde både mer scenvana och något spännande och roligt som hände halvvägs mot premiären. Vi bestämde i all hast att göra en mindre julkabarét. Snabbt letade vi upp ett antal scener och sånger. Alla som ville fick vara med, men som väl var ville en del vila från repetitioner och ta ett långt jullov, så vi stod med en mindre skara som i ett snabbt tempo och på några veckor skapade en föreställning. Den blev både rolig och tänkvärd. Trötta och nöjda fick vi en veckas julledighet innan vi åter fortsatte i ett rasande tempo. Musiken till föreställningen arrangerades och spelades in delvis av mig och delvis med hjälp av en av skådespelarna som i sitt vanliga liv var musiker på det sedermera avsomnade Musik i Halland. Jag tog mig tid och sjöng in alla sångerna i en studio och sedan fick samtliga skådespelare ett kassettband och kunde öva sångerna hemma.
Premiären närmade sig, vi invaderade Andersbergsskolan, sprang med flygblad i trappuppgångar och hade till och med reklam på Halmstads stadsbussar. Vi målade en enorm banderoll, sydd av vita lakan, och hängde den tvärs över idrottshallens vägg. Det skulle synas lång väg att här spelades en teaterföreställning.
Men innan dess uppstod det ”lilla” problemet med rättigheter. Calle och Chokladfabriken av den berömde författaren Roald Dahl var redan uppköpt för att i framtiden bli film. Vi hade kontakt med förlaget i Köpenhamn och de bara skakade på huvudet. De sa att det inte fanns en chans att vi skulle klara av att betala en sådan kostnad.
Så fruktansvärt mycket arbete – och sedan stod vi där med att vi inte hade någon rättighet att spela pjäsen!

Calle och Chokladfabriken 1993

Vi lyckades att lösa problemet med rättigheterna. Förlaget i Köpenhamn gav oss en muntlig rättighet att spela pjäsen eftersom vi var en liten amatörteaterförening, som inte spelade för att tjäna några pengar. Vi kunde andas ut, men jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer dra igång något teaterprojekt utan att först se till att rättigheterna var helt solklara.
När jag tänker tillbaka på Calle och Chokladfabriken minns jag speciellt när vi tryckte affischer. En stor blå affisch med en gigantisk chokladkaka i guld. Vi tryckte för hand genom att lägga färgerna i olika lager. Vår underbara praktikant Lena var en superkraft i slutarbetet av allt praktiskt arbete. Hon målade, tryckte, fixade biljetter och fanns med överallt. De fantasifulla kläderna syddes av textileleverna på Sturegymnasiet. Visst blev det många vändor fram och tillbaka till gymnasieskolan – vi pratade och funderade – eleverna skapade och sydde. Ett väldigt bra samarbete. Jag minns speciellt Willy Wonkas rosa frack med hög hatt och den gult lysande och spetsprydda Erica Salt med lika gult skimrande föräldrar. Så billigt som möjligt, fick vi hela tiden säga. Ekonomin tillät inga utsvävningar. Den finurliga scenografin ritades och byggdes av Peter Dillberg – en gudabenådad man som några år senare startade firman Ljus och Dekor, som nu för tiden bygger scenografier åt en stor mängd teateruppsättningar runt om i hela Sverige.
Innan vi spelade sista föreställningen tog jag ett foto på hela ensemblen. Det fortsatte jag att göra under alla mina år med kvartersteatern och den långa raden teateruppsättningar. Tråkigt nog är just det fotot borta och jag har ingen aning om vart det tog vägen, kanske fungerade inte kameran som den skulle, och på den tiden var det inte digitalt. Märkligt nog minns jag ändå alla väldigt klart och tydligt. Både ansikte och namn har etsats fast i mitt liv. Alla är speciella och alla har bidragit med en del av sitt liv. Alla är unika i sitt uttryck – alla har speciella egenheter – något som jag som ledare och regissör alltid fick försöka förhålla mig till och försöka plocka fram det bästa ur varje individ.

Calle och Chokladfabriken med Andersbergs Kvartersteater 1993

Några av skådespelarna från Calle och Chokladfabriken har fastnat extra mycket i mitt minne. Annelie, som spelade den tuggummituggande Violetta Fagervy var en väldigt ung tjej som jag mött några år tidigare när jag gjorde ett kulturprojekt och letade teaterintresserade för Handelsanställdas förbund. Hon arbetade som butiksbiträde i en konsumaffär och blev genast intresserad av att vara med och spela teater. I föreställningen Calle och Chokladfabriken skulle hennes rollfigur plötsligt blåsas upp som en ballong mitt framför publiken. Det löste vi genom syrgastuber och ett bildäck, som hon hade monterat under klänningen. Annelie blev några år senare kassör i teaterföreningen och var under lång tid med och spelade i mängder med föreställningar. Annelie var alltid glad och positiv – lätt att arbeta med. Jag tror hon har fortsatt med sitt glada sätt även utanför teatern. Då och då möter jag henne – alltid lika sprudlande glad. Petra spelade den ständigt skjutgalne och tevetittande Micke Tevén. Petra dök upp en kväll när vi redan satt stopp för anmälningar och startat repetitionerna. Hon stod utanför dörren när alla gått in och jag stannade kvar och pratade med den teatersugna tjejen, som dök upp så oväntat, och bestämde sedan att vi nog behövde ytterligare en ungdom. Det ångrar jag inte. Trots att hon bara gick på högstadiet klarade hon rollen som Micke Tevén galant. Hon var sedan med i teatern under många år, blev barngruppsledare och fortsatte med att gå teaterledarutbildning i Hällefors. När hon var färdig med utbildningen blev hon en av Kvartersteaterns anställda under de två sista åren på nittiotalet.
Jag skulle nog kunna skriva en liten historia om alla som var med i pjäsen. Ulla var 67 år och äldst, nyinflyttad från Göteborg. Hon hade lite problem med busstider, så jag brukade köra och hämta henne med min bil när jag ändå var på väg till repetitionerna. Ronny var som klippt och skuren till att vara den mystiske dockteaterspelaren och berättaren av historian – han blev också kvar i föreningen och det går nog nästan inte att räkna alla föreställningar han har varit med i. Madeleine ringde en bit in på hösten och undrade om det inte gick att få en liten roll i pjäsen, kanske sjunga i någon sång eller så – det ordnade jag – sedan blev hon en av klipporna i föreningen och styrelseledamot i många år. Linda som sjöng vackert och spelade flera olika roller – också en klippa med många år i både styrelse och som skådespelare. Christoffer som spelade August Glupsk – uppstoppad med mängder av kuddar – fortsatte i många pjäser och blev så småningom dansare och koreograf.
Camilla – som spelade Willy Wonka, Lina, Stefan, Ulla-Britt, Marcus – som den entusiastiske godisförsäljaren, Jan-Einar som spelade farfar, och inte minst Dennis, min son, som spelade Calle Spann – den lycklige vinnaren av Wonkas chokladfabrik. Den ende jag vågade anförtro en sådan stor roll och som var tillräckligt ung, men ändå hade flera års erfarenhet av att stå på scen.
Alexandra var bara tretton år när hon var med i den stora föreställningen. Sorgligt nog omkom hon i en trafikolycka i slutet av 90-talet. En glad tjej som älskade att få stå på scenen och som också fortsatte i teaterverksamheten under många år. Vi skickade en hälsning från teatervännerna. Så fruktansvärt sorgligt. Alexandra var också med i barngruppen som gjorde den väldigt speciella barnpjäsen Tuva-Lisa, som också hade premiär i maj och spelade några föreställningar på fritidsgården Metropol. Kläder, masker, smink och rödprickig dekor på gul botten, och så klart en nykomponerad sång om flickan Tuva-Lisa. Huvudrollen spelades av alla barnen. Alla fick vara Tuva-Lisa i grön tröja, röd kjol, basketdojor och hästsvans.

Tuva-Lisa med Andersbergs Kvartersteater på Metropol 1993

Alla finns där, både barnen i Tuva-Lisa och alla skådespelarna i Calle och Chokladfabriken, som en del av mitt hjärta, precis så som hela kvartersteatern för alltid är en del av mig, så länge jag finns och minns. Vi blandade i åldrar – ung och gammal fick mötas – och det tror jag var en av kvartersteaterns stora tillgångar. Var möts ung och gammal på ett naturligt sätt i samhället – finns det någon sådan plats? Teatern överbryggade gapet mellan generationerna. Alla hade något att lära – yngre lärde sig av äldre – äldre lärde sig av yngre. Alla hade något att ge.
I slutet av maj 1993 var många timmars arbete till ända. Allting inpackat och avslutat, rensopat och dokumenterat. All verksamhet gjordes som studiecirkel hos ABF. Ett bra samarbete, men det kräver också en hel del administration. Sådant arbete suger när teaterledaren allaredan är på väg in i nästa projekt. Planeringen av nya pjäser, budget, pengar och återigen pengar som aldrig räcker till, och mitt i alltihop planer för nästa och kommande verksamhetsår.

Så har vi jultid 1993

Sommaren ägnade vi åt att skriva scener och sånger till en julkabaré. Vi ville fånga upp alla nya entusiaster och inte släppa den optimistiska känslan som uppstod med Calle och Chokladfabriken – en slags effekt som blir när publikens jubel möter skådespelarna. Efter månader av tragglande repetitioner får de äntligen lön för mödan. Den känslan är väldigt speciell. Det blir som vingar, som kan bära en människa hur långt som helst. Tillsammans flyger vi och tillsammans kan allting hända! Jag som regissör har tyvärr för det mesta inte upplevt denna känsla lika starkt som skådespelarna. Mitt arbete varar fram till premiären, sedan måste jag släppa och låta föreställningen leva sitt eget liv. Visst finns jag kvar och är ofta den som fortfarande håller i uppvärmning, öppnar och låser dörren och ser till att ljud och ljus fungerar, och till slut också ser till att allting blir städat och nermonterat, men mentalt har jag redan lämnat och är i mina tankar på väg in i nästa projekt. Repetitionsperioden är den tiden jag lever – det är då jag skapar. Jag ser också hur skådespelarna svetsas samman och blir till en gemensam enhet, som strävar efter samma mål. Den tiden kan liknas vid att vrida upp en fjäder – eller forma lerklumpen – som till slut blir en skimrande och lättflyktig fjäril, som bara lever en kort tid. Men jag har varit lika stolt varje gång det är premiär. Det är mina barn som står på scenen och de gör det bästa de kan. Det är gott nog.

Halmstads Kvartersteater_Andersbergs Kvartersteater

Cabarét – Så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993

Den hösten startade vi två nya barngrupper för barn. En för barn som var sju till nio år och en för barn som var tio till tolv år, med hjälp av en ALU-plats (den tidens arbetsmarknadsåtgärd) för Camilla A., som spelat Willy Wonka. Under september började också repetitionerna till Så har vi jultid. Det hade tillkommit en del nya skådespelare, men också en del av det gamla Calle-gänget som inte ville fortsätta. Ett stort tillskott blev Gilda, en kvinna från Chile som arbetat som professionell dansare i sitt tidigare hemland. Hon erbjöd sig att hjälpa till och blev vår duktiga koreograf. Thomas A. var vår ljudtekniker under Calle-pjäsen och han var också en bra gitarrist. Han hade startat en orkester på fritidsgården för arbetslösa ungdomar. Julkabarén fick på det sättet en riktigt proffsig inramning med en alldeles egen orkester. Thomas bor sedan många år i USA och arbetar som musiker. Bland annat med filmmusik.
Både jag och Ulf hade också ett slags beredskapsarbete via arbetsförmedlingen, som komplement till våra tjänster på 25 procent. En bra arbetsmarknadsåtgärd som gav många teaterintresserade en hemvist för sitt skapande, men också ringar på vattnet för hela Halmstads Kommun. Det går aldrig nog att poängtera den egenskapande kulturens betydelse för både människors liv och samhällets utveckling. Genom dessa åtgärder fick jag också möjligheten att se vad som händer när jag själv som teaterarbetare inte behövde hoppa runt och leta arbetsprojekt utan kunde satsa all min tid på att utveckla idéerna med kvartersteatern. Jag blev inte rik, men jag blev rik på erfarenhet och jag fick se hur människor växte genom teaterns kreativa värld. Det blev många år med osäkra anställningsförhållanden och magra inkomster, men också med en stor glädje över verksamhetens utveckling. Det fanns inte många kronor till varken lön, scenografi, kläder, ljus och allt annat som behövs till en teaterpjäs, men på något mirakulöst sätt lyckades vi alltid trolla fram precis så mycket som behövdes.
Mitt i den där hösten 1993 och repetitionsarbetet letade vi också nya lokaler. Vår verksamhet hade blivit så stor att vi ständigt ockuperade fritidsgårdens samlingsrum. Det blev ett problem och det började bli ohållbart. Vi kontaktade HFAB – det kommunala fastighetsbolaget – som ställde sig positiva till att försöka hitta någon form av egna kvartersteaterlokaler. Drömmen om en alldeles egen teater fanns som en lysande hägring.

Halmstads Kvartersteater_Andersbergs Kvartersteater

Cabarét – Så har vi jultid med Andersbergs Kvartersteater 1993

Till första advent hade vi premiär på Så har vi jultid. Det blev två helger med fullsatta föreställningar och det kändes som en succé. Inramningen till kabarén var ett par, spelade av Martina och Ronny, som under en sen kväll i ett varuhus letar efter en vagga för den bebis som snart var på väg. I varuhuset stöter de på allt mellan himmel och jord speglat ur den tidens samhälle, och speglat ur den hysteri som köptemplen lockar oss med, och idag tyvärr lockar oss ännu mer.  Vår bästa tid är jul, sjöng varuhusets biträden som inledning. Julen blev som en röd tråd. Det var luciatåg med besparingar och med avklippta nattlinnen, och som bara sjöng halva luciasången. De två gamla damerna, spelade av Anneli K. och Anna-Lena A. som vill renovera sitt hus och letar efter en husläkare blev en riktigt rolig förvecklingsscen. Anna-Lena var en av de nya förmågorna och hon blev sedan kvar under flera år. Det såldes hembiträden till hugade spekulanter och till och med Jultomten fick känna på ett hårdnande samhälle när han, som symbol för godheten, ändå blir nedslagen av en uppretad mobb. Så klart slutade allt ändå i frid och fröjd. I slutscenen föds ett litet barn som läggs i varuhusets julkrubba och avslutningen med Jul, Jul strålande jul som gled över i John Lennons So this is Christmas blev en känslosam avslutning och titeln fick också ge namn åt hela föreställningen. Jag hade komponerat några nya sånger och den jag minns mest är Tomtens sång, som återanvändes många gånger i senare föreställningar. Med tidens gång har jag också ändrat titeln på sången till Kvinnans sång för den handlar egentligen inte alls om jultider. Den är en sång till alla som har blivit och som blir utsatta för våld, genom historien, i denna stund och runt om i alla jordens hörn. Jag tycker fortfarande att den sången är den bästa jag åstadkommit av de nästan hundra sångerna som jag komponerat. I Tomtens sång och slutsångerna gör jag också en av få egna insatser på scenen, under alla år med kvartersteatern. Jag ville inte att mitt fokus för kvartersteatern skulle finnas i att jag hade en egen vilja att stå på scenen – jag skulle inte vara skådespelaren eller sångerskan – jag skulle vara ledaren, som såg till att så många som möjligt fick vara med om den fantastiska upplevelse som amatörteatern skapar. Den tanken fortsatte jag att följa under alla mina verksamma år.

Draken och Blandade pasteller 1994

Vid sista föreställningen av Så har vi jultid hade jag nästan fyrtio graders feber och borde förmodligen legat nerbäddad, men det finns ett slitet uttryck som heter ”The show must go on” och precis så blev det. Yr i huvudet och totalt utmattad sjöng jag slutsångerna. Det fanns inte en tanke på att inte sjunga. Så tog vi den där obligatoriska gruppbilden – det där stelnade ögonblicket av en leende ensemble – som sedan aldrig mer återkommer. Det finns ändå som ett minne av alla timmar med skratt och vilja som till slut blir en teaterföreställning. Efter bilden återstod bara att riva scenografin och städa. Allt skulle vara rent och snyggt till nästa dag. Planen var att vi skulle, sista veckan innan jul, arbeta med föreställningen Draken på Andersbergsskolan, men influensan som gav mig den höga febern under avslutningen av julkabarén bäddade ner mig i mer än en vecka och vi fick skjuta på Draken till starten av 1994.
Första veckan efter jullovet var vi på Andersbergsskolan och intensiva dagar med en av femteklasserna startade. Vi hade under hösten träffat eleverna i klassen ett antal lektioner, arbetat med drama och improvisation och utifrån barnens idéer om en liten drake som växte och blev alltför stor – tog över allt i skogen – skrev jag ett manus. Barnen var väldigt spända på att få börja arbeta med pjäsen. De hade besviket varit tvungna att gå på jullov utan den utlovade teaterveckan, så nu var förväntningarna skyhöga. Det repeterades och parallellt byggdes scen och sittplatser, fixades kläder och provades smink. Återigen fick idrottssalen bli teater. Draken skulle växa och utvecklas under pjäsens gång och med hjälp av ljus, ljud och rök blev den ganska verklighetstrogen. Thom och Lina från vår julkabaréorkester förstärkte med gitarr och slagverk upplevelsen. Jag minns att till och med Hallandspostens reporter var imponerad av både pjäsen, scenografi, kläder och de tekniska lösningarna. På torsdagskvällen spelade barnen för sina föräldrar och på fredagen framförde de tre föreställningar för skolans elever innan vi rev ned allt och städade lokalerna.

Andersbergs Kvartersteater Halmstads Kvartersteater

Cabarét Blandade pasteller med Andersbergs Kvartersteater 1994

I samma vecka som vi arbetade med Draken på Andersbergsskolan startade vi också vårens stora teaterprojekt på fritidsgården Metropol. Det var många nya som ville vara med och spela teater och vi försökte att ta in alla nya tillsammans med de gamla skådespelarna i en improviserad föreställning. Intresset för att spela teater hade ökat genom våra föreställningar. Många blev sugna på att spela teater. Det blev som ringar på vattnet, ju mer vi spelade och hade föreställningar desto fler ville vara med. Vi delade in alla nya och gamla i grupper, som var för sig skulle arbeta fram scener, och som sedan skulle bindas ihop och bli vårens föreställning. En gång i veckan var det också dans och rörelse för halva gruppen tillsammans med Gilda , som testade mängder med idéer, som också kom att sätta sitt avtryck i den slutliga föreställningen. Gilda var verkligen ett tillskott i verksamheten och det kändes bra att se vilken stadga och glädje hon spred omkring sig.
Så fick vi till slut en egen teaterlokal. Postkontoret i Andersbergs centrum blev nedlagt och HFAB frågade om vi var intresserade av att hyra lokalen. Vi tittade, räknade och funderade. Det var en ganska billig hyra och en stor lokal och om vi tog ned innertaket så kunde det fungera med ljussättning, som alltid kräver mer än vanlig takhöjd för att det ska bli bra. I början av mars skrev vi med viss tvekan kontrakt. Det var trots en billig hyra mycket pengar som måste skrapas ihop varje år. Det klarade vi delvis med att posten ville hyra några kvadratmeter på baksidan för att hålla öppet ett litet postkontor några timmar i veckan. Det hade varit stora protester mot nedläggningen och de såg sig tvungna att i alla fall fortsätta ge en liten service åt människorna som bodde på Andersberg. Det blev också den minimala ekonomiska hjälpen som gjorde att vi vågade skriva kontrakt. Men lokalen behövde byggas om. Den var inte anpassad för teater. Hur skulle vi praktiskt och ekonomiskt lösa en så pass stor ombyggnad?
På Kulturhuset i Folkparken fanns den kreativa Marianne Dillberg, som var gift med Peter, som gjorde scenografin till Calle och Chokladfabriken och också till Så har vi jultid. Marianne och Peter startade ett antal år senare dekorfirman Ljus och Dekor. Runt Marianne fanns en grupp med dekorbyggare, som var intresserade av att göra ett arbetsmarknadsprojekt. Det var en blandning av arbetslösa snickare och konstnärer. Vi diskuterade med Marianne och hittade tillsammans med arbetsförmedlingen en lösning på ett längre projekt som skulle innebära både ombyggnad av lokalen och bygge av scenografier till nästa säsongs föreställningar. Sedan återstod det bara att hitta ekonomi till allt material.
I april spelade vår barngrupp föreställningen Pyjamaspartyt på Metropol. Ledare var vår skådespelare och styrelseledamot Camilla, som under höst och vinter hade ett arbetsmarknadsprojekt hos Kvartersteatern. Det var arbetslöshetstider och mängder med ungdomar gick arbetslösa.

Andersbergs Kvartersteater Halmstads Kvartersteater

Ny teaterlokal för Andersbergs Kvartersteater 1994

Under tiden fixade vi kläder till Blandade pasteller. Vi hade fått en idé att de olika grupperna och scenerna skulle vara klädda i pastellfärger. Grönt, rosa, aprikos, lila och gult. Vi köpte mängder med tyg i mjuk trikå och klippte tröjor och byxor. Vi delade ut tygbitarna till skådespelarna och sedan fick var och en sy sin egen dräkt. Jag tror att Ronny inte var så bra på att sy, men han var väldigt finurlig och påhittig. Han limmade istället ihop dräkten. Hur de andra skådespelarna lyckades sy sina dräkter vet jag inte, men jag misstänker att i några fall var det föräldrar eller mor/farföräldrar som bistod. Hur som helst var kläderna färdiga till premiären. Scenografin bestod av kuber i samma färger som kläderna. Med vitsminkade ansikten blev det ganska effektfullt på scenen. Sångerna i föreställningen handlade om teater. För oss är teater livet – men livet är inte teater och Tillsammans kan vi flyga med kraft utav varann. Några dagar in i maj var det premiär på Metropol och sedan blev det ytterligare en premiär: vårt första styrelsemöte i den nya lokalen. Det var visserligen en stor tom yta, men vilken känsla att mötas i den nya lokalen. Det skulle bli många styrelsemöten, mängder med planer och diskussioner och många år innan lokalen till slut gick i graven, men just då vid det allra första mötet var vi väldigt entusiastiska. Det fanns inte en minsta tanke på att vi någonsin skulle släppa vår fina teaterlokal. Tänk så lite människan vet om framtiden!

Monika Häägg augusti 2019 (Fortsättning följer inom kort)