Folkparken i Halmstad och det gamla danspalatset är inom en nära framtid hotade av att rivas och nybyggnation av flera höghus. Under sommaren 2021 gjorde jag ett flertal besök på platsen. Vid varje besök skrev jag om minnen som smög fram ur byggnaderna och den grönskande parken.

I en debattartikel i Hallandsposten 20211105 skriver jag historiskt om Folkparken, men också hur vi kan dra lärdom av det historiska inför framtiden. Läs tidningsartikeln här>>

Hallandspostens artikel är en förkortad version av min text. Här nedan följer originaltexten.

Folkparken – en sorgesång – en dödsruna
Jag är en vän av folkparken. En folkparksvän. Jag tror jag föddes sådan. Som att jag föddes ur en rot eller ett frö. Ett Folkparksfrö. För mig har parken och den gamla dansladan alltid funnits som en del av min uppväxt och mitt arv. Som en stor del av mitt liv. Min pappa brukade säga: ”Peoples park and peoples house”. Det bästa i världen. Något som satt Sverige på världskartan. Människor i Sverige byggde tillsammans sina egna parker och sina egna hus. Folkrörelserna var starka. Framtidstron enorm. Under slutet av 50-talet fanns som mest över 250 folkparker. Folkparksbyggandet – folktanken – folkhemmet – folket som har ett eget hus och en egen park. Han var ju där min pappa 1936 på invigningen. Dansade på de ohyvlade furubrädorna. Inte gled det särskilt bra, men huset var hans och alla andras. De som dansade ägde huset. Så småningom blev det fin parkett och fötterna gled lite bättre. Det hade tagits banklån och sålts andelar – samlats och satsats och äntligen var det verklighet. Ett drömmens hus. Ett gigantiskt danshus – kulturhus – på sin tid norra Europas största danspalats. Här möttes både ung och gammal. En generationsöverskridande upplevelse. Helt unikt i sin utformning. Fortfarande efter alla dessa år ett alldeles unikt hus. Trots skavanker och en yttre fasad som vittnar om eftersatt underhåll. Så vitt jag vet finns inte dess like någon annan stans.
Jag går från Nissans mörka vattenvirvlar upp mot danspalatsets som skymtar genom grönskan. Där finns en känsla av ödslighet och något bortglömt. Som att någon i all hast lämnat danspalatset åt sitt öde och vänt sin gamle vän ryggen. Men parken och huset ger också en känsla av trygghet och värme. Husen är öde, men människor rör sig fortfarande bland träd och byggnader. Jag blir faktiskt lite förvånad. Jag tror jag väntat mig en plats utan människor, men så är det inte. Genom parken strömmar människor, barn leker på lekplatsen, hundar rastas, entusiaster spelar boule. Det sitter människor och fikar vid bord och bänkar. Jag är inte ensam om att glädjas. Vi alla som är där känner parkens dragningskraft.

Mina föräldrar har både dansat här och uppträtt på scenen. Min far som tablåbyggare. The Bouldners kallade de sig. De djärva. Det var precis vad de var. De var djärva gymnaster som uppträdde med sina akrobatiska konster men också var modiga nog att starta Halmstads Frigymnaster 1940. Ett banbrytande förening med fri gymnastik. Ett gäng unga killar som en stor del av vår, sommar och höst tältade i Frösakull. En vidunderlig strand på gränsen till det idag så kända Tylösand. På den tiden bara en strandskog full av tall och utan vägar. Idag är nästan varenda liten kvadratmeter bebyggd med dyra villor. Där bland tallar och lövskog levde dessa arbetarkillar i sol och regn. Paddlade kajaker och gick armgång i träden. Tränade tablåer på en nästan folktom strand. Stekte pannkakor på måsarnas ägg och kokade kruskagröt. På våren körde min farfar som hade en liten lastbil gymnastikredskapen till Tylösand. Där tog vägen slut. Sedan konkade och bar killarna redskapen genom tallskog och ljunghedar. Cyklade tidigt varje morgon till fabrikerna i Halmstad. Så värst mycket semester var det inte på den tiden. Det där med semester är ett sentida påfund. Fast de som växer upp i dag kanske inbillar sig att det är en mänsklig rättighet. Jag säger att det snarare är en kampens frukt. En förhandlingarnas och kompromissernas resultat. Fem veckors semester var då bara en önskedröm. De unga killarna bröt mot den gamla Linggymnastiken men de bildade också föreningen som en motvikt till den växande nazismen. Gymnastiken och friluftslivet hade ockuperats av Hitlers ideologi. Den ariska rasen i en sund kropp. I krigets skugga hade arbetarkillarna en framtidstro – de ville bygga en ny värld – ett människornas folkhem – fritt från våld och förtryck. De kunde verkligen kalla sig för djärva.

Min mor bröt också mot en alltför styrande samhällsnorm. Några år efter gymnasternas uppror var hon med i en sångtävling och uppträdde på folkparkens scen – samma scen som de djärva tablåbyggarna. Hon var på väg att bli frälsningssoldat. Uppvuxen med en fattig mor, en ensamstående änka, blev frälsningsarmén en trygghet för båda. De välkomnades in i gemenskapen. Där fanns söndagsskolan och där fanns vännerna. Där lärde hon sig att spela gitarr och sjunga. Men när kravet från de frälsta sa att hon inte fick sjunga på folkparkens scen – att det var en stor synd – bestämde hon sig för att lämna gemenskapen. Hon bröt mot det invanda trygga och gick sin egen väg. Det var inte hennes gud som förbjöd henne att sjunga. Det var människornas inskränkta oförmåga som vägrade se sångens glädje. Jag skulle nog vilja kalla också henne för djärv.
Två uppbrott som båda har en grund i denna gamla byggnad – i denna gamla park.

När den gamla byggnaden i början av 1980-talet inte längre höll rätt standard för den tidens nöjesliv övergavs den för nybyggnation. Galejan – två nya danshus hade byggts i parken och tagit över de danssugna. Båda byggnaderna i ett modernare snitt. Mer passande för 1970-talets nöjeslystna. Det ganska ålderstigna och slitna träpalatset användes mindre och mindre. Under några år stod det till slut tomt och tyst. Kanske hade huset redan då kunnat gå i graven. Men så blev det inte.
Det var då som en ny aktör klev in på scenen. ABF – arbetarnas bildningsförbund. På den tiden fanns Martin Andersson en ovanligt kreativ ombudsman. Han såg byggnadens potential. Många kvadratmeter och en stor scen. Mängder med utrymmen. Ett hus som gjort för kulturskapande. För en ganska billig peng köper ABF byggnaden av folketsparkföreningen och fyller det med musikcirklar och en spirande amatörteaterverksamhet. Den mannen hade visioner. Jag vet att det var så. Några år innan hade jag intervjuat honom om ABF:s kultursyn och han berättade entusiastiskt om ett stort engagemang för egenskapande kultur. En kultur där människor själva är med och skapar. Jag var redan då imponerad av hans visioner. Martin Andersson gjorde denna vision och dröm möjlig. Det nedslitna danshuset renoverades och skaparglädjen frodades. Tack vare den satsningen räddades huset från en rivning. Folketsparkteatern såg dagens ljus och teateramatörerna hade äntligen ett hem för sin verksamhet och så fortsatte det sedan under många år.
Men kanske höll inte Martin Andersson tillräckligt hårt i kassakistan. Eller så var det renoveringarna som blev dyrare än beräknat. Intäkterna på cirkelverksamheten motsvarade inte heller förväntningarna. Debet och kredit gick inte ihop. Efter några år gick ABF i konkurs. En märklig och ovanlig händelse som under en tid kastade mörka skuggor över danspalatset. Martin Andersson hade nog sina fel och brister. Men kultur behöver stöd och Martin Anderssons vision hade behövt en bättre stötta från både arbetarrörelse och kommun. Det är svårt att bedriva kulturverksamhet utan bidrag. Det säger sig självt. Den visionäre ombudsmannen fick bära skulden för den ekonomiska kraschen. Men han satsade med ett stort hjärta och han räddade den gamla byggnaden och visade på den egenskapande kulturens möjligheter. Jag vill därför säga tack till Martin Andersson. Jag vill säga tack för att han bar på visioner om kultur och för att han förverkligade sina visioner. Det är lätt att prata visioner men svårare att ge orden verklighet. Det blir lätt mycket snack och lite verkstad. Martin Andersson och ABF räddade folkparkshuset. Det levde vidare i ytterligare många år.

Jag bär på mycket minnen från byggnaden. De finns där inne i mitt huvud som sprakande tomtebloss eller som lysande soluppgångar. I de minnena finns både sång och teater, karuseller och brandtal, björksus och ekens skugga. Jag har stått på både utescenen och den stora scenen inne i byggnaden, men jag har också varit där och dansat och festat. På andra våning fanns en balkong och servering. Där gick det att sitta vid bord och titta ner på dansgolvet. Runt hela det stora golvet löpte balkongen och högt ovanför reste sig den gigantiska takkupolen. När det var varmt öppnades mängder med dörrar ut mot parken. Sommarkvällen fick strömma in och lysa upp festligheterna.
På första maj gick alltid demonstrationståget till Folkparken. År ut och år in på samma sätt. Samling på Stora Torg och marsch till Folkparken. Det var röda fanor och flera musikkårer som spelade. I parken hölls eldande tal om ett bättre samhälle. Från min barndom minns jag mest att det också var tivoli och karuseller i parken på arbetarrörelsens stora festdag. Lotteriförsäljning och kaffe. För mig som barn var det mest karusellerna som lockade. Det skapades något för hela familjen. Alla var välkomna i den gemensamma parken. På kvällen var det dans med blandad publik. Både äldre och yngre tog sig en svängom. Sedan kom mina år när demonstrationen blev det viktigaste. Karusellerna lockade inte lika mycket. Den politiska viljan betydde mer. Tåget var som ett ringlande pärlband med färgglada fanor. Ibland i den första vårsolen, ibland i ösregn och till och med snöblask. Efter en demonstration då jag var förfärligt genomblöt in på bara kroppen samlades alla inne i danspalatset. Det var tusentals människor. Jag traskade uppför trätrapporna och hittade en plats i en hörna längst upp på balkongen. Trångt men med utsikt över hela dansgolvet och scenen. Som att jag högt ovanför allt nästan i fågelperspektiv kunde se hela den församlade skaran. Vi sjöng Internationalen. Våta och ganska frusna. Rösterna blev dånande och starka. Vi var oövervinnerliga. Det ångade av hopp och framtidstro. Känslan av att vi bygger det här landet tillsammans var mäktig. Tillsammans kunde vi skapa jämlikhet, frihet och fred. De tre ledorden – i dem innefattades allt – om vi ville och var eniga kunde allt förändras. En annan förstamaj i mitten av 1970-talet sjöng jag och min musikgrupp med det klämkäcka namnet Glöd i kaminen från utescenen. Nedanför stod Tage Erlander och bakom honom samlades gigantiska skaror av demonstranter. Han var huvudtalare. Hela parken var fylld. Tage var och förblev landsfadern. Hans tal var uppskattat. Året efter mötte jag honom i ett helt annat sammanhang. Till min förvåning kände han igen mig. Det fick mig att tänka att en av hans styrkor måste ha varit en stark förmåga till att minnas både människor och händelser.

När jag nu betraktar den tomma utescenen med pelarna som håller taket högt ovanför är det som att människorna träder fram ur historiens skuggor. Jag behöver inte ens blunda. Fanorna lyser röda och fladdrar i vinden. Sorlet från rösterna ljuder genom den tomma parken. Den slitna fasaden suddas ut och gyllene drömmar befolkar åter denna plats. Det är nästan femtio år som passerat och många som fanns då, som stod där och lyssnade på Tage, är inte längre i livet. Hur skulle dessa människor reagera idag? Vad skulle de tänka om planerna på att bygga flera tiovåningshus med bostadsrätter? Vad skulle de säga om att någon ens kan komma på tanken att riva detta hus? Vad skulle de säga om att deras arvtagare, som idag styr Socialdemokraterna i Halmstad, vill riva deras eget hus? Visst behövs det bostäder men vi behöver också grönska och kultur. Människan lever inte enbart av bröd.

Grönskan i den gamla parken är i starten av sommaren inbjudande. Den bäddar in platsen i skuggor och bildar tak mot en blåskimrande himmel. I sluttningen mot Nissan höjer sig ekar och lövskog. Platsen har varit betydande för människor långt innan danspalatset byggdes. Långt innan det blev en Folkets Park. En gång i tiden bar platsen namnet Sommarlust. Området kallades Furet och sträckte sig över Nissans östra kant. Under slutet av 1800-talet byggdes en dansbana och i det tidiga 1900-talet blev platsen en nöjespark med det inspirerande namnet Sommarlust. 1927 övertog föreningen Folkets Park området. Efter många års drömmar hade föreningen äntligen tillräckligt med ekonomiska resurser för ett övertagande. Då var det bara en dansbana och i ett tält fanns spelautomater som stod på bänkar. För en tvåöring gick det att roa sig. Det såldes säsongskort och första året kom över 80 000 besökare. En egen park och eget hus var viktigt för den tidens fattiga människor. De var helt enkelt tvungna att bygga sina egna hus. De var ofta portade från de lokaler som borgerskapet tillhandahöll. Ingen hyrde ut en möteslokal till de hatade människorna som krävde rösträtt. Tidigt i arbetarrörelsens historia var de ofta hänvisade till vägkorsningen och naturen. En egen möteslokal var nödvändigt. Idag är det nästan ofattbart att det en gång i tiden har rått en sådan människosyn. Att den fattiga och hårt slitande arbetaren var mindre värd än någon annan. Men historiskt sett är det inte så länge sedan och sådana tider kan snabbt återvända. Kampen för rätten att organisera sig och att fritt hålla möten pågår fortfarande på många håll i världen.

1931 är också ett märkesår. Då flyttade legendaren Bror Karlsson in i villan som blev föreståndarbostad. Som chef för Folkets Park basade han över många anställda. Det var vaktmästare, serveringspersonal, ordningsvakter och biljettförsäljare. Men Bror Karlsson tog gärna själv tag i det praktiska arbetet och var först på plats och den siste som lämnade arbetet. Han hade redan tidigare ett engagemang i nykterhetsrörelsen och därför var starkare drycker än lättöl förbjudna. Han såg till att de bästa artisterna tog vägen om Halmstads Folkpark. Han tog också initiativ för att börja ge teaterföreställningar. Han var till det yttre en liten kortväxt man men med stor pondus och en ovanlig förmåga till kreativa lösningar. Hösten 1935 startade bygget av det nu rivningshotade nöjespalatset och valborgsmässoafton 1936 invigdes huset med de gigantiska valven. Det var till och med förvånande att det gick att bygga så stora valv.

När jag nu ser huset som senare påbyggdes med en tredje våning tycker jag att det ser ut som en stor bröllopstårta. En festtårta som frestande tronar mitt i parken. Jag får en vemodig känsla. Som att något är oåterkalleligt. Med bestörtning förstår jag att parken och huset redan är dömda. Att det inte finns någon chans till räddning. Ingen kommer att ge platsen benådning. Om tjugo år kommer någon att fråga varför det står Folkparken på den stora portalen som är ingången till parken. Då finns det fortfarande några kvar som kan minnas och berätta, men om femtio år har även dessa minnen suddats ut. Någon gammal skrift eller text kan letas upp och förundrat kommer människor att läsa om den storhetstid som en gång var.
Min far pratade alltid med värme om operetterna han såg i parken. Alla de kända musikaliska storheterna passerade revy och det var vanligt folk som köpte biljetter. Det var inte så dyrt. Till och med en vanlig arbetare hade råd.
Under tre årtionden var Bror Karlsson chef för Folkets Park. Hans kreativa idéer präglade verksamheten. Han var en sann kulturmänniska som såg till att folket fick del av kulturen. Att de många människorna med små inkomster, de fattiga arbetarna, fick uppleva kulturens vindar. Han var en ”doer” – en människa som handlingskraftigt och resultatinriktat såg till att saker blev gjorda – till skillnad från den sortens människor som pratar och skriver fina värdeord men sällan åstadkommer något av betydelse. Där orden i stället faller platt till marken eller begravs i vidlyftiga planer och strategier som aldrig verkställs.

Ett år efter att ABF gått i konkurs och Martin Anderssons kulturdrömmar slagits i spillror får det gamla huset och parken ett stöd från Halmstads kommun. En ny era ser gryningen och med hjälp av kommunala pengar lever huset vidare. Det satsas stort. Hallands Bildningsförbund blir huvudman för en teaterverksamhet med huvudinriktning på amatörer. Framför allt barn och ungdomar skall få chansen att skapa teater i folkparken. Men själva byggnaden är märkligt nog inte intressant. Den köps i stället av en privat ägare billigt av konkursförvaltaren. I och med detta får Halmstads kommun bidra till dyra hyreskostnader under många år. Jag har alltid undrat över varför kommunen valde att inte köpa huset. Det var fullt funktionsdugligt. Bra renoverat under ABF-tiden och priset på en miljon var egentligen ingen stor summa pengar. Det är i stället förfärligt mycket pengar som lagts i hyra under trettio års tid. Pengar som hade kunnat användas till verksamhet. Beslutet att inte köpa folkparksbyggnaden blev en dyr historia för kommunens skattebetalare men en god affär för fastighetsägaren. Under alla åren renoverades byggnaden invändigt av kommunen. Det var ett kontinuerligt underhåll av utrymmena, byte av gamla elledningar och elcentraler och dessutom installerades bergvärme på bekostnad av kommunen. I avtalet mellan fastighetsägaren och kommunen skulle ägaren bara underhålla utsidan. Vilket gjordes med minsta möjliga insats. Så vitt jag vet målades fasaden bara en gång under trettio år. Så länge kommunen var hyresgäst blev intäkterna en säker inkomstkälla för ägaren.

De nästan tjugo år jag arbetade i dansbyggnaden bär ju inte helt oväntat mina starkaste minnen. Det är som en gigantisk hög med händelser, människor, teaterpjäser, diskussioner, tyvärr också en del bråk, sång, musik, sömnlösa nätter, mycket skratt, en och annan tår, glädjeyra och tindrande ögon som lättade tar emot publikens applåder och hyllningar. Jag ska någon gång försöka summera alla premiärer och teaterföreställningar som jag varit med att producera och regissera. De är så många att jag har svårt att räkna dem alla.
När jag lämnade teaterskolan hade jag en slags strategi. En idé om vad jag ville åstadkomma. De fantastiska upplevelser jag själv haft i samband med teaterföreställningar ville jag ge andra möjlighet att få uppleva. Det som stod högst på dagordningen när jag sommaren 1989 började ett tålmodigt och envist byggande av teater för alla var som en skimrande hägring in i framtiden. Jag ville ge så många som möjligt chansen att få uppleva teaterns magiska värld. Genom ett envist byggande av möjligheter för människor att på olika sätt få en ingång i teaterdrömmarna ville jag på mitt eget sätt förändra världen. Inte genom stora slagord och storvulna beslut utan genom ett tålmodigt arbete med att gång på gång dra vagnen uppför backen. Genom föreningsarbete och människors eget skapande skulle visionen bli verklighet. Under åren formades ett slags tänkande. Människor behöver ingångspunkter i kulturens värld. I livet behövs små knuffar som gör att du väljer en ny väg. Det finns inte ett rakt spår som leder till att du som människa köper en biljett till den fina föreställningen på Dramatens stora scen. Innan dess måste det finnas små vägar som leder dig steg för steg. En del föds med kulturens nyckel i sin hand eller så placeras den tidigt i barndomen i en höjd där du lätt når den. För andra är vägen mot kulturen som en labyrint där du ständigt går fel och missar. Jag formulerar det med ord som ger en visuell bild.
”Människor flyter likt vilsna kroppar i samhällets brusande flod. När den vilsne kommer till kulturens dörr hittar den inga nycklar. Men amatörteatern bär på en murbräcka”.
Jag ville ge så många som möjligt nycklarna till kulturens dörr. Jag ville öppna dörren. Jag ville slå in den och låta porten vara vidöppen.

De här tankarna föddes på min teaterskola, men utvecklades under många år i Folkparken. Det var där i den gamla byggnaden som tankarna fick fäste och blommade. Det var där under många år med teaterarbete som jag hittade vägen.

Jag bläddrar i den gigantiska högen med teaterminnen från Folkparken.
De långa styrelsemötena kryper fram ur danspalatsets väggar. Halmstads Kvartersteater var en väldigt aktiv förening och hade en stor styrelse som månad efter månad betade av späckade dagordningar. Det diskuterades och funderades. Idéerna flödade och blev till många timmars möten. Alltid slutade mötena sent. Ingen ville hejda den entusiasm som levde bland dessa entusiaster. Varje gång var skratt och glädje närvarande. Jag är säker på att vi skrattade oss igenom väldigt många styrelsemöten. De många människornas engagemang är värt mängder med pengar. Alla, både styrelseledamöter och vanliga medlemmar bidrog med sitt ideella arbete. Det målades, byggdes, städades, vaktades, syddes, knackades dörrar, delades ut flygblad i tusentals timmar. Det byggdes om i dansbyggnaden och de ideella föreningsmänniskorna gav av sitt liv och sin tid. Jag tror inte vare sig tjänstemän eller politiker i Halmstads kommun ens kunde föreställa sig den arbetsglädje och alla gratis arbetstimmar som byggde teaterverksamheten i Folkparken. Kommunen satsade skattepengar men fick mångdubbelt tillbaka. Tyvärr tror jag att de som beslutade om pengarna och de tjänstemän som beredde ärenden inte förstod fullt ut vad teaterverksamheten i Folkparken innebar. Det kanske också är orsaken till att byggnaden och parken idag inte har något tillräckligt stöd för att leva vidare. Att både teaterverksamheten och byggnaden anses onödiga.
Varje jul avslutade vi årets styrelsemöten med ett julbord i kulturhusets kafé. Varje ledamot i styrelsen bidrog med någon av julens rätter. Som ett knytkalas. På tio minuter hade vi gemensamt dukat fram skinka, grönkål, sill, ägg, lax, ost, Jansson, korv, rödkål, brunkål, julgodis och allt vad ett julbord ska innehålla. Varje ledamot bidrog med sin lilla del och tillsammans skapade vi årets höjdpunkt för styrelsen. Billigt. Det kostade inte mycket men den traditionen var väldigt uppskattad.
Det här var en del av strategin. Ingen kan ensam åstadkomma allt men tillsammans kunde vi göra underverk. Tillsammans skapade vi verksamheten.

Varje år innan sommaren hade vi teaterfestivaler för alla våra barn och ungdomar. Det var många grupper som framförde sina teaterpjäser för varandra. Dessa festivaler gick bara att genomföra med hjälp av de äldres ideella arbete. De unga som blivit något äldre och vuxna bidrog med sitt ideella arbete och skapade med sina gratis arbetstimmar alla dessa teaterfestivaler. Det såldes biljetter, det serverades fika, det byggdes scenografier, det skapades både sång och konst i pauserna och inte minst fick barnen visa sina egenskapade teaterföreställningar.
De gamla väggarna dallrade av glada röster. Huset vibrerade av skaparlust. Efter en vinters repeterande blommade teaterföreställningarna. Mängder av människor vandrade till Folkparken för att se sin son, dotter, kusin, farfar eller mamma stå på scenen. För många blev det kanske en av de få gånger i livet de såg en teaterföreställning. En av de få gånger de kom i närheten av skapande kultur. Egentligen en rättighet, men märkligt nog också en svårighet. Det är inte ett självklart val att köpa en teaterbiljett till riksteaterns turnerande föreställningar. Men kanske födde den där föreställningen där kusinen stod på scenen en liten tanke som sedan banade vägen till att också köpa en biljett till en turnerande pjäs. För andra blev det kanske den första nyckeln till kulturens dörr. Där väcktes önskan om att själv få vara med i en teaterföreställning.

Våra teaterföreställningar blev alltid också en slags inbjudan till att delta i verksamheten och det var många som tog chansen. Då blev det viktigt med många ingångspunkter, med många dörrar in i teaterns värld. Det fanns teaterkurser för alla åldrar och det fanns en fortsättning, en slags vidareutbildning, som banade vägen för att en gång få spela huvudrollen på folkparkens stora scen. Den drömmen kunde bli verklighet.
Höjdpunkter – går de ens att nämna utan att samtidigt säga att andra punkter har en lägre nivå. Ska jag gradera och mäta alla dessa år så fullspäckade med skapande verksamhet – det blir subjektivt från min synvinkel. Vad var bäst och vad var nästbäst?
Tyst för mig själv räknar jag upp några föreställningar.

Skuggorna vid Träbron – föreställningen om gettot i Lodz under andra världskriget – en musikteater med många skådespelare, som hade premiär hösten 2002. I afton dans – en föreställning som spelade 2008 och som byggde på Folkparkens historia. Sommaren 69 – som också byggde på historia, men i något senare tid. Eller kanske Cactus lime – en kabaré som spelade på caféscenen 2001. Prins Sorgfri, I lodjurets timme, Le petit café, Lyckolisa, En fröjdefull jul, Sivans skogskök, Medan vi väntar på det sista andetaget, Det var bättre förr, Jag spelar min roll och alla föreställningar med Café Impro – så otroligt skojiga. Och i en lång rad alla föreställningar som repeterades i folkparksbyggnaden men sedan spelades på andra platser.
Nej, jag kan inte gradera höjdpunkterna. Kanske är höjdpunkterna alla dessa repetitioner som leder fram till premiären. Alla dessa timmar som det samlas och övas och målas och skruvas. Vägen fram till att ridån går upp eller isär och fram till att applåderna dånar – det är kanske alla dessa vägar som är höjdpunkterna. Från första tanke, från den där idén om en föreställning ända fram till det sista klädplagget hängs tillbaka in i klädförrådet, eller den sista rekvisitan ställs in i förrådet, eller perukerna som är tillbaka på hyllan. Vägen från tom scen via föreställning till en scen som återigen är tom. Det är vägen som betyder allt. Det är vägen som är höjdpunkten.
I Folkparkens gamla träbyggnad formades vägen.

Jag har nog personligen gett upp och förstått att trots väldigt mycket protester och mängder med kreativa förslag om vad som kan göras med både parkområdet och det gamla danspalatset så sjunger det nog på sista versen. Kanske till och med på sista raden. Det har varit många verser i den här parkens liv. Några gånger har det varit skrämmande nära att sången tagit slut, men varje gång är det någon som fortsatt sjunga och skrivit nya textrader. Varje gång som slutet varit nära så har ändå några kämpat vidare och inte gett upp. Den här gången skall det nog till ett mirakel för att vända den sorgliga verkligheten som märkligt nog kallas för utveckling.
Jag läser mina ord om den gamla Folkparken och finner att jag nog skriver en dödsruna.

Gång på gång vänder jag ändå tillbaka till parken. Gång på gång kommer jag hit och sätter mig under de lummiga träden. Något drar mig hit – något ropar till mig – tigger och ber mig om att inte vända platsen ryggen.
Vid nästan varje tillfälle är parken befolkad med människor. Den är inte tom och ödslig. Det är fler än jag som gärna kommer till platsen. Det finns olika skäl och anledningar. Men platsen är gemensam.
Jag sitter på en bänk. Hör hur det knarrar i den gamla träbyggnaden. Vinden spelar med fasaden som instrument. Koltrasten sjunger bland träden. Himlen är sommarblå med små vita moln som långsamt seglar fram. En mås flyger över en tom boulebana. För en gångs skull är det bara jag i parken. Ingen mer syns till. Lekplatsen är öde. Ingen promenerar utmed grusgångarna. Men det är bara några ögonblick som parken är bara min.
Så bryts tystnaden. Två bilar svänger in framför huset. Två mercedes. En öppen sportbil och en SUV. De stannar vid utescenen. Två par kliver ut. Två män och två kvinnor. Bildörrarna fortsätter stå öppna – besöket är inte långvarigt. En av männen visar med händerna och gestikulerar. Pekar högt mot himlen.
Där och där!
Och där borta!
Kvinnorna nickar och frågar. Armarna måttar mot trädtopparna. De vänder sig mot olika väderstreck.  Är det den nye byggherren som visar sina planer för sommarens gäster? Som stolt berättar om sitt nya byggprojekt? Tio våningar. Husen ska bli höga. Det är många våningar. Ritningarna och planerna är redan klara. Det är egentligen bara några små detaljer som saknas. I princip är affären redan i hamn. Inom en inte alltför lång framtid kommer grävskoporna att starta förverkligandet av de högt flygande planerna. Husen kommer att klättra mot horisonten. Bilda en siluett mot himlen och för alltid begrava Folkparkens drömmar. Det är en ny tid som kommer. Den glider in med mercedes och dyra vanor.
Den andas pengar och makt.
Så sätter de båda paren sig återigen i bilarna och rullar i väg. På några minuter är de borta.
Jag sitter ensam kvar med min dödsruna för jag inser i samma ögonblick att det är en sådan jag skrivit.
Men samtidigt finns frågan där. Den som jag inte kan undkomma. Att byggherren vill bygga. Det förstår jag. Att det behövs bostäder. Ja, det förstår jag också. Att politiker inte bryr sig om denna plats – det förstår jag också. Att det kostar pengar att köpa och renovera danspalatset. Det förstår jag.
Men det finns en fråga jag inte kan förstå och den är riktad till de politiker som sitter i den beslutande församlingen.
Varför vill inte politiker i Halmstad ge sitt stöd till den folkliga kulturen? Till kulturen där människor själva är med och skapar. Varför vill politiker i Halmstad inte bevara sin historia och med hjälp av den bygga framtiden?
Tonerna klingar ut. Den sista versen kanske blir en sorgesång. Beslutet om folkparkens framtid är ännu inte taget. Dörrarna är stängda men nycklarna inte kastade.

Monika november 2021